När man tappar tilltron till samhället skiter man i klimatet

När världen brinner försvinner framtidstron. De unga har blivit likgiltiga. Att färre unga bryr sig om klimatet beror inte på woke idealism. Den stora nyheten är att de tappar tilltron till samhället, skriver Frida Hylander i veckans krönika.

KRÖNIKA Har unga slutat bry sig om klimatet? Frågan har diskuterats flitigt efter att flera aktuella rapporter visat ett minskat klimat- och miljöengagemang hos unga. Men analysen är förenklad och missar den riktigt stora nyheten. 

Tidigare i år rapporterade Ungdomsbarometern att andelen unga som identifierar sig som miljövän sjunkit från 27 procent till 13 de senaste sex åren. I den nyligen släppta rapporten Ungdomsfokus 2025 kan man läsa att unga flyttat sin värderingskompass från idealism till pragmatism, och från klimat och jämställdhet till ekonomi, vård och trygghet. Klimat är idealism, ekonomi är pragmatism.

När Dagens ETC ger sig ut för att intervjua unga Gävlebor om varför klimatet inte intresserar lika mycket längre ekar en del av Tidöregeringens klimatretorik i svaren ungdomarna ger: att Sverige står för en så liten del av utsläppen, att krisen är något som pågår någon annanstans, långt där borta. Att läget, baserat på vad de sett och hört på nyheterna, verkar vara under kontroll. Vuxna pratar inte lika mycket om klimatet längre, så då borde det vara lugnt.

Cringe att dö i en översvämning?

“När woke blir cringe” lyder rubriken i Ungdomsbarometerns rapport som visar hur allt färre unga identifierar sig som miljövänner. Inramningen av klimat- och miljöfrågorna som woke är talande för hur många än idag ser på klimatfrågan som en fråga om idealism, individuell identitet och medveten konsumtion. Egentligen handlar den om trygghet, säkerhet och rättvisa. 

Men nu tolkar vi vuxna tydligen ungdomars minskande klimatintresse som att woke blivit cringe. Som om det skulle vara cringe att inte vilja dö i en översvämning eller tvingas på flykt för att ens hem blivit obeboeligt. Som om klimatkrisen inte skulle leda till ökad ekonomisk instabilitet och påverka människors privatekonomi. 

Det tål att upprepas att klimatkrisen är en så kallad hotförstärkare (på engelska threat multiplier), det vill säga ett hot som gör många andra hot mycket farligare. Som riskerna för geopolitiska konflikter, mat- och vattenbrist och att vården inte räcker till för att hantera sjukdomar och skador till följd av ökande temperaturer och intensivare extremväder.

Den som tror att klimatfrågan handlar om att känna sig som en miljövän, vilja plocka skräp och bry sig om gulliga djur har helt enkelt inte hängt med. Klimatomställningen kräver – mer än fina värderingar – en mobilisering av människor som aktivt vill bidra till samhällsförändring. Därför är det helt andra saker i ungdomsrapporterna som är intressantare – och mer oroande.

“Unga som mist tilltron till att kunna förändra samhället”

I Ungdomsbarometerns andra nya rapport Unga, demokrati och politik kan man läsa att bara 23 procent av Sveriges unga upplever att de har möjlighet att påverka samhället, en siffra som mer än halverats sedan 2019. I rapporten Förebildseffekten står att hela 15 procent av unga inte anser sig ha något att bidra med till samhället. På landsbygden är siffran 20 procent. Många känner sig likgiltiga inför sin framtid. Parallellt med det oroar sig fler för demokratins framtid, samtidigt som andelen som ser demokrati som det bästa styrsättet minskar. 

Fram träder en bild av unga som mist tilltron till att kunna förändra samhället. Som känner att vuxna sviker, politiker inte bryr sig och demokratin inte uppfyller löftet om att vara det bästa styrelsesättet. Är det woke idealism att känna tilltro till att kunna påverka sitt eget liv, samhälle och framtid? Jag skulle kalla det för en grundläggande demokratisk rättighet.  

Det finns en ömsesidighet i samhällsengagemang: tron på att det man gör kan leda till förändring hänger ihop med upplevelsen av att makthavare ser och lyssnar på folket. Att politikerna faktiskt bryr sig. Men bara 37 procent av unga tycker att politiker bryr sig om hur vanliga människor har det, vilket såklart hänger ihop med känslan av att inte själv kunna påverka samhället. Det spelar ingen roll. Världen går åt helvete men det finns inget vi kan göra åt det. 

Vill man få människor att engagera sig i något är tron på att det man gör kan leda till förändring viktig. Vilket är ganska logiskt: varför göra något om det ändå inte kommer göra skillnad? Då kan man lika gärna ligga kvar i soffan och scrolla på TikTok. 

Just nu saknar väldigt många unga den tilltron. Det är det som är den stora nyheten.

Så den viktiga frågan är inte hur vi får fler unga att identifiera sig som miljövänliga skräpplockare, utan hur vi får unga att både börja agera och känna tilltro till sin egen möjlighet att påverka samhället och sin framtid.