Frida Hylander: ”Klimatkrisen gnager i mig, ett ständigt sår”

Trots semester och fina upplevelser med familj och vänner går det inte att glömma klimatkrisen. Den är som ett sår som aldrig slutar vara, skriver veckans krönikör Frida Hylander.

KRÖNIKA Det är semester och jag tänker att jag ska försöka pausa lite från allt. Återhämtning är viktigt och i höst kommer det ett val som känns lika livsavgörande som valet 2022 och valet 2018. Jag har samma känsla av att om det inte blir förändring nu så kommer det att vara försent. Skillnaden nu är att den känslan inte bara gäller klimatet utan hela demokratin så som vi kommit att vänja oss vid den. 

Jag och min familj tar tåget ner genom Europa för att tågluffa tillsammans med kompisar. Cykla längs Mosel, besöka små naturvinsodlare, snirkla oss över de schweiziska alperna genom mörka tunnlar och över storslagna broar. Hela vägen ner till Gardasjön i Italien, där bergen ser ut att störta rakt ner i det blå vattnet. En utsikt så vacker att det gör ont. Men klimatkrisen gnager i mig. Den är som ett sår som aldrig slutar vara. Som jag för en kort stund kan hålla borta med ett plåster, men där varet snart tränger fram. 

Under en av tågresorna läser jag en artikel om att risken för att Amoc (det stora system av havsströmmar som spelar en viktig roll i att reglera Europas klimat) bromsas in eller kollapsar är 10%, följt en vädjan om att politikerna ska ta den risken på allvar. Jag tänker: Var ska vi bo? Vad behöver jag lära mig för att se efter min familj när den akuta krisen drabbar också oss som än så länge tror oss vara skyddade. Hur ska ett miljardupprustat försvar rädda oss från kollapsade strömmar med iskalla vintrar och stormar som följd?

Kräver tusentals liv – men märks knappt i media

Bara några dagar innan vi hoppade på tåget över Öresund slog Malmö värmerekord. En liten pust av vad södra Europa behövt uthärda. Jag ser en notis – ja, bara en liten notis – om att den europeiska värmeböljan i juni krävt tusentals liv. Skillnaden mot att tusentals liv dödats av ett pandemivirus är slående. Nu blir det inga rubriker i svensk media, inga frågor till politikerna om vad de tänker göra för att skydda oss om faran når Sverige. Jag försöker förstå hur journalistiken kan svika oss så här, men det känns hopplöst. Om detta må ni berätta, det är er förbannade plikt! 

I Italien är det underbart, men varmt så det plågar. Som de dumma turister vi är planerar vi ändå in utflykter istället för att hålla oss inomhus under de varmaste timmarna. Vad ska man göra; semestern är kort och vem vet om vi nånsin kommer tillbaka hit. Jag svettas och tänker att allt hade varit så mycket bättre utan trafikens ständiga dånande längs vägarna, utan solens brännande strålar mot huden. Hur ska vi göra när det blir för varmt nästan överallt? Vart ska folk ta vägen?

På internet pågår en diskussion om luftkonditionering, som tydligen är den senaste klimatrelaterade grej som gjorts till kulturkrig av klimatobstruerande krafter, med den kände klimatförvillaren Björn Lomborg i spetsen. Någon säger något dumt, någon annan svarar indignerat. Och så är debatten igång, där åtgärder för att minska utsläppen blandas ihop med åtgärder för att göra livet uthärdligt i extremhettan. Allt blir så dumt hela tiden i debatten, eller så är det jag som börjar få värmeslag. Jag flyr undan värmen, stänger in mig i lägenheten vi hyrt och drar på luftkonditioneringen för att kunna andas. 

Hur ska vi får mat när vattnet är slut?

På hemvägen blir det tack och lov svalare. I Berlin drar jag på mig långbyxorna och myser i det mulna vädret. Tåget mellan Hamburg och Köpenhamn blir såklart inställt, det är alltid krångel på den sträckan. En ständig påminnelse om att järnväg kräver underhåll – att ett hållbart samhälle kräver investeringar. Vi blir en liten grupp resenärer på Hamburgs central som tillsammans försöker reda ut vad som gäller. Folk börjar snacka, ser till att hålla ihop. Jag tänker att det är såhär vi kommer att fixa kollapsen; genom att hjälpas åt och se efter varandra. Ersättningsbussar sätts in och allt går till sist smidigt.

Väl hemma i Malmö cyklar jag till kolonin för att rå om odlingarna. Det är så torrt, så torrt i jorden. Tomaterna slokar. Jag hade hoppats på lite regn, men det verkar bara ha kommit några stänk de senaste veckorna. Vattenbristen fortsätter. Jag läser en artikel om att extremvärmen suger ut vattnet ur marken och förstör skördarna. Hur ska vi få mat när vattnet är slut och skörden torkat ut? 

Klimatkrisen gnager i mig, ett ständigt sår. Jag tänker att det är såhär det är att leva nu. Mitt bland vackra vyer, pressande hetta, svalkande vatten, larmande rapporter, passiva politiker och hjälpsamma medmänniskor. Jag rycker av plåstret och vattnar tomaterna. 

Frida Hylander är klimatpsykolog och skriver regelbundet krönikor för Supermiljöbloggen