Mattias Rust, WWF: "Att pumpa ut orenat avloppsvatten i Östersjön är en osmart affärsmodell"

Att kasta sopor i naturen slutade vi med för länge sedan. På 1980-talet täppte vi till avloppen på våra tåg. Men ute till sjöss är det fortfarande helt lagligt att tömma orenat avloppsvatten i havet. Det är en privat vinstdrivande verksamhet som är orsaken.
I många fall, framförallt för kryssningstrafiken, är havsmiljön en viktig del i varumärket som lockar turisterna. I Östersjön, havsresursen som är basen för deras verksamhet får de hälla ut sitt avlopp. Det är inte rätt mot miljön, det är inte rätt mot oss som bor vid havet eller som vill njuta av att bada under semestern, det är inte rätt mot samhället i stort och det är överhuvudtaget inte en smart långsiktig affärsmodell.
Redan 2010 beslöt FNs sjöfartsorganisation (IMO) att förbjuda utsläpp av avloppsvatten från passagerarfartyg i Östersjön från och med 2016. Detta förutsatt att länderna före 2015 meddelat att de har kapacitet att klara detta. Under Östersjöländernas årliga sjöfartsmöte inom Helsingforskommissionen (HELCOM) som just avslutats i Riga har Polen, Tyskland och Ryssland meddelat att de inte är beredda att förbjuda dumpning av toalettavfall till havs.
En av stötestenarna är den stora mängden avloppsvatten som kryssningsfartygen behöver pumpa i land under en kort tid. Det rör sig om upp till 300 kubikmeter avloppsvatten per timme under ett helt hamnbesök, vilket kan motsvara storleken av en olympisk simbassäng. Både vissa hamnar och flera städers reningsverk har svårt att klara av den mängden.
Problemet är dock inte tekniken. Det här är långt ifrån raketforskning. Ledningar, pumpkapacitet och vattenrening – sådant har vi redan löst. Ett stort problem är att många av aktörerna inte själva ser en vinning i investeringarna. När Boston Consulting Group beräknade nyttan av ett friskt Östersjön jämfört med en ytterligare försämring till år 2030, hamnade det på flera hundra miljarder kronor i årligt mervärde och en halv miljon jobb. Det borde med andra ord vara en given samhällsinvestering att ta hand om det övergödande avloppsvattnet som fartygen redan samlat ihop i sina tankar – snarare än att hälla ut det.
Man ska inte ensidigt hänga ut sjöfarten. Många rederier har sett sitt ansvar i den här frågan och lämnar avloppsvattenet i de hamnar där det går.
– De allra flesta av våra medlemsrederiers färjor lämnar avfallet iland. De gör det frivilligt för att det är bra för miljön. Samtidigt har det kommit signaler att det inte alltid är helt lätt att lämna avfallet iland på grund av hamnarnas bristande mottagningsförmåga, har Pia Berglund, vd på Sveriges Redareförening, sagt.
Östersjöns färjelinjer står för mer regelbundna avloppsmängder än de stora kryssningsfartygen som bara kommer sommartid. I de mest attraktiva hamnarna kan det under sommaren ligga flera kryssningsfartyg samtidigt med tillsammans över 10 000 personer ombord. Det blir mycket avloppsvatten den dagen.
Självklart är det så att hamnen måste kunna ta hand om avfallet för att sjöfarten ska kunna bli av det. Är det då hamnens fel? Det är mer komplicerat än så. Hamnar tar emot en mängd avfall från sjöfarten och är beroende av att själva bli av med det på olika sätt. Många Östersjökommuners vattenreningsverk är dock sårbara för de stora toppar i avloppsmängderna som kommer från passagerartrafiken under sommaren – eller för det svavelväte som kan bildas i tankar där avfallet bli liggande. I Stockholms hamn har man en ypperlig mottagskapacitet vilket underlättas av att ha en storstads reningsverk till förfogande. Även i mindre städer, som t.ex. Trelleborg, har kommunala initiativ resulterat i god mottagningsförmåga. Det visar med stor tydlighet att det är möjligt om viljan finns.
Så vems är problemet och vem bär skulden? För att nå ett hållbart samhälle och inte förstöra miljön vi är beroende av måste alla verksamheter ta hand om, minimera eller helt få bort de samhällsnegativa effekterna. Vad gäller avloppsvattnet så kommer det från en verksamhet som både redarna, hamnarna och kommunerna tjänar pengar på. De är alla part i målet och måste tillsammans lösa problemet utan att för ivrigt skjuta skulden mellan sig. Ytterst är det givetvis Östersjöländernas regeringars ansvar att lagstifta för ett förbud och säkra att det fungerar.
WWF uppmanar alla Östersjöländer att säkra fullgoda mottagningsanläggningar för avloppsvattnet och spika ett datum så snart som möjligt då förbudet kan träda i kraft – de har en möjlighet redan i december när regeringarnas högsta representanter inom Helsingforskommissionen har möte.
Mattias Rust, expert på sjöfart och havsplanering på Världsnaturfonden