EU:s klimatkrediter: ”Verkligheten borde styra mer än visioner och teorier”

EU-förslaget att släppa fram klimatkrediter med insatser i utvecklingsländer för att klara utsläppsnivån på 90 procent bygger på teorin att detta är ekonomiskt mest effektivt. Motargumentet, att EU istället bör städa framför egen dörr bygger på en vision om bättre moral. Ingetdera ger tillräckligt underlag för vad som ger bäst verklig effekt, skriver professorn i miljövetenskap Björn Hassler i ett inlägg på SMB debatt.

Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT Återigen har debatten blossat upp om huruvida klimatåtgärder utomlands bör kunna användas som redskap i den svenska klimatpolitiken. I Parisavtalets kapitel 6 ges länder möjlighet att använda sig av så kallade klimatkrediter. Vidare har EU-kommissionen nyligen kommit fram till medlemsländer ska kunna tillgodoräkna sig insatser i länder utanför EU med upp till tre procent. För att ge förändringen en positiv (?) klang, lanserade EU-kommissionen detta nygamla inslag som ”ökad flexibilitet”.

Liknande åsiktsblock som tidigare genomsyrat denna fråga formerades snart inte bara inom politiken utan även inom klimatforskningen. Enkelt uttryckt handlar dessa block om huruvida rationalitet och effektivitet är avgörande, eller om det snarare handlar om moral och betydelsen av att bevara Sveriges rykte som föregångsland i klimatarbetet.

Argumentet för flexibilitet (åtgärder utanför EU) bygger i grunden på nationalekonomisk teoribildning, där det rationella är att investera där man får mest för pengarna. Denna logik ter sig oantastlig, men den bygger på en enkel modell där i stort sett allt annat som kan ha betydelse i det enskilda fallet inte tas tillräcklig hänsyn till, som svårigheter att övervaka utfall, korruption, bristande politisk vilja, brist på kompetens, med mera. Argumentet om rationalitet och effektivitet är således bra i teorin, medan det är svårt att förutsäga hur utfallet i verkligheten kommer att bli. En rimlig gissning är att det kommer att variera avsevärt från fall till fall. 
Knäckfrågan är här saklig: Hur mycket kommer utfallet i det enskilda fallet avvika från den teoretiska generaliseringen?

Moraliskt betänkligt att inte åtgärda på hemmaplan

Argumentet mot flexibilitet bygger i huvudsak på att det åligger oss som land att först städa framför egen dörr. Det är inte moraliskt försvarbart att ta åt sig äran för åtgärder i utsatta länder, i synnerhet inte då det är vi i den rika världen som på det stora hela orsakat och orsakar klimatproblemen. Det är inte heller vare sig klokt eller moraliskt godtagbart att solka ned det svenska ryktet som föregångsland inom miljö och klimat genom att på detta sätt dagtinga med samvetet. 
Knäckfrågan är här politisk: Vilken vikt bör den moraliska ståndpunkten att först sopa rent framför egen dörr och betydelsen av det svenska ryktet tillmätas?

Det är intressant att notera att dessa två till synes fundamentalt olika ståndpunkter paradoxalt nog rymmer en viktig likhet. De bygger båda på abstrakta konstruktioner (förenklad modell, respektive vision om bättre moral), snarare än på hur det konkret förhåller sig i verklighetens enskilda fall. Givetvis är vare sig ekonomisk modell eller moralisk vision helt frikopplade från verkligheten, men det är uppenbart att debatter ofta tenderar att dra åt sina respektive ideala och abstrakta positioner.

Sakligheten hamnar på efterkälken

Eftersom verkligheten alltid är mer komplicerad än såväl vetenskapliga modeller som moraliska visioner, hamnar sakligheten inte sällan på efterkälken ju hetare debatten blir. Det är inte undra på med tanke på att modeller och visioner är tydliga, logiska och konsekventa och därmed retoriskt mer potenta, medan verkligheten är komplicerad, mångfacetterad och knöligare att relatera till. Det är emellertid olyckligt att hamna i de ideala och abstrakta positionerna, då det till syvende och sist är verkligheten som måste fälla avgörandet – såväl inom vetenskap som i visioner om en bättre värld.

Om man vill uppnå goda resultat kan det vara klokt att förhålla sig konstruktivt skeptisk till såväl teori som vision. Inte så att de helt förkastas, de är båda nödvändiga för att förklara (vetenskap) respektive motivera handling (vision). Men de får inte förlora markkontakten, än mindre förväxlas med verkligheten. Faktum är att varje gång det gäller konkreta förslag och åtgärder, som till exempel Artikel 6 och flexibilitet, är vi faktiskt inte speciellt intresserade av generaliseringar vare sig i teori eller vision. Teori och vision kan utgöra utgångspunkter för vidare analys, men det viktiga är vilka konkreta konsekvenser – kostnad per minskat ton utsläpp i Sverige jämfört med utomlands, respektive påverkan på det svenska ryktet som föregångsland – vi kan förvänta oss i de enskilda fallen.

Först när vi har detta någorlunda klart för oss finns förutsättningar för att kunna fatta kloka beslut på sakliga grunder.

Björn Hassler

Professor i miljövetenskap, Södertörns Universitet