Leif Öster: ”Ambitiösa löften om hänsyn hos skogsnäringen – men ingen vet om de följs”

Det saknas inte ambitiösa mål och löften om god miljöhänsyn i skogsbruket. Näringen har själv varit med och tagit fram dem. Men det saknas helt kunskap om huruvida detta program efterlevs. Staten behöver ta ansvar för att inventera vilka naturvärden som finns i landets skogar och vad som skyddas, skriver SMB:s Leif Öster i helgens krönika.

KRÖNIKA Jag har på försommaren gjort en långresa i ett försommarvackert Sverige. Skogsnörd som jag är, tittar jag lite närmare på vinterns avverkningar. En gång i tiden avverkades det bara på vintern. Skogsjobben var då ett viktigt komplement till sommarens jordbruk. På frusen mark blev det få skador på mark och vatten. Fåglar, flora och fauna påverkades betydligt mindre än av de avverkningar som numera sker året runt. Inte minst i häckningstid, som just nu.

Men på den tiden hade väl inte skogsnäringen själv tagit fram ett program för god miljöhänsyn i skogsjobbet. Det har man gjort nu. Näringen har ställt ut ett ambitiöst löfte till samhället med 53 olika målbilder för just god miljöhänsyn. Man kan kalla det samhällskontrakt – eller som man säger i branschen ”licens to operate”. Men ingen vet hur väl de följs.

Det är viktigt med hänsynen. Utan lämnad hänsyn vid en avverkning överlever nämligen bara ungefär 10 procent av arterna på den specifika platsen. Ju större hänsynsyta som lämnas, desto fler arter klarar sig. I hänsynsytor som är större än 0,5 hektar kan 50 procent av arterna fortsätta leva i ungefär samma antal som före avverkningen. Storleken, och därmed kvalitén, på hänsynsytan är helt avgörande för vilka och hur många av arter som kan fortleva efter avverkning. För lämnade hänsynsytor vid föryngringsavverkning visar ny forskning exempelvis på att områden som lämnas bör vara större än 0,5 hektar för att ge förutsättningar för mossor överleva hyggesfasen.

Vad är en hänsynsyta? 

Enligt Sydved så ”är en hänsynsyta ett mindre områden i ett bestånd, som har eller kan utveckla särskilda naturvärden, och ska lämnas orörd eller skötas för att utveckla naturvärdet. Hänsynsytor, inklusive sparade gamla träd, lämnas även för att undvika större kala ytor vid föryngringsavverkning”.

Det låter rimligt. En hänsynsyta ligger alltså inne i ett bestånd med produktiv skogsmark som kan avverkas men avsättas av två skäl. Antingen sparas ytan för att bevara eller utveckla särskilda naturvärden – eller för att minska intrycket av en kal yta. På min sommarresa såg jag en del fina hänsynsytor lämnade på myrholmar, i surdrag eller bergskanter. Men låg de verkligen i produktiv skogsmark – eller var det impediment som ändå inte får avverkas enligt lag?  Inte vet jag.

Och  det är inte lätt att veta hur det går. Skogsnäringen påstår att man avsätter 10 procent av arealen som hänsynsytor. Enligt SCB har det genom åren ackumulerats cirka 2,3 procent av skogarna som hänsynsytor.

Helt okänt hur mycket virke som finns sparat

Betydligt intressantare vore att få veta vad man har lämnat och hur mycket virke det står där.  Men vi har ingen aning. Skogsstyrelsen gör ingen löpande analys av hänsynsytornas kvalité på sikt eller ens deras varaktighet. Eventuella förluster av hänsynsytor över tid är därmed okända och har inte kunnat reduceras i statistiken.

Även överlapp mot frivilliga avsättningar är okänt. I ett examensarbete från Göteborgs universitet följdes lämnade hänsynsområden över en tioårsperiod upp i sydvästra Sverige. Resultaten indikerar att 5–10 procent av den ursprungligen sparade hänsynsarealen har försvunnit, och att 20–30 procent av hänsynsytorna minskat i storlek.

Å andra sidan är det kanske ännu intressantare att analysera höga naturvärden innan avverkningen, för avverkade områden med höga naturvärden syns inte i någon redovisning. Min slutsats är att staten måste ta ett ansvar för inventeringen av höga naturvärden i alla landets skogar. 

Kanske får vi reda på mer. För i ett nytt forskningsprojekt ska just hänsynsytorna granskas närmare. Det blir spännande att följa.