Både skoj och allvar när SMB firade 15 år med mingelfest

Inför valet 2010 visade medierna mycket lågt intresse för miljön. Som en motreaktion startades Supermiljöbloggen. Under luciakvällen firade SMB 15 år med en mingelfest för gamla och nya medarbetare, medlemmar och vänner. Kvällen bjöd på minnen och goda samtal vid borden, men också på en djuplodande paneldebatt om klimatjournalistikens framtid. Det finns stora utmaningar, var panelen överens om.

SMB:s ordförande Lisa Nilsson välkomnade alla som samlats i festlokalen på Bacchi Syre i Gamla stan och utbringade en skål för tonåringen. Därpå gjorde ansvarige utgivare och redaktör Jan Lindsten en liten summering av SMB:s verksamhet alltifrån starten till idag.

Ett mycket stort antal skribenter, över 60 totalt, samt gästkrönikörer har under dessa år producerat många tusen artiklar och inlägg, och SMB har mött uppmärksamhet – inte bara hos läsarna – som resulterat i flera utmärkelser, fick deltagarna veta. Till exempel WWF:s pris som ”Årets miljöhjälte” 2015, och Aftonbladets Klimatjournalistpris 2025 tillsammans med ETC för granskningen av näringslivets tankesmedja Timbros samarbete med klimatförnekande och oljefinansierade Atlas Network.

Tunga frågor till tung panel

Hur ser då framtiden ut för klimatjournalistiken? Vilka är utmaningarna och varför verkar intresset vara på nedgång bland yngre, som drabbas mest av effekterna av det allt varmare klimatet? Dessa tunga och avgörande frågor diskuterades under en knapp timme av SMB:s panelgäster Beatrice Rindevall, Naturskyddsföreningens ordförande, DN:s kulturchef Björn Wiman och Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Therese Bergstedt. SMB:s styrelseledamot Annicka Flovin (till vänster i bild) modererade samtalet.

Och, ja, visst har intresset och kunskapen inom medierna ökat sedan SMB såg dagens ljus. Men något har hänt under senare år, konstaterade panelen, som var överens om att klimat- och vetenskapsjournalistiken hade sin höjdpunkt efter den rekordvarma sommaren 2018 och under pandemin.

Därefter har den backat till en deprimerande nivå, tyckte Beatrice Rindevall, som tidigare varit skribent och redaktör på SMB.

– Ja, och medielandskapet är helt annorlunda. Idag konkurrerar journalisterna med varenda individ som är sin egen medieskapare. Demokratin urholkas, vi har ett kulturkrig och utsatta journalister – de hamnar i en perfekt storm och har stora krav på sig att prestera.

”Högre nivå och mer kunskap på redaktionerna”

Björn Wiman menade ändå att nivån har höjts generellt, och att det finns mycket mer kunskap hos journalisterna än när SMB startade.

– Journalisterna använder sitt tyngsta redskap – spaden – för att blottlägga klimatkrisen. Och klimatjournalistik har belönats med Stora Journalistpriset. Det hände inte förr, sade Björn Wiman.

– Men tendensen går inte åt rätt håll. Klimatet har blivit ett slagträ i kulturkriget. Att vara kvinna och klimatreporter är att just vara i den perfekta stormen, fortsatte han med hänvisning till SVT:s tidigare klimatreporter Erika Bjerstrand som lämnat sin tjänst.

Att demokratin och public service är under press lyftes fram som några av de viktigaste hoten mot klimatjournalistiken – liksom det nya medielandskapet, med desinformation och ekokamrar i de sociala medierna. Att klimatjournalistiken av vissa hävdas vara ”politiserad” har gjort mediecheferna rädda för att deras reportrar ska uppfattas som aktivister, eller att de ”driver en agenda”.

Ett minskande intresse verkar också finnas från mediecheferna, snarare än från läsarna, och det har lett till att klimattjänster plockats bort från många redaktioner.

– Cheferna vill att klimatet ska genomsyra det mesta, men då riskerar det att inte bli någons ansvar. Däremot bevakas den gröna omställningen på näringslivssidorna, sade Therese Bergstedt.

”Hoppet skapar vi själva”

Kraven på att klimatjournalistiken alltid ska ha en ”hoppfull” twist gillades inte av Beatrice Rindevall:

– Det är ett rött skynke för mig! Vi ska inte lura folk. Men det hoppfulla för mig är att bekämpa narrativet att det inte finns acceptans för omställningen. Det gör det, och det är vår styrka. Naturskyddsföreningen har över 200 000 medlemmar, det är fler än Tidöpartierna och Socialdemokraterna har tillsammans. Det borde ge oss självförtroende – där finns det hopp. Och hopp är ett verb – något vi skapar, sade hon.

Therese Bergstedt framhöll dock att det verkar finnas en del trötthet mot ständiga nyheter om det dåliga läget.

– Det är problem att få läsning på en del klimatnyheter. Granskningar går bra, men det som folk tycker att de redan hört – att utsläppen ökar, glaciärerna smälter – det klickar de inte på. ”Konstruktiva nyheter” om det som kan göras går bättre. Människor har lättare att ta till sig klimatkrisen om man pekar på lösningar. Det betyder inte att vara okritisk, för samtidigt är det viktigt att vara tydlig med begränsningarna.

Björn Wiman pekade på att den existentiella klimatkrisen är en ”berättelse som måste gestaltas.”

– Ja, vi befinner oss alla i en extrem situation – även om vi inte klickar. Det är oerhörda saker som håller på att hända medan vi fortsätter som vanligt. Ändå är det många som bryr sig och känner en existentiell förtvivlan. Här kan journalistitken fylla en viktig funktion. Vi som art har aldrig befunnit oss i en liknande situation och det är en enorm story.

Hur möta yngres minskade klimatintresse?

Panelen hade fler viktiga frågor att besvara. Här kommer några av replikerna:

De yngre verkar mindre intresserade av klimatfrågan – hur kan detta mötas?

Therese Bergstedt: Jag vill ifrågasätta att intressent har minskat. SOM-mätningarna visar att 3 av 10 saker folk oroar sig mest för har med klimat och miljö att göra. En annan enkätundersökning har visat att 89 procent vill att politikerna ska göra mer för klimatet.

Björn Wiman: Det är viktigt att komma ihåg att förändring inte sker linjärt. Nu ser vi att Gen Z revolutionerar på många håll i världen. Fortsätt att arbeta enligt din övertygelse och fastna inte i defaitism. Klimatet är inte en binär situation. Ju mer CO2 vi släpper ut, desto sämre kommer det att bli, men vi kommer inte till en explosion eller ett stup.

Beatrice Rindevall: Man måste känna att man har makt att förändra. Det gäller politik över huvud taget. Unga ser inte att demokratin är rustad att möta problemen. Och det är inte ungas ansvar att städa upp skiten. Det är vi, och de äldre som ska be om ursäkt och lösa detta!

Hur ser framtiden ut för klimatjournalistiken?

Björn Wiman: ”Utvecklingen går i dialektiska vågor. Något kommer att dyka upp som vi inte kan förutspå. Vi journalister bör lyssna på Luther som sa till skomakaren: Gör bättre skor. Vi ska fokusera på att göra bättre journalistik.”

Therese Bergstedt: ”Det kommer behövas mer av den, allt eftersom problemen ökar. Publiken finns. Jag är optimist – eller i alla fall konstruktivt hoppfull.

Beatrice Rindevall: ”Allt beror på hur vi hanterar attacken mot demokratin. Vi ser hat och hot mot journalister och misstroendespridning av public service och etablerade medier, samtidigt som desinformationen ökar. Utan de demokratiska byggstenarna kommer klimatjournalistiken vara i kris.”

Panelsamtalet väckte många tankar och reflektioner, som det spanns vidare på under kvällens återstående minglande. Bland annat.