COP19 SPECIAL: Johan Manner, KFUM: WTF at COP?

COP 19 kallas finance COP, eftersom flera av de största och viktigaste frågorna är på finansområdet. Flera av klimatfonderna, bistånd vid skador och förluster (Loss and Damage) och mycket annat finansrelaterat ska diskuteras. Samtidigt är ”where’s the finance?” en fråga som hörs allt oftare på COP19. Det saknas nämligen enorma summor i flera av de stora klimatfonderna.

Den största fonden, Green Climate Fund eller GCF, har ännu inte påbörjat sin verksamhet, men många stater har redan meddelat vilka summor de planerar att skicka till fonden. Om summan är tillräcklig? Nej. Sverige, som tidigare lovat att ge många miljoner kronor i klimatbistånd utöver det bistånd som redan ges, har nu annonserat att 300 miljoner kronor ska ges till GCF under 2014. 300 miljoner från biståndsbudgeten. Frågar man regeringen, är det ändå additionellt bistånd, eftersom det är över 0.7% av Sveriges BNI (vilket är FN:s lägsta biståndskrav för i-länder). Sverige har länge gett 1% av BNI. Jag förstår inte riktigt logiken. Om du gör det, får du gärna förklara.

En kanske ännu viktigare fond, åtminstone politiskt och symboliskt, är anpassningsfonden eller the Adaptation Fund. Fonden ska finansiera projekt i utvecklingsländer för att anpassa samhället till klimatförändringar. Exempel på sådana projekt kan vara skyddsvallar mot översvämningar, omställning av jordbruk eller trädplantering för att stoppa ökenspridning. Tanken är att den ska finansieras via överskott från handeln med utsläppsrätter. Den tanken är god, det är i grunden helt vettigt att den som orsakar utsläpp också betalar för anpassningsåtgärder för att förhindra katastrofala konsekvenser som utsläppen medför. Systemet är alltså bra. Men efter finanskrisen och den allmänna kollapsen i utsläppsrättssystemen finns det över huvud taget inget överskott att ta av, så fonden är i princip tom. Ett fåtal länder med Sverige i spetsen har gjort frivilliga donationer till fonden för ett antal år sedan, men det saknas fortfarande stora summor pengar. Representanter för fonden har pratat med representanter för ungdomsorganisationer och sagt att läget är kritiskt – de har fortfarande donationscheckar från COP 17 inramade på väggen, för att pengar kommer in så långsamt. Finance COP alltså. Börjar det låta som ett billigt knep för att dölja att det inte finns några pengar?

Diskussionen om Loss and Damage, det vill säga bistånd till länder som drabbas av katastrofer och försämrade förhållanden (”slow onset events” på cop-iska) har knappt börjat förrän den spårar ur. Rykten säger att Australiens förhandlare började skratta under förhandlingarna när representanter för utsatta utvecklingsländer krävde ett system för att kompensera skador orsakade av klimatförändringar. Lösa rykten om ett land som i princip ingen tycker är sympatiskt, men om det stämmer, är det ju inte så trevligt. Finance COP alltså? Där förhandlare skrattar åt blotta tanken på att lägga fram reda pengar för att kompensera skador deras utsläpp orsakar?

Till sist: Både EU och USA har uttalat att de förväntar sig att det här ska bli en konferens om implementation och mekanismer, fondlösningar och principer – istället för en konferens om riktiga åtaganden och pengar på borden. Är det då ett finance COP? Jag är tveksam. Borde det vara ett finance COP? Definitivt. Tiden är sedan länge kommen för pengar på bordet.

Johan Manner
World Alliance of YMCAs (KFUM Sverige)