Man kan tro att prepping, fler vapen och att bygga om källaren till ett privat skyddsrum är det bästa sättet att vara förberedd på kris. Men då har man missat det allra viktigaste för att skapa trygghet, även för sig själv: det civila engagemanget, skriver Frida Hylander i veckans krönika.
KRÖNIKA Om krisen eller kriget kommer har regeringen åtminstone sett till att medelklassen kommer ha nyrenoverade lägenheter. I vårbudgeten satsas den största potten pengar nämligen på ett temporärt förhöjt ROT-avdrag. Samtidigt är ett vanligt budskap från regeringen att vi måste förbereda oss för kris. Alla ska ta sitt ansvar och klara sig minst en vecka utan samhällets service. Regeringen vill dessutom låna 300 miljarder för att rusta upp försvaret.
Men är det såhär vi bäst förbereder oss? Genom nyrenoverade kök, påfyllda vattendunkar och nyinköpta vapen?
Jag tror att vi glömmer bort några av de viktigaste sakerna när det gäller att hålla samhället tryggt och säkert för alla medborgare. Många fler måste börja tänka annorlunda om vad som skapar trygghet.
För det vi behöver nu är en stark samhällsväv. En samhällsväv där människor engagerar sig i sin omvärld och i varandra, där långt fler praktiserar sina demokratiska rättigheter, är aktiva i civilsamhället och föreningslivet. En samhällsväv med starka sociala band människor emellan och till platsen de bor på. Där man genom att engagera sig övar på samarbete, kollektiv problemlösning och konflikthantering. Där man ägnar tid åt att utveckla sina praktiska färdigheter i att bygga, laga, odla, fixa. Det är så vi bygger gemensam motståndskraft och står bättre rustade när akuta kriser kommer.
Att ta hand om sin omvärld är att ta hand om sin familj
Men hur ska man orka det? När jag pratar eller skriver om att fler behöver engagera sig får jag ofta höra att det inte handlar om brist på vilja, men att tiden, och än mindre orken, knappt räcker till att ta sig runt i vardagen. Att man har fullt upp med att ta hand om och skydda sin familj. Men det är ett tankefel att det skulle vara något annat att ta hand om familjen än att ta hand om sin omvärld.
Ju längre tiden går desto tydligare blir det för mig att mitt omvärldsengagemang också handlar om att ta hand om och skydda min familj. Att jag inte hade vågat något annat.
Att inte ha tid att engagera sig i sin omvärld bygger ofta på idén att man måste upprätthålla det levnadssätt som bidragit till att sätta oss i krisen från första början: jobba tillräckligt mycket för att tjäna tillräckligt mycket för att ha råd att resa tillräckligt långt och köpa tillräckligt mycket för att få en lika hög materiell levnadsstandard som de runt omkring en har. Det livet innebär också timmar av tid som läggs på att hålla omvärlden ute och fast vid tron att om bara det lilla livet är tillräckligt välrenoverat så kommer allt lösa sig. Och eftersom alla är trötta och inte orkar går det enkelt att skylla sitt bristande engagemang på det. När regeringen nu tillför 4,35 miljarder för ökat ROT-avdrag säger de samtidigt att det är såhär vi hanterar samhällets problem: genom köks- och stugrenoveringar.
Jag ser så många runtomkring mig som liksom dåsar omkring i en uppdämd frustration och passivitet. Att se världen falla samman runtomkring en och inte veta vad man kan göra åt saken är inte bara dåligt för världen, det är dåligt för en själv. Det skapar en dissonans i en som skaver. Ett skav man inte blir av med eftersom man inte vet hur man ska gå till väga. Inte orkar, inte hinner.
”Det är dags för oss alla att rusta oss”
Men tänk om engagemang i de frågor som är viktiga för en inte måste innebära att offra det som är viktigt i livet. En kompis till mig, som gått ner i tid på jobbet för att ägna sig åt klimataktivism, säger att engagemanget gett hennes liv ny mening. Hon beskriver tiden innan hon blev engagerad i klimatfrågan som en mental förstoppning hon försökte lösa intellektuellt. Det gick inte, och det skavde. För så är det: praktiska problem behöver lösas med handling, stora problem behöver lösas tillsammans, nya problem behöver lösas genom att lämna sin bekvämlighetszon och öva på något nytt. Att det osar i dig av frustration och förfäran över att samhället svajar och kriserna eskalerar är en signal om att det är dags att agera.
Ju längre tiden går, ju tätare larmrapporterna duggar, ju mer demokratin svajar, desto mer uppenbart blir det att mitt eget engagemang också är ett sätt att bli mer rustad för att hantera de ovissa tider som omvärldskrisernas konsekvenser innebär.
Det är dags för oss alla att rusta oss. Läsa på, lära sig odla, skriva till politiker, gå med i en förening, bygga något, bli kompis med sina jobbiga känslor av ovisshet, gå på ett möte med en vettig organisation, ordna en diskussionskväll, skriva en debattartikel, heja på de som redan går före, prata och visa andra att de inte är ensamma – och inte minst ta med barnen och rusta tillsammans. Vi behöver engagera oss också för de som på riktigt inte orkar eller kan, de som på riktigt inte har möjlighet. Så vävs samhällsväven starkare.
Om kriget eller krisen kommer vill i alla fall inte jag stå där som ett handfallet fån med nykaklat badrum, jag vill vara förberedd.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
