Josefina Lundgren Skerk, ledamot i Sametinget: I min kultur är alla frågor miljöfrågor

När den här texten publiceras befinner jag mig någonstans ute på den arktiska isen, i 35 minusgrader, med en släde på 80 kilo släpandes efter mig.

Jag vet att min mamma oroar sig, hon sa inte mycket om det men hon började sticka mig en himla massa sockar sen det blev klart att jag skulle med på expeditionen till Nordpolen. Hon är grunden till varför jag gör det här, eftersom hon gav mig ett fantastiskt sätt att se på världen. Hennes livsstil är vad som nu får mig att skida över ett fruset hav, för att ta nästan tre miljoner namnunderskrifter till Nordpolen.

Tillsammans med unga representanter för några av de som förväntas drabbas hårdast av klimatförändringarna, som Kanadas urfolk och invånarna på Seychellerna, ska vi skida till Nordpolen för att förklara området en global fristad för miljön.

Min förhoppning är att Arktiska rådet på sitt möte i Kiruna den 15 maj ska lyfta frågan och ta beslut som skyddar Arktis. Det kan inte ske utan ett förbud mot destruktiva industrier. Och det måste ske nu.

Som samisk kvinna lever jag i en kultur med nära band till Arktis. Mycket av våra traditionella marker ligger ovanför polcirkeln och tillhör således Arktis. Jag lever också i en kultur där alla frågor betraktas som miljöfrågor. Miljön rör ju vid alla aspekter av våra liv och omgivningar. Jag är uppväxt med att om jag visar omtanke för naturen, visar jag också omtanke för mig själv och de människor jag älskar.

Numera pratar alla mina vänner och släktingar om klimatförändringar. Det är ett ämne som tas upp vid middagen, på fester, i skolan och på jobbet. Vi ser effekten av klimatförändringar och det oroar oss djupt. Renen, viktig för många samer, har svårt att hitta mat i dessa nya förhållanden. Snön har börjat falla innan isen lägger sig, vilket gör isarna svaga och våra vinterlandskap opålitliga. Plötsliga varma perioder har börjat infalla i mitten av vintern. Vi har haft system för att hantera förändringar.

Om en resurs gick ner, kunde vi byta till en annan så att den första kunde återhämta sig. Men i takt med att våra marker blir mer och mer splittrade och förgiftade av gruvor och andra destruktiva industrier förlorar vi snabbt möjligheten att anpassa oss till klimatförändringarna. Trots det siktar Sveriges regering nu officiellt på att förstärka sin position som Europas ledande gruvnation. Det finns helt enkelt väldigt lite hänsyn för våra band till marken, våra mänskliga rättigheter, och för hållbarhet.

Hela det arktiska ekosystemet blir mer och mer stressat i en situation där djuren och naturen också skulle behöva en chans att anpassa sig till klimatförändringarna. Istället för att skapa den tiden för fred och forskning försöker regeringar och storföretag pressa miljön ännu mer. Oljeborrning i Arktis skulle bara öka klimatförändringarna. Ingen vet heller hur man ska sanera isen från olja när ett utsläpp sker. Det skulle snabbt kunna bli en ekologisk katastrof och förstöra såväl kultur som utkomst för de samiska fiskare som lever längst kustlinjen.

Tillsammans med andra urfolk och miljöaktivister kämpar jag varje dag för att detta aldrig ska kunna inträffa. Stödet som den här expeditionen ger oss är enormt. Det här projektet är viktigt för det samiska folket. Miljoner människor samlas kring Arktis framtid och visar att de vill att detta majestätiska område ska skyddas. Tillsammans gör vi det tydligt att Arktis angår människor runt hela jorden.

Min pappa har hela sitt liv varit engagerad i arbetarrörelsen. Han har visat mig att kraften av människor som enas runt en fråga är så stor att tillsammans kan vi förändra även de mest osannolika saker. Att det är värt att kämpa mot orättvisor. Vi kan göra det här. Vi kan rädda Arktis.

Josefina Lundgren Skerk, ledamot i Sametinget som deltar i Greenpeace expedition till Nordpolen för att skydda Arktis