Magnus Nilsson: Klimatpolitik i limbo

Vad hände egentligen med Sveriges uppdaterade klimatmål? Supermiljöbloggens krönikör Magnus Nilsson tar oss med på en resa bakåt i tiden där klimatmålen fastnade någonstans i limbo.

KRÖNIKA När jag frågar AI blir svaret: ”Limbo kan beskriva ett tillstånd av osäkerhet, försummelse eller att vara mittemellan.” Och det är väl ungefär där de nationella, svenska klimatmålen befinner sig – i osäkerhet, försummelse eller mittemellan.

Vid en presskonferens i oktober 2025 förklarade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och Christofer Fjellner, oppositionsborgarråd (M) i Stockholm och ordförande i den parlamentariska miljömålsberedningen, att samtliga riksdagspartier enats om att ersätta några av de klimatmål som riksdagen antog 2017 med nya mål, bättre anpassade till EU:s klimatlagstiftning.

Men det var något lurt med den där enigheten. Redan i själva rapporten spretade det rejält. I så kallade särskilda yttranden gjorde flera partier markeringar som mera såg ut som avståndstaganden än som stöd för förslagen. Och bara ett par veckor efter presskonferensen sprack enigheten spektakulärt. KD markerade att partiet inte alls stödde beredningens förslag utan tvärtom ville slopa hela systemet med nationella klimatmål. Allt var väl egentligen därmed bäddat för att Tidö-regeringen aldrig skulle lyckas föra miljömålsberedningens förslag vidare.

Inga besked att vänta före valet

Trots sprickan i regeringen sändes dock rapporten ut på remiss. Vid slutdatum 23 januari hade 74 av 106 inbjudna remissinstanser lusläst dokumentet och yttrat sig, sannolikt ofta efter en hel del arbete. Vart det hela skulle barka kunde man ana när regeringen några dagar tidigare, i en lista över ”vårterminens” 266 (!) planerade propositioner och skrivelser, inte hade lyckats få plats för något förslag om nya klimatmål.

När vikarierande klimatministern Johan Britz i riksdagen fick en fråga, höll han masken, och hävdade att regeringen fortsatt hade ambitionen att lämna en proposition till riksdagen ”under våren 2026”. Våren 2026 gick, men någon proposition om reviderade klimatmål dök aldrig upp. När jag för ett par veckor sedan hörde mig för hos klimatministerns statssekreterare, och gissade att det inte skulle hända något före valet, blev svaret: ”Sannolikt så”.

Formellt gäller därför fortfarande de nationella klimatmål riksdagen antog i juni 2017, ett beslutet som då stöddes av samtliga partier utom SD. Men vilken tyngd och legitimitet har detta beslut idag? Enbart det faktum att Tidöregeringen för 1,5 år sedan bad Miljömålsberedningen om förslag till revideringar, signalerar ju att politikerna inte tycker att nuvarande målformuleringar duger. Och att så många partier för knappt ett år sedan faktiskt kunde enas om en handfull ändringar, måste nog ses som en bekräftelse på att denna syn delas av många.

Hög tid att sätta ned foten

De gällande målen antogs alltså för snart tio år sedan. Den process där partierna en gång gjorde upp om målen, genomfördes dock i praktiken redan 2014–15. I början av mars 2016 överlämnades förslagen till regeringen. Då hade det bara gått 2,5 månad sedan världens länder hade enats om Parisavtalet med en ambition att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5^oC, en smärre revolution inom det globala klimatarbetet. Eftersom det praktiska arbetet med att formge, korrekturläsa och trycka betänkandet knappast lär ha hunnits med på kortare tid än en månad, fanns det rimligen tid för politikerna i beredningen att uppdatera förslagen.

Nuvarande nationella klimatmål formulerades således i huvudsak redan innan det fanns möjlighet att ta höjd för Parisavtalet. Dessutom långt innan ens konturerna av EU:s nuvarande klimatlagstiftning gick att skönja. Man ska vara försiktigt med att ändra den här typen av mål. Samtidigt är det inte orimligt att idag ifrågasätta legitimiteten i en uppsättning mål framtagna utifrån den klimatpolitiska verklighet som gällde för mer än tio år sedan.

Många väntar på tydliga besked

Formellt är läget klockrent – det är de mål som beslutades 2017 som gäller. Samtidigt finns sedan i oktober 2025 en parallell, reviderad version av dessa mål, som riksdagspartierna då hävdade att de var ense om. Detta förslag har dock av allt att döma hamnat i papperskorgen (eventuellt frysboxen) på grund av oenighet inom Tidöpartierna.

Limbo – ”ett tillstånd av osäkerhet, försummelse eller att vara mittemellan”. Där befinner sig nu de nationella klimatmålen, ja, väl egentligen hela den nationella klimatpolitiken.

Väldigt många aktörer i samhället – företag, kommuner, investerare, alla privatpersoner, vars tillvaro och verksamhet är beroende av tydliga politiska riktlinjer, har i realiteten inte längre något att förhålla sig till. Den rimliga reaktionen blir ligga lågt och faktiskt att inte göra något alls.

Någon som känner sig manad att efter valet kliva fram och ändra på detta?

Magnus Nilsson är miljökonsult och fristående klimatpolitisk analytiker