Björn Ferry: ”Jag skulle hellre leva i en grotta med neandertalare än vara död”

Björn Ferry har länge engagerat sig i klimatfrågan. Han är skogsägare, beskriver sig själv som planetskötare och har satt ett ambitiöst mål för de egna utsläppen. I sin nya bok undrar han “hur fan vi  ska ha det?” och vi möts för att prata om just det. Det blir ett samtal om folkbildningens roll i klimatomställningen, att bo i en grotta med neandertalare – och vad som händer med hjärnan när man är akut skitnödig.

Han vet inte om det, men jag är brutalt nervös inför vårt möte. Bakgrunden är mitt osunda intresse för längdskidor och skidskytte, ett intresse jag subtilt hintar om först i slutet av intervjun. Men skidskyttelegendaren Björn Ferry gör det enkelt för mig när vi ses digitalt en gråmulen höstdag. Han är trevlig, pratsam och har lätt till skratt när vi diskuterar nya boken “Hur fan ska vi ha det?”.

Titeln syftar på klimatomställningen, men också livet i stort. Boken är skriven i dagsboksform och dissekerar ämnen som skogsbruk, elbilar, ambitionen att leva fossilfritt 2025, vilken omställningstakt som är tillräcklig respektive accepterad – och en begynnande besatthet av fåglar. 

Du och din fru Heidi har satt målet att vara fossilfria 2025. Nu närmar sig deadline. Hur går det? 

– Det är så mycket en definitionsfråga. Vad är det ens att vara fossilfri? Vi skulle kunna räkna in vår egen skog, då hade vi varit fossilfria för länge sedan, men det gör vi inte. Och vi kommer inte runt utsläppen via skattesedlarna. Det går inte att komma ner till noll så länge samhället är fossilbaserat. Så det var väl naivt att tro att det skulle gå att komma ner till absolut noll. Nettonoll är ju mer diffust och det kan man säkert nå, men vi gör inte riktigt det. Det är några ton kvar. 

Björn och Heidi har gjort stora förändringar i sin livsstil för att leva mer utsläppssnålt. De har bytt till elbil, cyklar så mycket som möjligt, tar tåget i stället för flyget och undviker onödiga resor. De sistnämnda två förändringarna har gett upphov till både flygskam och kritik bland Björns kollegor på SVT. 

Jacob Hårds oro för utvecklingen

I boken avslöjar Björn att sportjournalisten Jacob Hård väckt frågan om sändningarnas kvalitet, med bakgrunden att fler och fler tävlingar kommenteras från tv-huset i Stockholm. Det riskerar att försämra kommenteringen, menar Jacob Hård.

Men enligt Björn Ferry har tittarna aldrig klagat – antagligen har de inte ens märkt skillnad – och lyfter en viktig aspekt. Är verkligen just hans skäl att resa så viktiga att så viktigt att resan måste genomföras? Björn menar att den inställningen, att alla andra ska ändra på sig men inte jag, måste ifrågasättas.

– Många forskare har ju inte koll på sina egna hus. De åker runt på alla dessa konferenser som de tycker är så viktiga. De ägnar sig mest åt symbolhandlingar, som att ta på sig en gammal kavaj och äta lite vegetariskt. Jag försöker att göra mer, på mitt sätt. 

Vad gäller flygskam händer det att kommentatorskollegan Ola Bränholm tar flyget medan Björn Ferry tar tåget till skidskyttetävlingarn. Det har väckt dåligt samvete hos Ola, men kanske också sått ett frö till fler tågresor framöver. 

Och just flygresor och tillhörande skam är en fråga Björn varit drivande i – men nu menar han att flygskam är ute. 

– När Parisavtalet och flygskammen kom var det som att folk kom hem från resorna och inte visste vilka de kunde berätta för. Det spelade roll. Men nu har det gått en tid, folk har börjat längta till solen efter pandemin, och resandet är accepterat igen. Flygskammen är helt borta. Folk lägger upp bilder från stranden, på vinglaset eller drinken. Och så är det jag som försöker göra något som är den konstiga och extrema.

”Ska du bo kvar däruppe?” säger någon från Stockholm, som är en håla i världen. 

Det sistnämnda refererar till det faktum att Björn Ferry framför allt håller sig inom Sveriges gränser – och trivs med det. Han frågar sig hur man kan säga att det här är världens bästa land och samtidigt dra härifrån så fort man kan. Varför flyttar man inte bara till Thailand eller Paris eller New York då?

Han tror att det till stor del handlar om normer – vi är flockdjur som vill passa in i gruppen. Därför spelar förebilder en viktig roll i att skapa förändring, resonerar Björn Ferry.

– Det skulle spela skitstor roll om Zlatan sa “från och med nu semestrar jag bara i Sverige”. Eller om kungafamiljen sa det. Eller någon i Wahlgrens värld. De som alla vill vara som, de som folk har som sin största förebild. 

Omställningstakten vi är bekväma med är för långsam

Ett dilemma som gäckar Björn är balansen mellan klimatets ramar och mänsklighetens ramar – frågan om vilken av dem som ska få avgöra takten. Han konstaterar att den omställningstakt vi tycks vara bekväma med är på tok på långsam, sett till vad klimatet behöver. Hur ska vi lyckas uppnå en tillräckligt ambitiös omställning som människor inte bara mäktar med, utan är delaktiga, kanske till och med drivande i? 

Björn har inget tydligt svar. Inte så konstigt: ingen tycks ju ha besvarat frågan ännu, och än mindre lyckats initiera den där ambitiösa, folkliga klimatomställning vi vet att vi behöver men har så svårt att nå. Men han oroar sig över att vi är så långt ifrån redo att göra det som krävs. 

– Hur snabbt kan vi minska utsläppen på ett socialt hållbart sätt? Egentligen är det den rimliga vägen framåt. Men all vetenskap pekar på att det är för långsamt för att nå klimatmålen. 

Han fortsätter:

– När det blir protester mot för höga drivmedelspriser redan nu… Egentligen borde vi kanske höja priserna med minst fem kronor litern varje år de kommande tjugo åren. Men socialt klarar vi inte ens av den här nivån. Först när man har lyckats vrida berättelsen så att tillräckligt många ansluter sig till det här och tycker att det är tillräckligt viktigt är man beredd att acceptera mycket tuffare förändringar.

Den där berättelsen, ja. Visionerna. De som alla efterfrågar men som ingen tycks kunna presentera, eller åtminstone enas om. För här går åsikterna isär, både om hur vi ska leva och hur vi ska kommunicera omställningen. Blir saker jobbigare, eller kanske snarare härligare? Kommer omställningen att vara tuff och uppoffrande, eller enkel och belönande? 

Vem ska måla upp den här visionen? 

– Politiker, makthavare, forskare, influencers, artister. Alla måste ansluta sig till det här. Man måste själv gå i riktningen mot ett hållbart samhälle och bryta normen, och säga att det är det här vi strävar efter, det är den här livsstilen som är den rätta. Då skulle fler och fler vilja följa efter. Att man liksom strävar efter att en dag ha råd med en elbil eller kunna jobba mindre, det tror jag är viktigt. 

”Den som är riktigt skitnödig kan inte bry sig om ren luft”

Både boken och vårt samtal glider in på frågor som rör livet och dess mening, ett ämne som är nära besläktat med visionen om framtidens samhälle. Hur vill vi leva? Vad är egentligen viktigt? Varför har vi så svårt att ta klimatkrisen på allvar och göra det vi vet är nödvändigt? 

– Att vi gemensamt ska kunna sträva efter ett mål som ligger långt borta bygger på att vi är sams, och att vi kan avvara saker. Men ju tuffare saker blir, desto kortare blir tidshorisonten. Redan nu har vi en för kort tidshorisont och fokuserar på problem här och nu. 

Björn bjuder på exempel från verkligheten.

– Det är som när jag en gång var akut skitnödig när jag klivit av bussen. Jag bara stod där och klarade inte av att tänka. Den som är riktigt skitnödig kan inte bry sig om ren luft. På samma sätt kan någon som lever i kris inte fundera på var man ska lägga kapsylerna, hur man ska återvinna på rätt sätt eller hur klimatet är om 50 år. Det försvinner liksom.

Det är ett välkänt dilemma akuta, konkreta problem får mer fokus än de långsiktiga och komplexa, även om de sistnämnda kräver handling här och nu. Och paradoxalt nog blir inte omställningen enklare för att den går långsamt – en inställning som regeringen tycks ha anammat – utan snarare tvärtom.

– Och tyvärr är det dit vi går. Ju längre tid det tar innan vi får fart på omställningen, desto större sannolikhet att vi hamnar i ett läge där vi blir hänvisade till att hålla oss inom planetens gränser, med mindre utbud och allt det där.

Det finns länder som lever betydligt mindre slösaktigt och tycker att hälften av vår nivå skulle vara en helt otrolig nivå.

Björn vill dock betona att begränsningar inte nödvändigtvis innebär ett sämre liv.

– Det betyder inte att livet kommer att vara mindre meningsfullt, det kan faktiskt vara tvärtom. Att man då börjar se värdet och meningen med allting. Jag är inte heller rädd för den där apokalypsen på samma sätt som många. Det har jag sagt några gånger nu, jag vet inte om det är kontroversiellt, men jag skulle ju hellre leva i en grotta med neandertalare än vara död.

Sänk farten i samhället och ekonomin

Tid och tempo får alldeles för lite utrymme i debatten om klimatförändringar och livsstil, menar Björn Ferry, som tycker att vi borde ställa oss andra frågor än de vi gör i dag. Hur mycket behöver jag jobba för att leva ett tillräckligt bra liv? Hur mycket behöver jag konsumera? 

– Vi borde vilja ha så mycket tid som möjligt att disponera som vi vill, oavsett om det är till ideellt arbete eller läsning eller umgänge med vänner och familj. Utan den där hetsen att man måste jobba för att konsumera skulle vi kunna sänka farten i samhället och ekonomin. 

Björn Ferry betonar att folk själva får välja hur de vill leva, och att tillit, mångfald och öppenhet är viktiga samhällspelare. Men han konstaterar samtidigt att friheten – eller kanske bristen på riktning – sällan leder till klimatansvar. 

Vi behöver en omskakning som inte tar kål på oss. Ett riktigt wake up call.

– Vi vill ju att man ska få leva som man vill och det är så klart bättre om fler människor får delta i den offentliga debatten. Tillit är bättre än motsatsen. Vi ska ha friheter, så många som möjligt. Men det är ju den grejen som leder oss in i den här väggen: att alla får göra precis som de vill och leva sina liv fullt ut. Då kör vi hela planeten i botten. 

Han undrar om vi inte skulle behöva ett ”wake up call”, eller åtminstone en breddning av begreppet “frihet under ansvar”.

– Man brukar säga att man får ha sin frihet utan att påverka andra människors frihet negativt. Men kanske borde även andra arter tas med, eller till och med andra organismer någonstans därute i rymden vi inte känner till. Då blir det plötsligt jobbigare. 

Vi får väl se om Elon Musk kommer iväg till rymden och kan berätta om det för oss någon dag.

– Jag tror att jag hellre dör här på jorden än hamnar på Mars.

”Med folkbildning kan man inte kuppa folk”

Jag fastnar särskilt för ett ämne i Björns dagbok, nämligen folkbildning. Folkbildningen har dragits in i rampljuset den senaste tiden, men av en trist anledning: den är utsatt för nedmontering. Anslagen till studieförbunden har sänkts och regeringen tycks inte vara folkbildningens största fans. Det är däremot Björn Ferry. 

– Det är kanske tråkiga saker: studieförbund, bibliotek, respektfulla samtal. Men med det kan man ju inte kuppa folk. En tant som suttit hemma och lyssnat på Dagens Eko varje dag i trettio år kan man inte lura. Men om folk slutar ta till sig kunskap, slutar läsa böcker, säger upp prenumerationerna på etablerade dagstidningar, aldrig går på biblioteket eller deltar i verkliga samtal med andra medborgare, utan lever som små satelliter i sina egna filterbubblor… Då blir det ju farligt. Det där skulle man verkligen försöka återta på något vis. 

Det är som att man är rädd att folk ska kunna något.

Både folkbildning och det svenska naturarvet borde ligga i regeringsunderlagets intresse att värna, menar Björn. Han undrar till exempel varför Jimmie Åkesson inte använder nationalism-vinkeln för att skapa engagemang för klimat och miljö. Borde inte nationalister vilja bevara svensk natur?

– Både kristdemokrater, sverigedemokrater och gamla moderater skulle kunna tycka att det är klart att vi ska bevara både folkbildningen och det svenska naturarvet – och satsa på det. Folkbildning handlar ju om demokrati och samtal, att vi håller ihop och är sams. Det bygger ju en stark nation och en identitet. Det skulle också kunna vara miljö- och klimatpolitik. 

Men man tycks ha valt en lite annan väg? 

– Ja, nu lägger man ju ner folkbildningen. Det är som att man är rädd att folk ska kunna något. Det har ju varit breda sammanslutningar i politiken, men nu är det som att det faller isär. 

Mysteriet med envisa gubbar

Vi kommer in på samtalsämnet män. Mer specifikt: gubbar. På detaljnivå: gubbar som tycker om att köra bil och inte vill ge upp sin fossilbil eller ändra livsstil (och som kanske inte ens tror på klimatförändringar).

Jag tyckte att det du skrev i din bok om “gubbar som brummar vidare”, för att beskriva motsträviga äldre män, var kul. Kan du vara en förebild för dem? 

– De är ju svåra. Varför är de det? Det är klart att när man blir äldre har man sina vanor. Man har investerat mycket tid i det man kan. Då är man ganska låst i att försöka lösa problem med sina egna gamla metoder. Det märker jag jättetydligt i skogen, det kommer gamla filurgubbar som har kommit på något instrument. Men det är något med gubbar… Vad är det med gubbar? 

Vi konstaterar att envisa äldre män förblir ett mysterium, men jag föreställer mig ändå att Björns målgrupp är lite gubbtätare än till exempel Greta Thunbergs, och bestämmer mig för att se lite hopp i det hela. En skidskyttelegendar borde väl ändå ha någon sorts genväg till svenska gubbars hjärtan? 

Men inte bara äldre män tycks vara en svår målgrupp – även de yngre kan vara svåra att väcka klimatengagemang hos. Och på landsbygden är utmaningen enorm. Björn återkommer till frågan om kunskap och att ta till sig information. 

– Många män läser aldrig en bok. Kvinnor tar kanske till sig mer. Det vanligaste jobbet för en man är fortfarande att köra något: lastbil, skogsmaskin, buss. Jag har ju läst in min bok som ljudbok, så det är väl en liten grej som är riktad till männen. 

Det är ändå ett bidrag till mäns folkbildning, konstaterar vi.

Funderingar kring fossilbilar och fåglar

Innan intervjutiden är slut pratar vi om skidskytte och klimatet och jag flikar in att jag ofta sitter och gråter framför tv:n när Sverige tar guld. Vi skrattar åt hur knäppt det är att idrott kan spela så stor roll.

Att Björn har “lagt flera år av sitt liv på att åka runt och skjuta prick”. Att jag fick gåshud häromdagen, när jag i en dokumentär såg skidskytten Anna Magnusson vinna ett världscuplopp för första gången – ett lopp jag alltså redan sett, och fått gåshud av en gång tidigare. 

Det ramar på ett sätt in komplexiteten i att leva, men också i att förändras. Under en period var skidskyttet livet för Björn Ferry. Nu kretsar tankarna kring annat.

Kring vad sönerna kommer att bli för personer och ha för yrken, och när fossilbilarna helt fasas ut, såväl i Stockholm som i Storuman. Kring de mystiska märkena på träden och vem som orsakat dem – tretåtig hackspett eller större hackspett? – och sanningshalten i moderns berättelser om det samiska arvet. 

Det är mycket man inte vet och det är sällan svaret är svart eller vitt. Man måste vara öppen: både för ny teknik, förändringar i beteende, och kanske framför allt kunskap. Det får bli någon sorts ledord, det jag tar med mig efter läsningen av boken och samtalet med Björn. 

Vi avrundar med en sista fråga. 

Vem ska man ge boken till i julklapp? 

–  Fars dag är väl nästan det bästa. Det är ju typ nu! Pappsen får den på fars dag och sen är det diskussionsämnet på julmiddagen.

Vi enas om att det är ett bra tillfälle – det är ju ändå ofta dålig stämning vid julbordet med släkten. Och papporna behöver nog den där tiden mellan fars dag och jul att ta sig igenom det där, konstaterar Björn.

–  Och att smälta att de kanske måste sluta köra sin stora bil.