Ann Murugan, earth: Klimatångest – den nya tidens ohälsofaktor

Ungefär så här ser nyhetsflödet ut en helt vanlig dag:
”Hundratals elefanter dödade med cyanid”
”Barnleksaker läcker gifter”
”Läget för den svenska naturskogen är akut”

Hur klarar vi av att ta del av fakta om dagens katastrofala miljösituation dag ut och dag in, år efter år utan att oron och ångesten tar överhanden? Hur kan vi ständigt bli matade med dessa nyheter utan att negativa tankar och mörka framtidsvisioner blir en del av oss?

Idag känner 67% av Sveriges barn och ungdomar oro inför kommande klimatförändringar, och miljöproblemen oroar barnen mer än att inte ha några kompisar i skolan (och det minns man ju själv hur viktigt det var). En fjärdedel av Sveriges barn tror att Jorden kommer att gå under. Samtidigt så pratas det väldigt sällan om denna oro varken hemma eller i skolan. (Källa: WWF & Trygg Hansas rapport Världens chans, 2012) Barnen och ungdomarna är helt enkelt lämnade att hantera dessa tankar och känslor själva.

Miljöoron är även väl utbredd bland vuxna. Enligt en undersökning av Gallup (2012) så ser 42% av vuxna världen över växthuseffekten som ett hot mot sig själv och sin familj.

Klimatångest och miljöoro är ett relativt nytt fenomen som redan brett ut sig som en ohälsofaktor att räkna med. Jag har själv upplevt hur mentalt och känslomässigt påfrestande det kan vara att arbeta för en grönare värld. Jag har lidit av en outhärdlig miljöoro och ångest som nådde sin topp 1999. Jag var så frustrerad, arg och for fram som en miljödiktator som predikade över hur vi skulle eller inte skulle leva våra liv. Men det var inte många som ville lyssna och jag förstod inte varför. Nu förstår jag bättre; INGEN gillar att få pekpinnar om hur man ska leva sitt liv. Då stänger vi av och en dialog är inte möjlig.

När jag mådde som sämst, stötte jag ihop med en tibetansk nunna som suttit fängslad och torterad i 25 år, förlorat hela sin familj och sitt hem pga den kinesiska ockupationen av Tibet. Detta var en äldre dam med glimten i ögat och som till min förvåning var full av förståelse och medmänsklighet till alla, inklusive kineserna. Hon satte djupa spår hos mig. Jag insåg intuitivt att om jag skulle fortsätta jobba för en bättre miljö på samma sätt som tidigare skulle det endast resultera i mediokra resultat men om jag kunde lära mig vad den här damen hade lärt sig och applicera det i miljöarbetet fanns det inga begränsningar till vad som kunde uppnås. Det här mötet blev vändningen för mig.

Sen dess har jag ägnat många år av djupa studier inom personlig utveckling, meditation och mental träning vilket lett mig till slutsatsen att precis som idrottsprestationer, kräver optimala miljöprestationer rätt mental inställning. När tankar, handlingar och målbilder synkroniseras blir vårt miljöarbete effektivare. Då kan vi göra skillnad och må bra.

När vi låter destruktiva sinnestillstånd ta över och oron förblir obearbetad reduceras vår förmåga ta tag i miljöproblemen och vår förmåga att hitta nya lösningar minskar. När vi däremot lyckas kanalisera upprörda känslor så att de istället blir drivkraften (elden) till positiv förändring skapar vi gynnsamma förhållanden till att verkligen börja topprestera i miljöarbetet.

Poliser, brandmän etc. får hjälp med arbetsrelaterad stresshantering. Som jag ser det så behöver vi som jobbar mot en grön framtid också det. Vi jobbar för att någon vi älskar (jorden, naturen, världens barn, urinnevånare, framtida generationer osv) ska må bra och vara väl omhändertagna. Motgångar i det gröna arbetet är smärtsamt, det gör ont att se någon man älskar fara illa.

Hur arbetar jag idag med miljöarbetet jämfört med tidigare? Jag ser till att min framtidsvision är stark och tydlig (jämfört med tidigare då domedagsscenarios tog största platsen). Detta uppnår jag genom att regelbundet träna mentalt och meditera vilket dessutom ser till att hjärnan förblir ett effektivt instrument till själen och hjärtat (jämfört med tidigare då hjärnan, logiken och tankarna hade kommandot). För övrigt så ser jag över min arbetsfördelning för att försäkra att merparten av min tid läggs på lösningarna (jämfört med problemen). Det här har visat sig vara ett effektivt sätt för mig att hålla klimatångesten nere, framtidshoppet högt samtidigt som mitt miljöarbete är glädjefyllt och effektivt. Som extra energipåfyllnad besöker jag regelbundet gammelskogen. Här suger jag åt mig positiv energi och skogens lugnande verkan.

Människan lever på hoppet. För att fungera och må bra behöver vi tro på framtiden. Visst, det är en grundförutsättning att vi förstår dagens katastrofala miljösituation och vad som skapat det för att kunna gå framåt. Men om all vår energi läggs på problemet finns det ingen energi kvar till att fundera över lösningar och över hur vi vill ha det istället (framtidsvisionen). Vad jag försöker säga är att om vi fastnar i problemen, kommer lösningarna i skym undan, och då är vi fast. Vi förlorar tid och kraft som istället kunde ha lagts på att skapa den framtid vi vill ha.

Ann Murugan
earth