”Klimatpolitik utan livscykelansvar är inte hållbarhetspolitik”

Förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen. Men idag finns inte ett fungerande system för att ta hand om uttjänta solpaneler, vindturbinblad och batterier. Vi måste ta ansvar för hela livscykeln om omställningen ska bli hållbar, skriver Jessica Coria, professor i miljöekonomi.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

DEBATT Under de senaste två decennierna har svensk klimatpolitik i allt högre grad drivits genom energiomställning: att fasa ut fossila bränslen genom elektrifiering och fossilfri elproduktion. Med målen om nettonollutsläpp 2045 och ett fossilfritt elsystem 2040 har utbyggnaden av ny elproduktion – främst vindkraft samt ökande solceller och energilagring – blivit ett centralt verktyg i omställningen. Men i denna strategi ligger ett antagande som sällan diskuteras: att teknologier som minskar utsläppen i användningsfasen också automatiskt gör omställningen hållbar.

När omställningen blir avfall

När de första generationerna av solcellsanläggningar når slutet av sin livslängd prövas detta antagande i praktiken. Då uppstår en ny avfallsström som få länder är förberedda på. I Europa har uttjänta paneler exporterats och märkts som begagnad utrustning i stället för avfall, vilket i praktiken flyttar kostnader och risker från de länder där tekniken använts till länder där avfallssystemen inte kan hantera uttjänta paneler på ett säkert sätt. Samtidigt exporteras även fullt fungerande men åldrande paneler för återanvändning, ofta i gott syfte, för att förlänga deras livslängd och ge ytterligare några års elproduktion där tillgången till el är begränsad.

Men oavsett avsikt skapas ett framtida avfallsproblem när det saknas ett tydligt ansvar för vad som händer när utrustningen slutligen blir obrukbar. I dag saknar myndigheter dessutom tillräcklig kunskap om var en betydande del av exporterad utrustning faktiskt tar vägen efter att den lämnat systemet. Avfallet riskerar därmed att hamna på platser utan möjlighet att hantera det på ett säkert sätt. Ett liknande mönster syns redan för vindkraft: vissa delar återvinns, medan andra saknar fungerande cirkulära lösningar och får en slutfas som i praktiken flyttas någon annanstans.

Solpaneler, vindturbinblad och batterier är tekniskt avancerade produkter som är svåra och kostsamma att återvinna. Många av dem innehåller metaller och kemikalier som kan orsaka allvarliga hälso- och miljöskador när de hanteras informellt – ett mönster som redan är välkänt från elektroniskt avfall som förs från Europa till regioner där fungerande återvinningssystem saknas och avfall hanteras utanför reglerade strukturer. Under sådana förhållanden utsätts de som arbetar med demontering, liksom människor i närliggande områden, direkt för giftiga metaller som bly och kadmium, vilka har kopplats till neurologiska skador, utvecklingsstörningar hos barn och långvarig miljöförorening.

Energiomställningens slutfas har granskats

Detta är inte bara ett EU-problem utan också ett svenskt. Sverige omfattas av EU:s avfalls- och producentansvarsregler, men de reglerar främst vad som ska ske när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionen konstaterade 2023 att styrmedlen samtidigt inte säkerställer att uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad faktiskt återbrukas eller materialåtervinns. Det innebär att livscykelansvaret inte är tydligt säkerställt i praktiken, utan ofta lämnas till marknadens aktörer och enskilda beslut.

Riksrevisionen pekar bland annat på att krav vid avveckling sällan ställs i tillståndsprocesser, att det är oklart vilka solpaneler som omfattas av producentansvaret och att regler om förbränning och deponi för vindturbinblad tillämpas otydligt. Nya initiativ och utredningar har pågått, men något etablerat system som säkert leder uttjänt utrustning till återbruk eller materialåtervinning finns ännu inte. Ansvarskedjan är därför fortfarande oklar när volymerna väntas öka.

Cirkularitet kräver mer än utsläppsminskningar

Här uppstår en paradox. I Sverige, liksom i många andra EU-länder, är klimatpolitiken och avfallspolitiken organiserade efter olika logiker. Klimatpolitiken premierar snabb utbyggnad och utsläppsminskningar under användningsfasen, medan avfallslagstiftningen först aktiveras när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionens granskning visar att detta lämnar ett ansvarsglapp: ingen aktör har ett sammanhängande ansvar för teknikens hela livslängd, trots att omställningen beskrivs som hållbar.

Det råder ingen tvekan om att förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen genom att ersätta fossil energiproduktion. Men när klimatnytta främst mäts i minskade utsläpp riskerar andra konsekvenser att hamna utanför styrningen. Politiken kan då minska utsläppen men samtidigt skapa framtida avfallsproblem, ofta långt från de samhällen som använde tekniken. Lösningen är därför inte fler återvinningsmål i efterhand, utan att både ansvar och kostnader för slutfasen knyts till tekniken redan när den sätts på marknaden. EU har redan infört en sådan modell för batterier inom energi- och transportsektorn, där producenter ansvarar för innehåll, spårbarhet och slutfas. För andra delar av energiomställningens infrastruktur är kraven svagare och träder främst in när utrustningen har blivit avfall. Först när livscykelansvaret kopplas till tekniken från det att den sätts på marknaden kan omställningen bli cirkulär i praktiken, inte bara i målen.

Om författaren: Jessica Coria är professor i miljöekonomi vid Aarhus universitet (Danmark), Associate Fellow vid Aarhus Institute of Advanced Studies (AIAS) och Senior Research Fellow vid Environment for Development Initiative (EfD) (Sverige). Hennes forskning fokuserar på utformningen av miljöpolitik, med ett särskilt intresse för hur reglering påverkar globala avfallsflöden och frågor om miljörättvisa.