Politiken missgynnar metallåtervinning till förmån för ny gruvdrift

Det är billigare att bryta ny metall än att återvinna den. Trots att återvinning visats vara samhällsekonomiskt bättre får gruvindustrin mycket större ekonomiskt stöd än återvinningssektorn. Nils Johansson vid Linköpings universitet har rett ut varför – och svaren ligger i politiken.

– I den svenska mineralstrategin, det dokument som pekar ut Sveriges framtida metallpolitik, nämns visserligen att både återvinning och gruvdrift ska öka. Men trots att begreppet hållbarhet nämns över 40 gånger är i stort sett alla de direkta anslagen riktade till gruvsektorn, bland annat 3,5 miljarder kronor till infrastruktur. Det låter inte hållbart i mina öron, säger Nils Johansson till LiU.

Metaller är som bekant inte en oändlig resurs, och vissa börjar ta slut. Exempelvis har vi redan brutit hälften av alla de kända reserverna av koppar som finns. Till viss del återvinns metaller, men många av de sällsynta jordartsmetallerna återvinns inte alls trots att metallhalterna kan vara lika höga på en deponi som i berggrunden.

Återvinningsföretagen måste bland annat betala deponiskatt vilket gruvorna slipper. Gruvsektorn har också lägre koldioxidskatt och lägre energiskatt, och de statliga forskningsanslagen är avsevärt högre till gruvsektorn än till återvinningssektorn.

– Man kan se detta som ett politiskt stöd till gruvsektorn som motsvarar över 30 miljarder kronor per år, medan återvinningssektorn endast stöds med några få miljoner i forskningsanslag. Även om man jämför per producerad ton metall så subventioneras gruvsektorn fundamentalt mycket högre än återvinningssektorn, säger Nils Johansson.