Leif Öster: Ser vi ett modernt baggböleri i Baltikum?

Svenska bolag har under många år köpt upp stora arealer skog från privatpersoner i de baltiska länderna, affärer som kan ha mycket god värdeökning. Det finns likheter med 1800-talets baggböleri i Norrland, då hemmansägare mot bättre vetande sålde sin skog till mycket låga priser, reflekterar Leif Öster i helgens krönika.

KRÖNIKA När de baltiska staterna blev självständiga åren 1990-1991 återfick hundratusentals tidigare jord- och skogsägare sina marker. Men snabbt började bland annat svenskägda bolag köpa upp skogen. I exempelvis Lettland ägdes då nästan all privat skog av små skogsägare. Nu, 2024 ägs två tredjedelar av olika bolag.

Redan 2011 skrev den svenska journalisten Susanne Gare ett intressant reportage i facktidningen Skogen om svensk landgrabbing i Baltikum. Någon kallade det svenska agerandet för ett ”nutida baggböleri”, men debatten här hemma uteblev. Tvärtom. Köpen har fortsatt. Exempelvis köpte IKEA häromdagen ytterligare 8 080 hektar skogsmark i Lettland. Säljare är ett annat svenskt bolag, nämligen Skogsfond Baltikum.

I ett pressmeddelande skriver Skogsfonden att man de senaste åren har ”förvärvat flera hundra noga utvalda skogsfastigheter i Lettland”. Därefter har de utfört viss skogsvård och paketerat alla fastigheterna i två säljbara lettiska dotterbolag. Värdeökningen har varit 100 procent på fyra år. Troligen finns det ett antal privatpersoner som en gång sålde sin baltiska skog, till alldeles för låga priser. Ungefär som tusentals bönder som på 1800-talet sålde sin skog till skogsbolagen till vad som skulle visa sig vara låga priser.

Hur mycket skog som svenskägda bolag nu köpt i Baltikum vet ingen exakt, men siffran 300 000 hektar har nämnts. Störst ägare verkar Södra skogsägarna vara med 126 000 hektar. SCA skriver på sin hemsida att de planerar att komma upp till 100 000 hektar i år.

Ett intressant forskningsprojekt

Ett framtida forskningsprojekt med tillhörande debatt kommer att vara att jämföra dagens skogsbolags agerande i nutid med hur det gick till på baggböleriets 1800-tal. Det finns både likheter och skillnader.

Förspelet till 1800-talets baggböleri är intressant, men ganska okänt. Medan markägandet i södra och mellersta Sverige var tämligen klarlagd redan i slutet av 1700-talet, fanns det stora oklarheter med ägandet av ofta nyanlagda gårdar i Norrlands enorma inland. Därför fastställde staten Norrlandsböndernas enskilda ägande med lantmäteri och lagfart. Projektet kallades avvittring och gårdarna tilldelades ofta generöst med skog.

Å andra sidan fick staten därmed lagfart på de enorma skogsvidderna utanför byarna. Historieprofessorn Svenbjörn Kilander har beräknat att så mycket som 4,5 miljoner hektar skog nu gavs bort av staten. Med ett tydligt ägande följde möjligheten för de nu legala skogsägarna att både sälja virke och, senare, i många fall hela skogen till skogsbolagen. Så merparten av den skog som de stora skogsbolagen äger idag har tidigare varit först statligt ägd och sedan ägd av enskilda skogsägare.

Och precis som nu i Baltikum var det ofta rika grannar och småhandlare som först köpte upp skogarna, för att senare sälja till de större skogsbolagen med vinst.  Begreppet baggböleri avsåg från början sågverket Baggböle AB utanför Umeå, med påstådda stölder av virke på statens mark, men kom med tiden att beteckna alla delvis tvivelaktiga skogsaffärer.  Härifrån kommer också orden ”baggböla” och att ”bagga” ner skogen. 

Är det vi nu ser i Baltikum ett modernt baggböleri?