Frida Hylander: Klimatomställning utan förändring är en illusion

Att förespråka en långsammare klimatomställning för att den ska bli mindre jobbig är inte bara naivt, utan feltänkt. Ju längre vi väntar, desto mer drastiska förändringar kommer att krävas. Klimatomställning utan förändring är en illusion, skriver Frida Hylander.

KRÖNIKA. I somras fick ekonomen John Hassler uppdraget att snabbutreda och analysera hur svensk klimatpolitik kan utvecklas, mot bakgrund av EU:s nya klimatlagstiftning Fit for 55. Den 16 oktober presenterar han sina resultat, men redan nu kan vi ana vad han kommer att säga och varför det kommer att göra statsminister Ulf Kristersson glad.

Inför valet 2022 gjorde Kristersson ett uppmärksammat uttalande: ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv”. Hassler parafraserade det när han nyligen intervjuades i Norrbottenkuriren. Han förespråkar där en långsammare takt av utsläppssänkningar och menar att det viktiga är att omställningen inte stör den ekonomiska tillväxten eller tvingar fram några stora förändringar i vår livsstil. 

Det väcker två frågor:

Vem ska slippa göra livsstilsförändringar? 

Vad kommer att leda till störst förändringar: att skynda på eller sakta ner klimatomställningen?

Världens konsumtionsbaserade utsläpp är extremt ojämlikt fördelade. De globalt sett rikaste 10 procenten (här ingår en stor grupp svenskar) släpper ut lika mycket som de fattigaste 90 procenten. Genom det nya verktyget Konsumtionskompassen går det att se att ojämlikheterna i utsläpp syns hela vägen ner på kommunområdesnivå. Människor i rikare områden släpper ut betydligt mer än människor i fattigare områden, helt enkelt för att man ägnar sig åt grejer som kräver en massa fossila bränslen. Som att flyga, konsumera prylar, renovera sina hus och köra bensinbil. 

Vill vi kunna stävja klimatkrisen är det just nu ett stort hinder att en liten del av befolkningen äter upp en stor del av den kvarvarande koldioxidutsläppskakan. Det spelar inte bara spelar roll vilka förändringar vi gör i klimatomställningen utan också vem som gör dem; alla kanske inte behöver ändra livsstil, men storutsläpparna måste göra det. 

Det leder oss in på den andra frågan om vad som egentligen kommer att leda till störst förändringar i människors liv. För i uttalandena om att inte behöva göra några livsstilsförändringar ligger ett antagande om att det innebär en sämre livskvalitet att leva mer hållbart, och att vi därför ska sträva efter att slippa ändra på hur vi lever. Det finns flera fel med det antagandet, framför allt ett som vi ofta låter klimatdebatten utgå ifrån: det fiktiva status quo:t.   

Hassler och Kristersson låter sina uttalanden utgå från den falska premissen att de förändringar klimatomställningen innebär kan vägas mot ett scenario där vi fortsätter att leva och ha det som i dag. Man väger förändring mot en illusion av att vi kan luta oss tillbaka och i långsam takt fortsätta åtnjuta vår nuvarande lyx, medan ekonomin på något magiskt vis sköter omställningen åt oss, utan att vi märker den.

Här hamnar Hassler i sitt förespråkande av en långsammare utfasning av utsläppen helt fel. Han negligerar helt att koldioxid ackumuleras i atmosfären och stannar kvar där långt efter vår och våra barns livstid, och att fortsatta utsläpp pressar ekosystemen till en gräns där de blir alltmer instabila. Det är inte bara målet om nollutsläpp som spelar roll, utan också hur mycket vi släpper ut på vägen dit. En omställning som samtidigt bibehåller rådande status quo är en illusion.

Vill man dra det till sin spets – och det behöver vi nog ibland göra – är frågan vi behöver ställa oss: är det en större förändring att avstå flyget än att behöva fly sitt hem efter en översvämning? Om det påverkar livskvaliteten mer negativt att tillbringa den lilla tid man har här på jorden med att tillsammans med andra kämpa för en hållbar framtid, än att leva med vetskapen att man inte var med och gjorde allt som stod i ens makt för att förhindra sabbade skördar, ökat extremväder och otaliga människors flykt från sina hem? 

Det finns inget verkligt alternativ som innebär att slippa göra förändringar. Men än så länge har vi den otroliga lyxen att kunna välja vilken väg vi vill ta framåt.