Kinas ambitiösa råvarujakt

I oktober förra året stod det klart att Kina passerat USA som världens största oljeimportör. Det beror dels på att USA:s oljekonsumtion minskat något de senaste fem åren, och Kinas har ökat med 40 procent. Samtidigt har USA ökat sin produktion, medan utvinningen i Kina växer mycket långsammare än efterfrågan.
Supermiljöbloggen presenterar del ett i artikelserien Kina, energin och miljön. Artiklarna har tidigare publicerats i energimagasinet ERA och är skrivan på plats i Kina av journalisten Jojje Olsson, se mer om Kina och miljö på hans blogg InBejing-följ Kina.
Enligt analysfirman Wood Mackenzie kommer Kinas importbehov av olja öka ytterligare cirka 50 procent till år 2020. Exempelvis har Kina i dag “bara” cirka 100 miljoner bilar, jämfört med 250 miljoner i USA. Men till år 2030 kommer det finnas 350 miljoner bilar på Kinas gator.
Kinas jakt efter olja i Afrika har rönt mycket uppmärksamhet i väst, och visserligen har Kina mångdubblat sin oljeimport från den afrikanska kontinenten det senaste årtiondet. Men faktum är att Kina bara tar emot 17 procent av all olja Afrika exporterar, vilket är en mindre andel än såväl USA som Europa.
Något i skymundan, så importerar Kina i dag istället hälften av sin olja från Mellanöstern. De statliga kinesiska oljebolagens fördelar i konfliktområden syns tydligt i Irak. Deras främsta mål är inte att gå med vinst, utan snarare att utvinna den olja som Kina behöver för sin ekonomiska utveckling.
Därmed kan man acceptera den relativt lilla vinstmarginal som det innebär att borra olja i Irak jämfört med mer utvecklade länder. Vidare saknar de kinesiska bolagen aktieägare, och behöver därför inte teckna långa kontrakt i riskzoner, eller stressa med provborrningar för att locka investerare.
Än viktigare, så ställer kineserna inte heller några politiska krav. Man har inga problem att acceptera den irakiska regeringens regler och lagar, och behöver inte stå till svars moraliskt för samarbete med ljusskygga regimer. Därför kan Kina nu ta vara på mer än hälften av all olja som produceras i Irak.
Ännu mer kommer från Saudiarabien, som i dag exporterar nästan lika mycket olja till Kina, som till USA. Det har samtidigt gjort saudierna mindre beroende av USA politiskt, vilket kunde ses då de avsade sig en plats i FN:s säkerhetsråd i oktober i år.
Även i Afghanistan verkar Kina ha dragit vinstlotten. I det krigshärjade landets norra delar finns minst 1,6 miljarder fat olja och enorma mängder naturgas, skriver Pakistan Observer, och lägger till att här även finns världens största kopparreserver. Enligt tidningen har Kina nyligen tecknat avtal på över 50 miljarder kronor, som gör dem till den största enskilda investeraren i Afghanistans utvinningsbara råvarusektor.
Till USA:s förtret träder dessa avtal i kraft just då de utländska styrkorna lämnar Afghanistan nästa år. Röster från Washington menar hopplöst att det i själva verket är USA och NATO som säkrat dessa investeringar åt Kina. De hundratals miljarder kronor som väst har satsat på krig i Irak och Afghanistan, satsar kineserna nu istället på att utvinna ländernas naturtillgångar.
Kinas nordvästra bakgård
Kinas energibehov har nästan tredubblats sedan sekelskiftet, och 2009 passerade man USA världens största energiförbrukare. Enligt U.S. Energy Information Administration kommer Kinas energikonsumtion att dubblas igen till år 2040.
Kinas statliga företag letar därför med ljus och lykta efter råvaror, på ett vis som sätter maktstrukturer över hela världen i gungning. Under september månad i år gjorde Kinas president Xi Jinping en rundresa i de gamla sovjetrepublikerna i Centralasien.
Under turen skrevs kontrakt med Turkmenistan om utvinning från världens andra största gasfält. Importen från Turkmenistan ska nu tredubblas, trots att landet redan i dag är Kinas största gasleverantör. I samma veva tecknades avtal värda 190 miljarder kronor med Kazakstan, och 95 miljarder kronor med Uzbekistan, som främst rör utvinning av olja, gas och uran.
Bakgrunden till detta är byggnationen av två enorma rörledningar – en för gas och en för olja – som Kina byggt i regionen. Såväl bygget av ledningarna som utvinningen av tillgångarna betalas av kinesiska statliga företag, med pengar från de statliga bankerna. Gasledningen är över 1 800 kilometer lång och har pumpat in gas till västra Kina sedan 2009.
Även i denna region slår Kina ut den gamla herren – det vill säga Ryssland – som alltid köpt energi från de gamla sovjetstaterna till långt under marknadspriser, och sedan exporterat västerut med god vinstmarginal. Nu framstår Kina som en mer fördelaktig handelspartner.
Och inte nog med det. Ryssarna kommer ska även själva använda den 2 200 kilometer långa oljeledningen för att exportera 200 000 fat olja om dagen till Kina. Avtalet, som blev klart i oktober i år, löper över 10 år. Kina betalade samtliga 450 miljarder kronor till ryssarna i förskott.
Kinas ambitioner slutar dock inte i närområdet. Då Brasilien i oktober auktionerade ut rättigheterna till ett enormt oljefält utanför landets östkust, lade de kinesiska oljebolagen beslag på 20 procent. Det var en lika stor del som Shell och Total, efter att brasilianska Petrobras fick 40 procent.
Fakta / Olja
* USA konsumerar fortfarande mest olja i världen; 18,7 miljoner fat om dagen, jämfört med 10,7 miljoner i Kina.
* USA producerar dock 12,2 miljoner fat dagligen, medan Kina endast klarar av 4,46 miljoner.
* Kina importerade i fjol 58 procent av sin olja, vilket var 1,5 procent större andel än året innan.
* Enligt Kinas nuvarande femårsplan ska man visserligen importera max 61 procent av sin olja år till 2015. Men det finns inga tecken på att produktionen kommer öka i takt med behovet.
* Kinas två största oljebolag heter China National Petroleum Corporation och Sinopec. Enligt Forbes är de världens fjärde och femte största företag mätt i inkomst.