Miljörörelsen borde lämna förvillande budskap om hopp och framsteg bakom sig. Åtminstone tills framstegen faktiskt syns på riktigt, skriver SMB:s krönikör Beatrice Rindevall.
Vi har länge hört att ”läget är allvarligt, men det finns fortfarande tid”, att ”fönstret är öppet, men på väg att stängas” och att vi skulle ha ”tio år kvar” att agera. Vi har hört uttalandena om och om igen. I långt över ett årtionde, vilket givit ett gott skratt för de som vill förlöjliga och sprida desinformation om klimathotet. ”Höhö, skulle vi inte redan varit döda nu?” Argumentet som från forskarnas håll skulle visa allvaret på ett pragmatiskt och icke-alarmistiskt sätt har i stället bidragit till att förminska frågan. Inte bara för den lilla klicken som motsätter sig forskning, utan för alla som hör ”tio år kvar” och tolkar det som ”inte nu”, utan 2,5 mandatperioder bort.
I miljörörelsen har det varit allmänt accepterat att man inte får kommunicera för negativt då det kan leda till ”apati” och att ingen lyssnar. Teorin är att den som faktiskt får höra hur illa det är kan tappa sin kraft och sitt engagemang, vilket i förlängningen skulle innebära att vi aldrig kommer att kunna få den massan vi behöver för att göra förändringen som krävs. Alltså måste det alltid förmedlas hopp och möjligheter när man pratar om klimatet.
Jag har inte köpt resonemanget. I vilken annan fråga skulle man säga samma sak? Har någon tänkt att man inte borde prata för ärligt och allvarligt om skjutningar, resursbristen i förlossningsvården, den stigande inflationen, coronautvecklingen eller ökande lönegap mellan kvinnor och män – för att det eventuellt skulle riskera att passivisera folk?
Om vi tittar på vilka frågor som diskuteras i vårt samhälle är det tvärtom. Det som slår högst är där det skriks mest, där folk är argast och hävdar att allt är total skit. Där läggs resurserna. Ett färskt exempel är den nya terrorlagen som nu föreslås, trots omfattande kritik från Lagrådet för att den är alltför långtgående. ”Terrorismen är ett allvarligt hot mot våra öppna och fria samhällen. Den måste bekämpas med alla de medel är som förenliga med den demokratiska rättsstatens principer”, svarade justitieminister Gunnar Strömmer på kritiken på DN debatt.
Man skulle ju bara kunna drömma om ett sådant tonläge i miljö- och klimatdebatten. Tänk om regeringar i ljuset av klimathotet gått längre än vad som verkade krävas. Då hade ju hoppet om en lösning känts nära. Nu stiger i stället utsläppskurvorna och artutdöendet rasar. Apatin verkar snarare hittas bland de som vet vad som pågår, men som ser ett samhälle som stretar emot all vettig politik.
Det är inte miljörörelsens fel att besluten inte tas, lika lite som att man bör skylla på den som varnar om isberg när ingen lyssnar och kursen ändå bibehålls. Men en översyn över metoder och kommunikation inom miljöexpertisen vore på sin plats, och insikten om det verkar ha ökat.
En troligtvis inte obetydande faktor i sammanhanget har spelats av retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg, som borde få en eloge för sitt sätt att lyfta frågan i många olika sammanhang, bland annat i sin podd ”Klimatgap” som hon driver tillsammans med Isak Jarnehäll och Moa Svan. Ämnet lyfts även i boken ”Climate Obstruction – How Denial, Delay and Inaction are Heating the Planet” av forskarna Kristoffer Ekberg, Bernhard Forchtner, Martin Hultman och Kirsti Jylhä.
Nu verkar alltså något nytt hända, och de krystade tillfällena när miljöprofiler pratar om hur mycket ”hopp” de känner inför klimatets och samhällets utveckling blir färre och färre. Snarare ser vi en frustration sprida sig till nya grupper, även bland de som tidigare varit passiva, vilket bland annat demonstrerats av hur Naturskyddsföreningen fick tjugotusen nya medlemmar efter att miljödepartementet gick i graven. Det hårda motståndet mot kraftig miljö- och klimatpolitik har kommit upp i ljuset, och fler verkar inse att ingen är ansvarsfri och att situationen inte håller på att lösa sig av sig själv.
Självklart måste vi fortsätta förmedla positiva budskap och möjliga lösningar, men på ett rättvisande – inte orealistiskt optimistiskt – sätt.
Frågan är vilken ny väg miljökommunikationen nu kommer ta. Att rörelser som Extinction Rebellion och Återställ våtmarker gått mot ökad civil olydnad är naturligt i den alltmer desperata situation vi ser, men om det är särskilt strategiskt tvistar både de lärda och de olärda. Den bredare miljörörelsen borde rikta in strategin mot långsiktig politisk förändring och lämna förminskande och förvillande budskap om hopp och framsteg bakom sig. Åtminstone tills de faktiskt syns på riktigt.
Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
