Anders Wijkman: ”Vågar någon politiker börja tala om vår systemkris?”

Vi lever inte längre på överskottet av vad vår biologiska omvärld försett mänskligheten med under många tusen år. Numera förbrukar vår civilisation ohämmat själva kapitalet, med förstörelse av ekosystemen och tilltagande klimatuppvärmning som följder. Alla borde inse nödvändigheten att ändra den ekonomiska modellen och våga tala om utmaningarna. Vågar någon ledande politiker göra det? frågar sig Anders Wijkman, hedersordförande för Romklubben i SMB:s gästkrönika.

GÄSTKRÖNIKA Under nästan hela mänsklighetens historia har vi levt på räntan av vad naturen levererar – det förnybara flödet av skördar från jordbruk och skogar, vatten, marina resurser och återväxt som en fungerande biosfär ger varje år. Men sedan 1970-talets början har vi alltmer börjat konsumera kapitalet, alltså naturens lager. Vad värre är, vi bokför det vi utvinner som inkomst. 

I klartext innebär det en slags Ponzi-modell – eller pyramidspel – där vi i ekonomin registrerar reduktioner av naturkapitalet som något positivt i form av en ökning i BNP. Samtidigt redovisas inte minskningen av naturkapitalet någonstans i bokföringen. 

Man behöver inte vara en Einstein för att inse att en sådan typ av tillväxtekonomi inte håller särskilt länge till. Visserligen har tillväxten tjänat oss väl och lett till en snabbt ökande materiell standard, främst i västvärlden och delar av Asien. Men de negativa konsekvenserna, i form av en accelererande klimatförändring, alltmer utarmade ekosystem och alarmerande förlust av biologisk mångfald – och därtill en allt skevare fördelning av inkomster och förmögenheter – har blivit allt tydligare – och allvarligare. 

Expansionen är huvudsaken – inte vad som görs

Den ekonomiska modellen är inställd på att produktionstillväxten hela tiden skall öka. Vad det är som växer är av mindre betydelse. Huvudsaken är själva expansionen. Den leder till att penningmängden ökar – en förutsättning för att både finansmarknaden, producerande företag och regeringskanslier skall fortsätta fungera.

Problemet är sålunda sättet att växa. Mycket av tillväxten sker i former som steg för steg bryter ned naturen. Forskarna har beskrivit konsekvenserna i form av nio planetära gränser – varav vi redan har överskridit sju.

Låt oss granska två av dessa, dvs klimatet och den biologiska mångfalden. Klimatförändringen handlar om atmosfärens fysiska förhållanden och mängden växthusgaser som jorden kan absorbera utan att uppvärmningen skenar.  Vi är farligt nära den nivån. 

Modell som inte räknar in förstörelse

Biologisk mångfald handlar om den levande världens hälsa, vilket inkluderar arter, ekosystem och de biologiska processer som gör att dessa system kan fungera. Många tänker nog på biologisk mångfald som en samling djur vi gillar eller inte gillar, men det är en alltför ytlig syn. 

Den levande världen levererar alla de råvaror vi lever av, erbjuder medicinska resurser – de flesta mediciner kommer från växtriket. Den utför funktioner som pollinering, reglering och rening av vatten och luft, recirkulering av näringsämnen, bygger upp jordmån för odling mm. När mångfalden reduceras blir alla dessa funktioner mindre stabila och sämre på att hantera störningar. Det är detta vi ser alltfler exempel på. Och klimatförändringen gör att situationen hela tiden förvärras. 

Det paradoxala är att vår ekonomiska modell vare sig registrerar klimatförändringen eller förstöringen av natur och ekosystem. Företag kan tjäna stora pengar på att öka på utsläppen av växthusgaser respektive utarma naturen utan att det syns i deras bokföring. Naturen och naturresurserna ligger utanför modellen – och betraktas som externa effekter.

Systemet funkade när ekonomin började växa

Det kanske var rimligt att arrangera systemet så här för mer än hundra år sedan när den ekonomiska modellen växte fram. Då uppfattades naturen som oändligt stor, människornas antal var mindre än en fjärdedel av dagens och ekonomins omsättning en bråkdel av vad den är idag.

Knappa resurser då var innovationer, industriella anläggningar, finansiellt kapital och utbildad arbetskraft. Det var runt dessa som den neoklassiska ekonomiska modellen byggdes upp. 

Men att ha samma modell idag när klimatförändringen accelererar och vitala ekosystem degraderas världen över är naturligtvis helt orimligt. 

Så man måste fråga sig vad konventionella ekonomer sysslat med under alla dessa år?! Varför har dom inte samarbetat bättre med ekologer och biologer för att utveckla en ekonomisk modell där naturen – vårt livsuppehållande system – är en naturlig och omistlig del?! Och varför har inte politiken ställt krav på ekonomerna att ge prioritet åt detta?!

Ökat välbefinnande istället för ökad BNP

Lösningen på det dilemma vi befinner oss i – en slags rävsax – är naturligtvis inte att utvecklingen stannar av. Tvärtom. Det är mycket som behöver växa och utvecklas. Men att rikta in alla våra strävanden mot en kvantitativ indikator – tillväxt i BNP – är naturligtvis helt fel. 

Dagens tillväxtmodell bygger på en snabb utvinning av naturresurser – i linjära materialflöden – där de negativa konsekvenserna i form av klimat-och miljöförstöring ökar snabbt. Om vi istället riktade in oss mot ökad välfärd och välbefinnande – och ökad livskvalitet – inom planetens gränser så skulle utvecklingen se helt annorlunda ut. Mycket skulle växa – som grön teknik, cirkulära produktionsmetoder, goda arbetstillfällen, kortare arbetstid för barnfamiljer, åtgärder för bättre hälsa, mer satsning på kultur med mera.

Alternativet – det vill säga att fortsätta som idag – är inget alternativ. Det kommer att förstöra det livsuppehållande systemet – naturen och klimatbalansen – och därtill leda till ökade sociala spänningar.

Vågar några politiker börja tala om systemkrisen?

Men få politiker vill tala om detta – med undantag för en del modiga miljöpartister. Och ändå borde alla människor – inte bara ledande politiker – inse vikten av att förändra systemet. Naturvetenskapliga forskare gör det, men deras röst i debatten är inte så stark. Konventionella ekonomer däremot tycks inte vilja se vart vi är på väg – och problemet är att det är dom som i allt väsentligt dikterar besluten i samhället. 

En faktor som tillkommit under senare år är utvecklingen av artificiell intelligens, AI. Den öppnar stora möjligheter men innehåller också betydande risker. Men inte heller den frågan vill politikerna tala om. Man talar gärna om AI som tillväxtmotor, men duckar för riskerna kring övervakningssamhället, autonoma vapen, AI som maktfaktor med mera.

Ingen har utvecklat ett färdigt alternativ till dagens tillväxtmodell. Frågan är svår och kan inte tacklas bara i Sverige. Men någon måste börja och en förutsättning är att vi vågar tala om de stora utmaningar vi står inför och inte stoppar huvudet i sanden. Frågan är om några ledande politiker vågar sänka garden inför valet och börja tala om systemkrisen?! 

———————

Anders Wijkman är hedersordförande i Club of Rome, medlem av FN:s Resurspanel, debattör och författare. Han har ett mångårigt engagemang i frågor om fattigdomsbekämpning, resursfördelning, klimat och miljö. Wijkman var under perioden 1987-88 generalsekretare för Svenska Röda korset och 1999 – 2009 EU-parlamentariker för Kristdemokraterna.

För vidare läsning i ämnet: SMB publicerade hösten 2025 en omfattande, unik artikelserie om debatt- och forskningsläget kring begreppet ”degrowth” – som utmanar den traditionella tillväxtekonomin. Här länk till serien inklusive presentationen av densamma.