Therese Jacobson, Greenpeace: Svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet är en stor besvikelse

Idag håller Sverige i det viktigaste politiska mötet om utvecklingen i Arktis – Arktiska rådets ministermöte. Utrikesministrarna från alla arktiska länder (USA, Kanada, Ryssland och alla nordiska länder) träffas i Kiruna, diskuterar och skriver under avtal som påverkar Arktis miljö och folk. Med på mötet är också representanter för Arktis urfolk och ett antal observatörer. Som alltid inför Arktiska rådets möten har mycket bra forskarrapporter tagits fram, som återigen visar hur stressat det Arktiska ekosystemet är av klimatförändringar, försurade hav, föroreningar med mera, men återigen lyser de konkreta åtgärderna för att hantera miljöproblemen med sin frånvaro.

Världen värms sakta men säkert upp av klimatförändringarna. Ingen annanstans syns klimatförändringarna så väl som i Arktis. Där går uppvärmningen dubbelt så fort som någon annanstans. Hela 80 procent av havsisens volym har försvunnit på 30 år. Enligt flera tunga rapporter, bland annat av Lord Nicholas Stern, måste vi låta minst två tredjedelar av de redan hittade fossila reserverna stanna i marken om vi ska ha någon chans att klara det tvågradersmål som världens ledare skrivit under.

Ministrarna ska nu under pompa och ståt skriva under det avtal som enligt dem ska svara på den globala oro som finns för en stor oljeolycka i Arktis. Problemet är att detta avtal inte på något sätt lever upp till förväntningarna. Avtalet som beslutas idag handlar om vem som ringer vem när en oljeolycka inträffat och om man behöver visum om man ska korsa ett lands gräns för att rensa upp ett oljespill. Det är helt otillräckligt när olyckan är framme.

De människor som får sina fiskeområden och möjligheter att bedriva sina traditionella liv förstörda bryr sig inte om visumdiskussioner mellan kustbevakningar. De bryr sig om att det inte finns några minimikrav på utrustning och responstid när olyckan väl är framme. Och om att avtalet som klubbas idag inte säger något om hur oljebolagen ska betala kostnaderna för sanering och förlust av såväl ekosystem som försörjningsmöjligheter.

Idag lämnar Sverige över sitt ordförandeskap till Kanada, ett land som lämnat Kyotoavtalet, gillar oljesand och arktisk oljeborrning. I två år har Sverige med Carl Bildt som ordförande haft chansen att kritisera kapplöpningen efter Arktis olja och att initiera en diskussion om nödvändiga begränsningar av oljeutvinningen i regionen. Därför är det en stor besvikelse att Sverige inte gjort det. Inte minst med tanke på att 83 procent av svenskarna – även Carl Bildts egna väljare – vill att Sverige ska arbeta mot oljeborrning i Arktis.

Vi vet att vi inte kommer att klara tvågradersmålet om den arktiska oljan tas upp. Vi vet att det inte finns någon metod att sanera en oljeolycka i Arktis när den väl inträffar. Därför är det för mig alldeles självklart att Sverige nu med kraft måste driva på i Arktiska rådet och i andra internationella sammanhang för att oljeborrning i Arktis ska stoppas.

Therese Jacobson
Arktisexpert hos Greenpeace