Mikael Gustafsson, Vänsterpartiet: Dags att ta klimatet på allvar

Soylent Green is people! Ett scenario där klimatförstöring och överpopulation lett till en polisstat och där människors föda visar sig vara, andra människor, är kanske lite överdrivet, men filmen Soylent Green och andra dystopiska berättelser är inte så fel ute som man kanske trodde på 70-talet. EU:s politik, där marknadens rätt går framför människors och företagens rätt före klimatet leder oss närmre den där dystopiska verkligheten än man kunde anat.
Vi lever i en tid av kriser. Demokratin, jämställdheten och klimatet hotas i det som går under namnet Den Ekonomiska Krisen. Tillväxten hyllas som religion och människors lycka ska handla om att tjäna pengar. Jag tror inte att det är rätt väg. Jag tror att den vägen leder rakt in i klimatkris och större klyftor; mellan kvinnor och män, mellan rika och fattiga och mellan länder.
För några veckor sedan beslutade Europaparlamentet om sina klimat- och energimål inför 2030. Vissa twittrade av lycka och de konservativa grupperna skrek gällt att skärpta miljökrav inte skulle gynna de europeiska industrierna. Men trots att kraven på tre bindande mål ses som en seger är det faktiskt inte nog.
Den väg som EU är inne på är bara ett grönt ”business as usual” perspektiv. I rapporten för ramverket 2030 fastslås att åtgärderna ska vara kostnadseffektiva, det är slutkonsumenterna som ska ta de stora kostnaderna för omställningen och näringslivet har en nyckelroll. På ren svenska betyder det att vanliga människor, här i Sverige och framförallt i fattiga länder, får betala för industrins misslyckande.
Utsläppsrättsystem, grön bilism, ekologiskt och svenskt kött, KRAV-konsumtion – alla är exempel på ett samhälle som inte riktigt vågar se sanningen i vitögat. Sanningen är att vi lever i ett samhälle som misslyckats påbörja omställningen. Idag gynnas miljöfarliga industrier och en marknad som exploaterar människor och miljö. Det är nu, i finanskrisens Europa vi har möjligheten att ta en ny väg, en väg ur business as usual, den vägen väljer varken EU eller Alliansen.
Under 1970-talet fördes en debatt kring tillväxt. Den kretsade kring det så kallade Limits to Growth-perspektivet som drevs av Romklubben. I boken Limits to Growth gjordes flera scenariosimuleringar som empiriskt kunde bevisa att det tillväxtsamhälle vi lever i inte är ekologiskt eller socialt hållbart. Den synen vann stort gehör bland gräsrotsrörelser och medborgare men i internationella sammanhang var det istället den gröna tillväxten som vann mark. Spiken i kistan blev när Brundtlandkommissionen fastslog begreppet ”hållbar utveckling”, ett begrepp som är så intetsägande att både Greenpeace och McDonalds kan stå bakom det.
Sedan dess har världen fortsatt på grön tillväxt-spåret. IPCC förespråkar numer koldioxidlagring, EU fastslår att skiffergasutvinning är en bra alternativ energikälla och Sveriges regering fokuserar på vad binas pollinering kostar om bina dog ut. Allt detta istället för att investera i miljön!
För att nå ett jämställt, jämlikt och rättvist samhälle måste vi bli bättre på att fördela det vi har – jobben, pengarna och tiden. Det är att ge människor verklig valfrihet. Och där skiljer sig Vänsterpartiet från de andra partierna. Också från Miljöpartiet. Där Miljöpartiet står för en ekologiskt hållbar framtid står Vänsterpartiet också för klimatsolidaritet.
Fördelning sker på många viss. Vänsterpartiet vill investera i klimatsmart infrastruktur, energismarta bostäder och förnybar energi, men vi har också en helhetssyn och frågan om sex timmars arbetsdag, en fråga Vänsterpartiet drivit många år, kan ge fler jobb och ökat utrymmet att leva klimatvänligt. Genom att utöka den offentliga sektorn, plocka bort bidragen för storföretag och de allra rikaste har Vänsterpartiet också mer pengar till klimatomställningen än vad alla andra partier har.
I år står vi inför flera möjligheter att förändra våra hemkommuner, Sverige och EU. Världen står inför enorma utmaningar, en värld som rämnar framför oss, både vad gäller rättvisa i världen och ekosystemen. Att omvandla och skapa ett helt nytt, koldioxidneutralt samhälle till 2050 kan inte göras under en mandatperiod, det är inte heller något vi kan göra själva. Men en sak är säker. Vi kan inte fortsätta som tidigare.
Mikael Gustafsson,
Europaparlamentariker (V) och andranamn på Vänsterpartiets lista till EU-valet