Ideella inventerare förhindrar olagliga avverkningar i Västerbotten

Det är trettio grader varmt i Västerbottens inland, och i princip myggfritt med norrländska mått mätt. Naturvänner, artnördar och biologer springer efter skogsbolagen med lupp under en veckas tid i Västerbotten. En av dem är SMB:s Alva Danielsson, som rapporterar och reflekterar om ett viktigt – och tyvärr nödvändigt – ideellt initiativ i kampen för att rädda skogarnas mångfald.

Det är den årliga Forskningsresan som anordnas av Naturskyddsföreningen och Skydda skogen. Här är det ingen som har förtroende för att skogsbolag och statliga aktörer gör sitt jobb rätt, och det är inte konstigt när naturvännerna gång på gång möts av olagliga avverkningsanmälningar, och i flera fall redan avverkad skog.

En av deltagarna gör sin fjärde forskningsresa i år, och berättar att gruppen baserar allt arbete på fakta. Vi inventerar arter för att sedan kunna visa upp att skogarna har ett värde och biologisk mångfald som måste skyddas, och använder underlaget för att kommunicera med bolagen och myndigheter, säger hon.

Gruppen har på förhand rekat ett antal avverkningsanmälningar i området som torde hysa höga naturvärden, och borde således inte bli avverkade över huvudtaget. Naturskog kallas skogar som inte har påverkats av modernt skogsbruk, alltså kalavverkning, och därför har en lång kontinuitet. Forskningsresan startade för 30 år sedan med bevarandet av dessa skogar i sikte.

Behovet fanns då och det är ännu starkare idag. De sista naturskogarna måste skyddas.

Det fragmenterade västerbottniska landskapet

Rallarrosen har just slagit ut och kalhyggena lyser rosa. Vi åker ut till några avverkningsanmälningar som enligt kartanalyser har potential att hysa rödlistade arter. Gruppen sprider sig i gransluttningen. “Här är det knärot!” ropar någon. En annan har stannat vid några granlågor – döda liggande träd – och tittar med en spegel efter intressanta vedsvampar.

Totalt har vi 9,4 procent skyddad skogsmark i Sverige, varav dryga sex procent utgör produktiv skog. Det finns flera experter och FN-ramar som indikerar att mer måste göras. Överenskommelsen från COP15 som går under konventionen om biologisk mångfald pekar på 30 procent skyddade terrestra ekosystem till år 2030. Här är det också viktigt med sammanhängande ytor, till skillnad från de utspridda, små skyddade områden vi har idag, och dessutom ett erkännande och respekterande av urfolksrätt på dessa landområden.

På fem år har vi alltså mycket kvar att göra. Men istället för att spara de sista naturskogarna som skulle vara lämpliga i ett sådant skydd, verkar de avverkas i allt snabbare takt.

En av arrangörerna för årets forskningsresa, Isac Enetjärn, bor själv i Västerbotten. Han berättar att deltagarna åker till de fickor av naturskog som finns kvar. Landskapet i Västerbotten är oerhört fragmenterat. Vi försöker hitta konnektiviteten, alltså där det finns möjlighet för arter att sprida sig. I den här trakten finns det några större områden kvar, men inte länge till, säger han och syftar till den höga avverkningstakten av just dessa skyddsvärda skogar.

”Svårt att få stopp utan domstol”

Inventeringsgruppen står plötsligt på ett kalhygge, mitt i den avverkningsanmälan som fortfarande skulle varit gammal granskog. De sista hektaren är borta, avverkade i maj i år enligt satellitbilder. Resterande skog är intakt och vi hittar så många knärotsplantor att vi nästan trampar på dem. Men i avverkningsanmälan nämns inga knärotfynd inom det markerade området. Markägarna har antingen inte inventerat, eller aktivt undanhållit information – vilket i båda fall kan utgöra brott enligt Miljöbalkens kunskapskrav.

Den kvällen åker datorerna kvickt fram för att skriva en överklagan till Mark- och miljödomstolen, i hopp om att rädda de kvarvarande hektaren. Två dagar senare kommer beskedet: interimistiskt förbud. En avverkning skulle vara en oåterkallelig åtgärd, heter det i Mark- och miljödomstolens skäl för beslut. Här är förekomsten av knäroten central – den fridlysta orkidén med oansenliga bladrosetter och små vita blommor. Lätt att missa bland blåbärsriset, men avgörande för inventerarna i Västerbotten när det kommer till att rädda skog.

Ett alternativ till att överklaga är att begära tillsyn från Skogsstyrelsen, som då ska titta på den planerade avverkningen. Idag får avverkningsanmälningar ett automatiskt godkännande efter sex veckor, vilket gör att myndigheten i många fall aldrig fattar aktiva beslut kring vad som får avverkas.

Isac Enetjärn har märkt att Skogsstyrelsen ofta inte hinner titta på tillsynsbegäran innan skogen huggs ned, eftersom deras resurser är så knappa. Som rättsläget ser ut idag är det svårt att få till ett stopp på olagliga avverkningar utan att gå till domstol, förklarar han. Beprövad erfarenhet visar att domstol är den snabbaste vägen.

Bråk om den fridlysta orkidén

Knäroten växer i skogar som är över 120 år gamla, och har minskat med en tredjedel år 1999-2019 enligt Riksskogstaxeringen. Den är fridlyst och rödlistad som sårbar (VU). När privatpersoner och miljöorganisationer i större utsträckning börjat rapportera in knärot för att kunna hindra att värdefulla skogar skövlats vill nu regeringen se över dess skydd för att lättare kunna genomföra exploateringar.

Philipp Weiss, skogssamordnare på Naturskyddsföreningen i Dalarna, säger till tidningen Syre att regeringens agerade är pinsamt och att det är uppenbart att man försöker skydda de ekonomiska särintressena i skogsbruket.

Ska skogsbruket stå eller falla på en liten orkidé? Eller om vi vänder på frågan: ska skyddet av våra sista skogar stå eller falla på en liten orkidé?

I dagens avverkningstakt kommer kontinutetsskogarna att vara borta år 2070 – då har allt omvandlats till planterade skogar. Dessa skogar är husrum för över 2000 rödlistade arter, där avverkning är den största orsaken till arternas hotade status. I det korta tidsfönstret vi har för att klara Parisavtalet och undvika oåterkalleliga klimateffekter ger minskad avverkning den största klimatnyttan.

Västerbottens sista skogar, alltså de sista naturskogarna, måste stå kvar.

Våra folkvalda politiker och skogsindustrin måste kunna se en större problembild än en fridlyst orkidé.