Konkurrensen om vattnet – en av framtidens viktigaste frågor

Foto: Public Domain

Sveriges miljömäktigaste heter Johan Kuylenstierna och är chef för Stockholm Environment Institute (SEI). Han har tidigare sysslat med klimatforskning i polarområdena, specialiserat sig på globala vattenresurser och arbetat inom FN i många år. Han är numera också adjungerad professor vid Stockholms universitet.

När Supermiljöbloggen fick tag på Johan för en intervju var det en av de få lugnare veckorna han hade på året. Så vi tog tillfället i akt frågade honom allt om vatten och framtiden.

Johan Kuylenstierna, SEI

Johan Kuylenstierna, SEI Foto: SEI

Kan du beskriva hur vattensituationen ser ut idag?

– Det kan sägas att vi på många sätt har lite av en global vattenkris, och i många länder och regioner har vi sådan brist på vatten att man redan nu har svårt att försörja den egna befolkningen. Sedan den första halvan av 1900-talet har världsbefolkningen tredubblats, medan vattenanvändningen har sexdubblats. Det finns ett likhetstecken mellan en ökande levnadsstandard och en snabbt ökande vattenförbrukning genom de produkter vi använder.

Men det är inte i huvudsak hushållens vattenanvändning som ökar trycket på jordens vattenresurser. Den delen är faktiskt liten om vi jämför med hur mycket vatten som krävs för att producera livsmedel och energi, två resurser som också är grundläggande för all utveckling. Här (på SEI, Reds. Anm.) tittar vi mycket på just den ökande konkurrensen mellan vatten för livsmedelsproduktion och för energiproduktion.

Hur tror du att det kommer se ut 2030?

– Det är ingen tvekan om att konkurrensen kommer att fortsätta öka. Det är däremot inte säkert att det resulterar i en situation där vi ser fler eller värre konflikter. Det finns redan idag en rad lösningar som innebär att vi kan använda vatten betydligt mer effektivt än vad vi gör nu. Vi kan till exempel producera livsmedel mer effektivt än vi gör idag – det är den riktigt stora frågan – men även utveckla och tillämpa resurseffektiva eller till och med slutna system där du återvänder och renar vattnet. Det gäller både inom energisektorn och för olika typer av industriella processer.

Just nu slängs eller förstörs ungefär en tredjedel av all mat i världen, vilket är helt oacceptabelt. Det innebär att 30 procent av jordbruksmarken i världen producerar mat vi inte använder, vilket ger stora effekter och berör både klimat-, biodiversitet- och vattenfrågor. Om vi då förändrar livsmedelsproduktionen och användningen, alltså inte ens konsumtionsmönstren utan bara användningen, kan vi reducera vattentrycket mycket. Om vi sedan dessutom ser till att vi äter lite mindre kött och lite mer grönt så kan vi minska trycket på både vattnet och klimatet ännu mer. I så fall skulle vi faktiskt kunna klara att försörja nio miljarder människor redan med dagens produktion, till skillnad från att behöva öka med 50 till 100 procent som FAO nu pekar på.

Vattnet och konflikterna

Prognoser visar att vattenanvändningen kanske fördubblas fram till 2050, vilket är en extremt snabb ökning. I så fall kommer allt fler länder hamna i en situation där vattenbristen är en begränsning för deras möjligheter till utveckling. Det kan i värsta fall leda till konflikter.

– Konflikterna kan uppstå mellan olika användare, exempelvis mellan jordbruket och energisektorn, mellan stad och landsbygd eller mellan olika länder. Om vi tänker på Nilen är det elva länder som delar på det vattnet, och om Etiopien snabbt vill utöka sin konstbevattning eller energiproduktion så kan det skapa konflikter när länder nedströms får mindre vatten eller vatten av sämre kvalitet. Dessutom fördubblas befolkningen inom Nilens avrinningsområde på 40 år.

Vi ser samma sak i andra flodområden, exempelvis i Eufrat/Tigris där Turkiet har byggt många och stora dammar och där ambitionen är att både utveckla vattenkraft och jordbruk genom ökad konstbevattning. Då riskerar vattnet att minska till Syrien och Irak, vilket är länder som redan idag brottas med konflikter där naturresurser delvis står i centrum.

Vattenresurser är en strategisk fråga för många länder på ett helt annat sätt än vi ser den här i Sverige. Vatten handlar närmast om liv och död – och i alla fall om möjligheten till en positiv utveckling. I vissa fall blir detta en fråga av så hög, strategisk karaktär att man inte ens delar med sig av vattenrelaterad information länder emellan. I värsta fall blir frågor kopplat till vatten och vattenförsörjning militärt hemligstämplat.

Lösningar finns det, och ökad regional samverkan är en nyckel i detta. Länderna är medvetna om att om de fortsätter som idag så kommer risken för konflikter att öka, både mellan länder och inom dem. Det är faktiskt en viktig drivkraft till viljan att söka lösningar.

Vilka styrmedel är viktigast för att komma till rätta med vattenutmaningarna?

– Om man skulle behöva välja ett enda styrmedel så är det nog att sätta rätt pris på vatten. I och med att vatten är en livsnödvändighet blandar man ibland ihop frågan om ”vatten som en mänsklig rättighet” och ”vatten som en naturresurs för ekonomisk utveckling”. Det finns få som ifrågasätter att alla människor måste ha tillgång till vatten för sin överlevnad oavsett om de kan betala eller inte, men det finns ett spektrum som behöver diskuteras. Vem som ska betala och för vad är när allt kommer omkring ofta en politisk fråga när det gäller just vatten, men det kan inte vara rimligt att starka, ekonomiska intressen inte betalar de verkliga kostnader som tillgång till rent vatten innebär. Så är det ofta idag.

Resultaten av en idag ofta misslyckad politik inom detta område är att användare inte betalar den riktiga kostnaden för vattnet, vilket ofta skapar resursslöseri och innebär att det inte finns ekonomiska resurser för investeringar. Om du inte betalar för resursen tänker du inte på att ta hand om den heller. Det är tydligt i många länder där både vatten och energi är subventionerat, och där exempelvis pumparna för konstbevattning kan köras dygnet om, vare sig det behövs eller ej.

Tillgång till dricksvatten ska vara en mänsklig rättighet, men vi måste samtidigt också inse att rent vatten inte är gratis. Du måste kunna rena vattnet, transportera det och rena avloppsvatten – vilket kostar. Tyvärr så är det så att det är de fattiga i många länder som betalar för vatten, genom förlorad hälsa genom att de direkt betalar till privata vattenförsäljare. Istället är det de som är anslutna till de kommunala näten som får gratis vatten, och de är ofta de som egentligen har råd att betala för det.

Så även om ekonomiska styrmedel som prissättning är väldigt viktigt så finns självklart andra faktorer och inte minst sociala perspektiv som vi måste ta hänsyn till – det är inte en enkel fråga.

Vattnet och teknikerna

Trots att vattensituationen ser väldigt svår ut kan man ofta se lovande tekniska lösningar dyka upp. Inte sällan handlar det om att kunna avsalta havsvatten vilket redan görs, men ännu inte effektivt. Om det utvecklades på ett enkelt och effektivt sätt skulle mycket av situationen kunna förändras. 

Vad tror du om tekniker i framtiden, exempelvis sådana som kan förändra havsvatten till dricksvatten?

– Det finns massor av sådana tekniker redan idag. I stora delar av mellanöstern använder man omfattande avsaltning och lilla Malta är det land i världen som proportionellt avsaltar mest av alla. Det är däremot dyrt och väldigt energikrävande, så där har vi återigen ett klassiskt exempel på problematiken att vatten och energisektorerna hänger ihop.

Om du har en avsaltning som bygger på till exempel solenergi så kan det ju vara en lösning, men de rimliga kvantiteter vi talar om är i princip för dricksvattenförsörjning. Det är så enorma kvantiteter som behövs för jordbruk så det är svårt att tänka sig att vi skulle kunna avsalta så pass mycket vatten inom en rimlig framtid och på ett ekonomiskt och miljömässigt försvarbart sätt. Det gäller dock att vara öppen för alla, nya tekniska möjligheter och vi får inte glömma att det framför allt handlar om att utveckla teknologier som ökar på resurseffektiviteten, snarare än att producera mera vatten.

Vattnet och jordbruket

En stor debatt under året har varit ekologiskt jordbruk mot konventionellt. Diskussionen om huruvida eko skulle kunna försörja världen är inte den viktigaste när vi har fördelningsproblematik och svinn, men när intresset för frågan är så högt ville vi ändå fråga.

Går det att försörja världen med 100 procent ekologiskt jordbruk?

– Det där är en av många svåra frågorna som diskuteras internationellt just nu. Jag är inte agronom så jag är lite försiktig med att uttala mig benhårt, men om jag lyssnar på hur debatten verkar gå så är svaret nog nej – i alla fall med dagens system. Det betyder inte att det inte finns mycket man kan göra för att utveckla ekojordbruket. Själv menar jag dock att vi behöver både söka vägar för att öka produktiviteten inom det ekologiska jordbruket och att minska miljöpåverkan inom det traditionella jordbruket. Det är inte en antingen eller fråga. I slutändan handlar det om att skapa ett hållbart livsmedelssystem – från produktion till transporter, till konsument och till avfall.

Ofta blir frågor kopplat till jordbruket starkt politiserade. Precis som när det gäller vatten. Det går alltid att hitta belägg för att just din uppfattning är korrekt; om du är för GMO går det att hitta saker som tyder på en säker och fantastisk utveckling, och om du är emot går det att hitta riktigt avskräckande exempel. Det är en stark polarisering, och det är väldigt svårt att hitta rätt. Den oberoende forskningen har en stor betydelse här och forskningsinstitutioner har ett stort ansvar att se till att diskussioner förs på ett sakligt och korrekt vetenskapligt sätt.

Vad tänker du själv om GMO?

– Jag är inte expert inom GMO så därför är jag försiktig. Jag kan inte utifrån den kunskapsnivå jag har säga att GMO innebär stora möjligheter eller att det är lösningen på alla våra problem. Min grundinställning är att jag anser att vi måste tillåta forskning. Och ordentligt genomförd forskning.

Självklart ska det finnas etiska riktlinjer för forskningen – och det gäller inte bara GMO. Jag är däremot mycket tveksam till vad som ibland verkar vara rena ”forskningsförbud”. Frågan borde vara hur vi ska använda forskningens resultat och göra det supertydligt med transparens framför allt inom offentligt finansierad forskning.

En av utmaningarna om vi inte tillåter offentligt genomförd forskning är att det bara är de stora bolagen, som till exempel Monsanto när det gäller GMO, som kan genomföra den. Personligen tror jag att det är mycket bättre och viktigare att just den här typen av forskning också genomförs inom det offentliga där man har ordentlig insyn och kan kontrollera den.

Jag tror att man behöver vara ganska pragmatisk och öppen då vi står inför stora utmaningar. Vi kan inte stänga dörren för potentiella lösningar, men det är klart att vi måste ha ordentliga och tydliga regelverk kring den här typen av forskning. Vi vet att nya grödor kan leda till minskad pesticid- och vattenanvändning, så i en värld där naturresurser blir allt knappare och är det viktigt att hålla många dörrar öppna.

Så vattensituationen ser svår ut, och det finns många olika problem att hantera. Tyvärr ligger vattenfrågan fortfarande under allmänhetens radar. Vatten är en viktig resurs för all utveckling och vi har inte lyxen att ignorera den när vi tittar på de stora utmaningarna vi står inför; oavsett om vi talar om klimathotet eller en fortsatt ekonomisk utveckling. Johan vill därför att vi förstår att situationen är så pass allvarlig att vi måste vara öppna för alla tänkbara lösningar. Och det finns lösningar, även om de inte alltid verkar självklara eller oproblematiska. Enligt Johan handlar det ofta bara om att tillämpa den kunskap som vi redan har.

Miljö online2

Liknande artiklar