Frida Hylander: ”Omsorgen och motståndet lever än”

Det finns mycket att känna sig trött över i världen just nu. Tröttheten är omsorgens pris, men ett bevis på att vi bryr oss. Och omsorg är ett underskattat vapen i en hårdnande värld, skriver Frida Hylander i veckans krönika.

KRÖNIKA Alla kvinnor i mig är trötta, skrev Supermiljöbloggens krönikör Annie Crona nyligen i en ledartext för Dagens ETC. Citatet kommer från poeten Nayyirah Waheed och spreds efter Donald Trumps första valseger. Så här drygt nio år senare har vi inte blivit mindre trötta. Tvärtom. Saker att vara trött på finns bokstavligen överallt runtom oss: nedskärningar i välfärden, barn och civila som skjuts till döds, skenande klimatkris, krig, försvagade demokratier, ökad arbetsbelastning, Epsteinfilerna. Det går nästan inte längre att sortera ut vad man ska vara argast på. Och allt oftare kan det kännas som att det inte spelar någon roll.

För det kostar på att bry sig. Det är en del av tröttheten; uppmärksammandet av världens orättvisor, önskan om att förändra det skeva, att lindra smärtan det skapar, allt det kostar på. Trötthet är möjligen omsorgens pris, men omsorg är också ett underskattat vapen i en hårdnande värld.  

Att våga tro på medkänsla är att göra motstånd

Omsorg är en påminnelse om att saker är viktiga. Att det finns sånt som är värt att stå upp och kämpa för, trots att det sliter. I en värld som försöker få oss att tro att hårdare tag, repression och cynism är det enda som kan leda till en positivare samhällsutveckling blir omsorg en motståndshandling. Att stå stadigt i sin medmänsklighet och våga tro på att medkänsla kan förändra människor är att göra motstånd. 

Det betyder inte att allt ska vara mjukt och fluffigt. Omsorg är inte detsamma som att inte sätta gränser eller säga ifrån. Fråga vilken förälder eller lärare som helst som med stadig, men varm röst, sätter upp tydliga regler för sina ungar och elever, just utifrån omsorg om att de ska få de bästa förutsättningarna för ett gott liv. Omsorg är inte heller detsamma som att blåögt tro gott om allt och alla. För visst finns det fog för cynism! Men cynismen behöver riktas åt rätt håll: mot fossilbolagen och deras betalda tankesmedjor som i decennier motarbetat klimatomställningen. Mot personerna som figurerar i Epsteinhärvan. Eller mot partier som i jakten på att vinna val prioriterar ner klimatfrågan eftersom den inte anses tillräckligt viktig. Rikta cynismen dit den hör hemma så blir det också enklare att sprida sin omsorg där den behövs. 

Det är en tröst att vi är många

Hårdare tag, nedmonterat klimatarbete, repression, ökad ojämlikhet och välfärdsnedskärningar. De hänger ihop på så vis att de passar in i narrativet att det främst är med mer piskor mot vanligt folk som ett bättre samhälle kan skapas. Kampen för ett rättvist, hållbart, demokratiskt och fossilfritt samhälle handlar inte bara om politiska förslag och teknisk utveckling. Den handlar lika mycket om hur vi är mot varandra, i det stora och det lilla. Om vilken tro vi har på människors förmåga att bygga nytt, hjälpas åt och med rätt stöttning kunna förändras till det bättre. Om vilken syn vi har på oss själva. 

Under Vietnamkriget demonstrerade aktivisten A.J. Muste kväll efter kväll utanför Vita Huset. När en reporter frågade honom om han trodde att han verkligen kunde ändra landets politik genom att stå där själv om kvällarna, svarade han lugnt: “Jag gör inte detta för att ändra landet. Jag gör det så att landet inte ändrar mig.” 

Alla kvinnor i mig är trötta, men det är en tröst att vi är många som är trötta. Det betyder att omsorgen – och motståndet – ännu lever.