SMB DEBATT

KTH-professorn: ”Vad väntar vi på?”

”Klimatförändringarna är nu så omfattande och snabba att regeringen bör följa Irlands och Storbritanniens exempel och deklarera ett nationellt nödläge”, skriver Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH i Stockholm, idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen. 

Ett fredstida undantagstillstånd har inte förutsetts i regeringsformens 15:e kapitel (kan hanteras innan nästa riksdagsval) men det betyder i dagsläget inte så mycket. Nödläget är främst till för att markera situationens allvar och för att kraftfullt inleda en klimatomställning som de facto ännu väntar. Vi behöver en klimatmobilisering som om kriget kommer. Det är ingen panikåtgärd – den är till för att undvika panik.

Första kvartalet 2019 var jordens medeltemperatur 1,28°C  högre än motsvarande temperatur under perioden 1881-1920. För tio år sedan var temperaturdifferensen bara 0,87°C. Norr om den 65:e breddgraden (ung. Luleå) var temperaturöverskottet på planeten ca 5°C. Istäckena i Arktis såväl som Antarktis är nu under våren är de minsta som observerats för årstiden: också Antarktis smälter nu snabbt.

Ytterst beror detta på de människoskapade  CO2-utsläppen; i fjol större än någonsin tidigare trots alla internationella klimatkonferenser. CO2-halten är i mitten på maj all time high (415 ppm) och ökar tre gånger så snabbt (2,4 ppm under perioden 2009/18) som när de moderna mätningarna inleddes (0,81 ppm under perioden 1959/68).

Vi närmar oss nu hastigt klimatlägen som mänskligheten saknar erfarenhet av och som – om vi inte snabbt reagerar – kommer att rasera de samhällen vi byggt upp: rent fysiskt till följd av extremväder och havsnivåhöjningar. Men också kulturellt i form av ohämmade migrationsrörelser, konflikter och allmän moralupplösning. Den kollektiva dubbelmoralen breder ut sig i takt med att allt fler vet – och negligerar – att deras fossilberoende leverne berövar barnen deras livsutrymme. Dessutom vet numera också barnen att det bara finns ett decennium kvar med dagens utsläppsnivåer. Sedan är vi ute på okänt vatten.

Möjlighetsfönstret är dock inte helt stängt. Än går det att rädda mycket av det vi håller angeläget. Ett postfossilt samhälle kan byggas upp parallellt med att vi demonterar det fossilberoende. Det innebär inte säck och aska men blir annorlunda. Det kan vara högteknologiskt och vetenskapsbaserat men inte sådan teknik som tär på planetkapitalet. Det uthålliga samhället måste vara ödmjukt i förhållande till naturen; inte fortsätta att försöka behärska den.

Omställningen måste bli omfattande och ske mycket snabbt – vi talar om några år. Den inleds lämpligen av oss – här och nu. Vi tar ledningen inte för att våra första steg kommer att synas i den internationella statistiken: Sverige har kanske 1,3  promille av världens befolkning och våra fotavtryck är i allt väsentligt mindre än en procent av världens samlade klimatbelastning.

Nej vi tar framför allt initiativet för att bli en förebild för andra som är lika oroade och som letar efter anledningar att söka nya utvecklingsbanor. Våra steg måste därför vara tydliga, offensiva och locka till efterföljd. Människor över hela världen ska inspireras av att det går att göra skillnad även om de inledande stegen tas av några få.

Men vi tar också initiativet för att förhindra det samhälleliga sönderfall och kaos som kommer att breda ut sig om vi inte kraftfullt ingriper mot planetens allt mer uppenbara illamående. Klimatförnekelsen håller nu på att ersättas av uppgivenhet, ångest, cynism; ja rent av undergångsstämning. Vi står inför ett sekel av sönderfall – om vi inte väljer att agera nu. En stor del av ansvaret vilar på våra politiker.

Vad måste då vår regering uppnå under det halvår som återstår till dess budgetpropositionen för 2020 ska fastställas? I min bok Klimatet och omställningen (2018) visar jag på åtgärder som kan vidtas. Här utvecklar jag en del av dem.

Grunden för allt klimatarbete är nu – mer än någonsin – omställningshastigheten. Politiken måste leda till årliga utsläppsreduktioner på i storleksordningen minst 7% av nuvarande utsläppsnivå för att vi ska nå klimatmålen. Viktigast är att komma igång med de första sju procenten; visa för oss själva att det går. Reduktionerna bör inledningsvis ske över samtliga sektorer. Under resans gång kan man förhandla om vilka områden som bör hålla högre eller eventuellt lägre omställningshastighet.

En omställning av det slag jag förordar kräver kraftiga styrmedel. Det måste löna sig för människor och företag att klimatanpassa. Mellan tummen och pekfingret har jag räknat på en inledande skatteväxling på ca 100 mdr kr, dvs. sju ggr så omfattande som den regeringen nu genomför. Därefter krävs ytterligare kanske 200 mdr under de följande åren. Detaljerna i skatteväxlingen kan diskuteras. Viktigt är emellertid att den ges en stark rättviseprofil så att klimatanpassningen erhåller acceptans. En så omfattande skatteväxling kräver att man sänker inkomstskatterna och klimatdifferentierar momsen. Fördelningspolitiken flyttas från den disponibla inkomsten till de klimatstörande utgifterna.

Men politikens synliga hand måste peka tydligare än så. Offentliga upphandlingar, tredubblat infrastrukturbygge, klimatstyrande regelverk: mycket sådant måste till för att skapa momentum i omställningen. Konkret innebär det t.ex. snabbhalvering av flygtrafiken; snabbutbyggnad av järnvägen Oslo-Stockholm (en demonstrator som kan reducera flyget på den sträckan med 90%); massiv vindkraftssatsning (Sverige har kapacitet för 140 TWh); teknikpolitiska åtgärder för att fördubbla utvecklingshastigheten för vätgasproduktion och vätgasbaserad järnmalmsreduktion i Sverige; omfattande satsningar på biomassa – men inte primärt som kraft/värmekälla eller fordonsbränsle (dagens bensinbilister får söka andra lösningar än biobränsle – som ju också släpper ut CO2). Nötköttets andel i livsmedelssystemet måste dessutom halveras och det svenska biståndet omfördelas i en årstakt på 7% om året till skogs- och biomasserelaterade projekt.

Allt detta och mer därtill är inte bara nödvändiga utan även möjliga bidrag till klimatarbetet. Vi kommer ändå inte lyckas förhindra att medeltemperaturen överstiger 1,5°C.  Men vi har chans att böja ned kurvan vid ca två grader. Då finns det i alla fall hopp om att kunna göra ett ordnat återtåg från fossilsamhällets inlåsningar. Och skapa en grund för ett postfossilt liv för våra barn.

Staffan Laestadius

Staffan Laestadius är professor emeritus  industriell utveckling vid KTH i Stockholm och senior rådgivare vid den oberoende tankesmedjan Global Utmaning. Han har givit ut boken Klimatet och omställningen (Borea bokförlag, 2018)


Sedan starten 2010 har Supermiljöbloggens utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.

>>Läs mer om vad vi vill göra här

Miljö online2

Liknande artiklar