”Vi tar en paus” duger inte för klimatlagstiftning

Alla har vi kompisar som inte gjort slut med sin respektive utan ”tagit paus”. Så kan det få vara i privatlivet, ”Det är komplicerat” stämmer ju faktiskt ibland. Men så kan vi INTE ha det i klimatlagstiftningen – nationalekonom-herrarna Hassler, Kågeson och Nilsson gör klimatet en väldig otjänst med sitt flummiga förslag, skriver SMB:s krönikör Mattias Goldmann i sin helgtext.

KRÖNIKA Med lag ska landet byggas, och lagen ska vara så klar som möjligt. Här är svensk klimatlagstiftning ett föredöme; tidigare otydligheter som ”fossiloberoende fordonsflotta” omsattes i konkreta utsläppskrav och årtal. Detta utmanades av Hassler redan i den snabbutredning om effektiv svensk klimatpolitik han gjorde åt regeringen.

På pressträffen gick han till direktsänt angrepp på de som varnat för att han vill stryka klimatmålen, men backade redan vid frågestunden – att ersätta transportmålet med indikatorer av typen antal laddstolpar är ju de facto att stryka målet. ”De nationella klimatmålen bör sättas i pausläge”, föreslår han nu på DN Debatt tillsammans med Magnus Nilsson och Per Kågeson. 

Liksom när vännen tagit paus i sin relation, föranleder det en mängd följdfrågor. Vad gäller under tiden? Hur lång ska pausen vara? Hur ska vi agera medan pausen pågår? Är det troligaste en återgång till det föregående, eller att det så småningom är helt slut? Om vännen är utan svar, må det vara hänt, men när tre tunga nationalekonomer föreslår att ett helt lands lagstiftning pausas, duger det faktiskt inte att de inte förklarar vad de menar eller hur det skulle gå till – varken svensk eller europeisk rätt känner till begreppet ”pausad lagstiftning”. 

Ska Klimatpolitiska rådet göra något annat istället?

Bör näringslivet ändå agera utifrån de svenska målen, eftersom lagen fortsatt finns där och plötsligt kan vara ”på” igen? Bör ekonomiska styrmedel utformas för att målen ska nås, eftersom de ju inte strukits – vilket skulle kräva beslut i riksdagen på samma sätt som när målen antogs med röstsiffrorna 299–50? Bör Klimatpolitiska Rådet och Finanspolitiska Rådet, som skarpt kritiserat regeringen för att politiken inte leder till målen, fortsätta sin granskning eftersom målen är legalt bindande, eller pausa och fokusera på annat? 

Sverige ratificerade Parisavtalet i oktober 2016. Endast Sverigedemokraterna reserverade sig, alla andra röstade för. Parisavtalet ställer krav på ”enhanced action” och senast i februari ska vi genom EU visa hur våra klimatmål skärps. Att stryka de nationella målen skulle vara direkt i strid med detta, och Pourmokhtari skulle mötas av oförstående om hon på COP försöker förklara ”Sweden is on a climate break, like that scene in Friends, if you remember?”

Hasslers gäng tycker att EU:s klimatlagar är bättre. Det kan man tycka, men det är en ögonblicksbild. I samma DN, samma dag, samma del av tidningen, varnar statsminister Kristersson för att EU efter valet den 9 juni kan bli ”väldigt, väldigt stökigt”. Högerextrema och populistiska krafter kan dominera, med målet att riva upp klimatmålen, försvaga Fit for 55 och trampa på Parisavtalet ungefär som SD trampar på klimataktivisternas banderoller.

Knappt något EU-land stryker sina nationella mål

Att då ensidigt förlita sig på de klimatmål som EU satt upp är oerhört riskabelt – det är nog därför Riksdagens Utredningstjänst visar att knappast något respektabelt EU-land är på väg att stryka sina nationella klimatmål, än mindre sätta dem på paus.  

Faller EU:s klimatmål ska vi ha kvar nationella mål. Blir EU:s mål kvar och nya tillkommer, underlättar de nationella målen att nå EU:s – med den egna twist som gynnar just vårat näringsliv och vår befolkning.

Bredvid Hassler på den där pressträffen stod klimatminister Romina Pourmokhtari. ”Samtliga klimatmål föreslås kvarstå och 2030-målet för transportsektorn föreslås skärpas”, sade hon ord för ord. Det var klokt då och det är klokt några månader senare. Pausknappen må duga för privatlivets relationer, men vore usel klimatpolitik.