Måtte domstolens utlåtande skapa den juridiska eld i baken som politikerna behöver!

Framtiden lär väl utvisa om onsdagens utlåtande i ICJ, FN:s internationella domstol i Haag, om nationernas ansvar för en hållbar miljö kan bli en klimatkrisens game-changer.

Låt oss verkligen hoppas det. Utvecklingen under flera decennier har visat att politiken inte förmått visa tillräcklig beslutsförmåga – ens för att verkställa egna beslut. Det behövs juridisk eld i baken på världens politiker, skriver SMB i en ledarartikel.

LEDARE Vi som följde klimatmötet i Paris 2015 har nog lätt att minnas att slutvinjetten kändes verkligt hoppfull, inte minst efter det misslyckade Köpenhamnsmötet 2009. Världen fick nu ett avtal som förpliktade civilisationen att hejda uppvärmningen av jorden till ”väl under + 2 grader” till år 2100 – vilket kräver ett nettonollutsläppsläge år 2050, och kraftig minskning av mängden atmosfäriskt kol därefter.

Men, förplikta – är det rätt ord för att beskriva avtalet? Nej, juridiskt bindande har det inte varit. När USA:s president Donald Trump lämnade avtalet, första gången, bad undertecknad miljöekonomen och professorn Tomas Sterner om en kommentar. Han sa: ”Kanske är det av ren ondska som Trump vill göra en markering genom att lämna Parisavtalet? För USA riskerar ju inget alls om man är kvar men struntar i att följa det.”

Får Parisavtalet status som del av internationell rätt?

Det kommer hoppfulla tolkningar av ICJ:s utlåtande, som SMB berättade om i veckan. Att underlåta att agera mot klimatförändringar kan utgöra ett brott mot internationell rätt, och därför kan Parisavtalet få den juridiska kavaj det hittills saknat.

Ingen tjänar på att klimatkrisen beskrivs i förmildrande ordalag. En stor internationell studie visar tvärtom att saklig rapportering om det allvarliga läget, gärna med betoning på hur skadlig och hotande uppvärmningen är för det uppväxande släktet, är effektivast för att påverka attityderna till klimatläget i en mobiliserande riktning.

Men det finns guldkorn, som det ska naturligtvis ska berättas om. Vi på SMB är skickliga på att hitta dem, inte minst inom forskningens värld, och aktar oss för att falla i greenwashingens djupa diken.

Och ICJ har kanske kommit med något mycket mer än ett glädjande korn. Bättre juridiska verktyg är absolut nödvändiga som påtryckningsmedel när politiken inte lever upp till de mål man själv satt. Ta som exempel Parisavtalets krav att medlemsländerna skulle börja leverera konkreta handlingsplaner – så kallade National Determined Contributions, NDC:er för sina klimatåtgärder. Men nationerna har inte levererat alls, eller så har man lagt fram handlingsplaner som ändå inte följs. Konsekvensen är att 1,5-gradersmålet för nästa sekelskifte inte har en chans att förverkligas.

Blir domstolsbeslutet ett lyft för Aurora-målet?

ICJ:s uttalande att hållbar miljö är en mänsklig rättighet, stärker nu förhoppningsvis pågående och kommande mål där staterna ställs till ansvar för bristande klimatpolitik. Ett utmärkt exempel är de svenska ungdomarnas Aurora-mål, där man nu samlar sig till nya juridiska nappatag.

Ett ofta använt argument, inte sällan från klimatskeptiker, är att domstolar inte ska användas därför att klimatfrågan handlar om politiska prioriteringar. Nivån på politiska ambitioner ska inte förestavas i domstol, utan mejslas fram via allmänna val, framhålls det. I svenskt perspektiv är det synsättet dubbelt fel. För det första borde det finnas juridisk möjlighet att utkräva ansvar – och kanske sanktion – mot Tidöregeringens ”klimatpolitik” som redan bryter klockrent mot den klimatlag man själv varit med om att fatta (SD anslöt sig – på pappret – till klimatlagen långt senare).

Väljarna måste ha någon klimatpolitik att rösta på

För det andra är det meningslöst att hänvisa till att väljarna med valsedeln kan och ska peka ut den klimatpolitik man vill se – om det inte finns någon klimatpolitik att peka ut på valdagen. Den här invändningen aktualiseras inte minst av agerandet hos Socialdemokraternas partiordförande och oppositionsledaren, Magdalena Andersson. Trots att hon hade landets blickar på sig under ett 50 minuter långt linjetal efter sitt omval på S-kongressen för en tid sedan, nämnde hon inte med en stavelse vilka prioriteringar klimatfrågan kräver. Något SMB tidigare kritiserat i en ledare.

Kanske hade Andersson tagit för gott att kungöra för väljarna att hon vill göra något i klimatfrågan om hon visste att passivitet och likgiltighet faktiskt kan slå tillbaka – även juridiskt?