Romson: “Lätt att applådera Parisavtalet – nu måste parlamenten också skärpa klimatpolitiken”

“Redan denna vecka kan den magiska gränsen om 55 länder som står för minst 55 procent av utsläppen passeras när bl a Brasilien och Mexico lämnar in sina ratifikationsinstrument till FN vilket skulle göra att Parisavtalet formellt träder ikraft redan inom en månad”, skriver Åsa Romson idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

Det nya globala klimatavtalet som slöts i Paris förra hösten fortsätter att boosta politisk energi för att stoppa ödesdigra klimatförändringar. Under pågående FN-vecka i New York kan tillräckligt med länder komma att formellt tillträda avtalet för att det ska träda ikraft redan före årets klimatmöte i Marrakech i november. Med detta ökar också starkt förväntningarna på kraftfullare åtgärder för att minska utsläppen. För det krävs dock mer av parlamenten än att applådera Paris. Det krävs beslut om en skärpt nationell klimatpolitik, utöver dagens klimatplaner, till senast 2020 om bara fyra år.

Efter att rekordmånga länder var med och antog avtalet under Parismötet, och rekordmånga ledare undertecknade det i FN i våras, så ser det nu ut att avtalet även ratificeras och träda ikraft långt snabbare än någon trott eller planerat för. Redan denna vecka kan den magiska gränsen om 55 länder som står för minst 55 procent av utsläppen passeras när bl a Brasilien och Mexico lämnar in sina ratifikationsinstrument till FN vilket skulle göra att Parisavtalet formellt träder ikraft redan inom en månad. Det gör att klimatmötet i Marrakech som startar 7 nov också kommer samla parterna till Parisavtalet för att börja genomföra det som utlovats.

Dock bygger Parisavtalet på att alla länder tar fram och redovisar sina klimatplaner och klimatåtgärder och dessa planer tar sikte först på 2025 eller 2030. De preliminära nationella klimatplaner som lämnades före Parismötet är ett första steg men ambitionerna där är långt ifrån tillräckliga. FNs miljöprogram UNEP visade redan i Paris att planerna, även om de fullt ut genomförs, skulle leda till en höjd medeltemperatur med hela 2,7 C vilket är oacceptabelt högt. Så vinsten med ett snabbt ikraftträdande kan inte gärna vara att vänta och se till 2025 och 2030.

Det finns dock flera möjligheter att utnyttja den politiska energin vi nu ser för ett ikraftträdande. Besluten i Paris innebär att det redan 2018 görs en global översyn av klimatarbetet. Då kan det analyseras om klimatåtgärderna faktiskt går framåt. Då skulle det kunna visas att det som flera länder däribland Sverige upplevt med Kyotoprotokollet, att det faktiskt går snabbare och är billigare att minska klimatutsläpp än vad politikerna tidigare trott, gäller mer generellt. Om många länder ligger före i sitt genomförande av pre2020-klimatlöftena så kan detta förskjuta hela nivån för Parisavtalet att bli mer ambitiös.

Nästa steg är att länderna år 2020 är ombedda att lämna nya klimatplaner. Även om EU-länderna i förhandlingarna kring det nya klimatavtalet ville ha en ännu snävare tidtabell för förnyade klimatplaner är 2020 inte långt bort om arbetet ska göras på riktigt. Just nu är det EU själva som har problem med sin klimatplan eftersom EU:s initiala klimatplan samlar alla EU-länder och den inbördes fördelningen av utsläppsminskningar inte hinner beslutas innan EU måste ratificera Parisavtalet. Det gör att EU inledningsvis har en klimatplan som inte helt uppfyller Parisavtalets krav som säger att länder som samverkar om klimatplaner ska redovisa den inbördes fördelningen.

Principen för nya klimatplaner är att ambitionen ska ökas, eller i alla fall inte sänkas. Tanken är att öppenheten från andra länder ska ge ett politiskt tryck på de som ligger efter i sitt klimatarbete i förhållande till sina kapacitet och historiskt ansvar. Länder kan lära mycket av varandra. Men erfarenheterna från klimatpolitiken kring Paris är att andra krafter behövs för att skjuta politiken framåt.

Därför är det viktigt att Parisavtalet inte bara är en angelägenhet för stater och deras parlament, utan i hög grad används som hävstång för progressiva krafter inom näringsliv och städer att visa på möjligheter och sin vilja till omställning. Men också att forskarsamhället och civila samhällets organisationer fortsätter spela en nyckelroll för att verifiera framsteg, hålla regeringar ansvariga och säkerställa att klimatfrågan ligger kvar högt upp på den politiska dagordningen.

Åsa Romson, ordf riksdagens EU-nämnd (MP)
Tidigare klimat- och miljöminister, förhandlare i Paris