Mattias Svensson, Neo: Blått är det nya gröna

Det kommer som en bekännelse i en parentes: ”(Men jag måste medge att jag också stöder bensinskatt på europeisk nivå. Höj den till 2 dollar per gallon tycker jag.)” Matthew E Kahns bok Climatopolis är intressant på sina egna meriter. Den handlar om våra stora möjligheter att anpassa oss efter klimatförändringar, och att detta underlättas av marknadspriser för exempelvis vatten- och energi, och av att försäkringsbolag får ta ut extra riskpremier av dem som vill bygga och bo nära vatten som riskerar att stiga. Men att en ekonom från ökänt marknadsliberala Chicago vars blogg lyfts fram av Wall Street Journal är för marknader är kanske inte så oväntat.
Så låt oss fokusera på att Kahn i denna lilla parentes visar sig vara mer radikal än de flesta amerikanska politiker, säkerligen också Al Gore, när det kommer till miljöpolitiska åtgärder. Läser man noggrant hittar man nämligen liknande bekännelser på de mest oväntade håll.
Mitt i en essä där hon hyllar industrisamhället för de förbättringar det inneburit för människan och skåpar ut miljörörelsen som människofientlig nämner exempelvisfilosofen Ayn Rand kort att regleringar rörande exempelvis rent vatten i floder är legitima och att problemet historiskt snarare varit att de sällan hävdats tillräckligt hårt mot kommunala reningsverk. Energiforskaren Robert Bradley Jr – inspirerad av både Ayn Rand och den österrikiske ekonomen Murray Rothbard – lyfter för sin del fram amerikansk lagstiftning som tillägg till Clean air act 1970 och Water pollution control act 1972 som framgångsrika delar där ”en lång resa av gradvis ökad reglering – och stadig ekologisk förbättring – skulle visa sig överlägsen, även om det inte alltid åstadkoms till lägsta möjliga kostnad.”
Det handlar inte bara om åsikter. Storbritanniens ledare Margaret Thatcher och USA:s dåvarande president Ronald Reagan var på 1980-talet båda drivande bakomMontrealprotokollet, uppgörelsen om att fasa ut freoner för att rädda ozonlagret. Reagan hade redan som guvernör i Kalifornien ofta gjort gemensam sak med miljövännerna, låt vara att hans motstånd mot motorvägsbyggen och dammprojekt kan ha motiverats också av omsorg om skattebetalarna, inte bara om naturen. Naturvetaren Thatcher vände hela sin regering 180 grader om freonutsläppen efter att ha lyssnat på en vetenskaplig dragning. Hon var också en av de första storpolitikerna att 1990 uppmärksamma den globala uppvärmningen.
Samma år sjösatte Reagans efterföljare George Bush den äldre handel med utsläppsrätter för svaveloxid, vilket 20 år senare hyllats som en stor framgång och minskat utsläppen dramatiskt till oväntat låga kostnader. En av arkitekterna bakom denna handel och även derivathandelns utveckling var Chicagoekonomen Richard Sandor, sedermera en av de drivande bakom Kyotoprotokollets lösning med utsläppsrätter.
Även svenska ekonomer har varit tidiga på bollen. Erik Dahmén skrev redan 1968 skriften Sätt pris på miljön som året därpå influerade Folkpartiet och i slutet av 1980-talet styrde in Socialdemokraterna – ledda av dess ”kanslihushöger” – på en utvecklingsoptimistisk miljöpolitik med bland annat koldioxidskatter.
Det här har varit nyheter för mig så jag förstår om det är så för en och annan som läser den här texten. Miljö har så länge jag kan minnas väsentligen varit en vänsterfråga. Till den grad att jag som många andra på den mer marknadsliberala sidan pinsamt nog trott att det mesta av miljöproblemen också var det.
Det slående när jag nu slutligen läser in mig på miljöfrågorna är snarare hur många tidigare miljöproblem som kunnat lösas. Utsläpp av kvicksilver och PCB fasades snabbt ut på 60- och 70-talet, försurande svavelutsläpp har minskat dramatiskt, luft och vatten blir i västvärlden allt renare. Miljöpolitiska framgångshistorier som inte alls har med samhällsomställning, tillväxtkritik eller vänsteragendor att göra. Lägg till det att gröna
tänkare som Stewart Brand och Mark Lynas på senare år formulerat visioner för en grönare framtid som borde kunna tilltala de flesta marknadsliberaler. Som Mark Lynas uttrycker saken i boken The god species: ”Uppoffring och knapphet är ute, konkurrens och innovation är inne.” Blått är det nya gröna.
Mattias Svensson
Redaktör
Neo