Stefan Sundström: ”Komposten är en slags light-variant av död och återfödelse”

Samtal om fem låtar.

Stefan Sundström har kommit med en ny bok, Låtar, funderingar och bilder.

Precis som titeln antyder finns här både en hel del gamla låttexter, lite nyare funderingar, samt en massa bilder, de flesta tagna av fotografen Jeanette Andersson.

– Det är lite som en självbiografi faktiskt, säger Stefan Sundström när Supermiljöbloggen träffar honom över en kaffe på ett fik i Stockholm.

Boken är utgiven av ETC förlag, som på sin hemsida skriver att den handlar om ”kärlek, politik, barn, liv och död – och väldigt mycket musik förstås”.

Men faktiskt är också miljön ett återkommande tema i många av Stefan Sundströms låtar. Och det är det som intervjun ska komma att handla om.

Hambo för skapelsens krona 

Miljön är helt död och i turkisk snö går kurdiska barn utan kläder
Folk skyddar näsan i nord fast Afrikas jord spricker upp, det är konstigt väder
Men Afrika ligger långt härifrån och genom ett hål av ozon
Skiner solen ner på skapelsens krona, välfärdens välnärde son

– Det här var i slutet på 80-talet. Jag minns fortfarande det konstiga vädret, och hur man på nyheterna kunde se barn som låg där och dog. I Turkiet var det flera hårda vintrar i rad medan det på platser i Afrika var extrem torka. Samtidigt var det uppe hos oss ett ganska behagligt väder, där vi hade helt andra problem.

Jag vill parkera var jag vill, jag vill ha en bil till, jag vill ha fler kanaler på tv:n
Jag vill ha mer fläsk, jag vill ha mer läsk, jag vill ha flest mest bäst och ingen breve

– Musik och konst som från början har ett syfte att påverka är sällan bra, det blir ofta väldigt stelt. Man måste därför vara lite varsam om irrationaliteten, i det här att man inte vet var någonstans man kommer hamna när man börjar. Men sen, om det visat sig att man plötsligt fått till ett schysst manifest för en grönare planet, då kan man absolut använda sig av det.

Grön, grön, grön

Grön, grön, grön var min dröm om en stad
Skön, skön, skön var min sömn sen vaknade jag
Jag somnade in ibland röster och småungars skrattande skrik
Från gatan springande små fötter, folk satt och sjöng på ett fik

– För några år sedan var jag i en stad i norra Italien. Jag sov i en lägenhet och på morgonen vaknade jag av att jag hörde röster på gatan. Det var barn som garvade, duvor, folk som sprang – det var en helt annan akustisk ljudbild än vad jag var van vid. Och det där var så jävla skönt och sövande. Det kändes så tryggt att vara omgiven av människor, och inte av en massa bilar och lastbilar.

Vind, vatten och sol smekte vår stad i min dröm
Vind, vatten och sol försörjde vår stad med värme och ström
Och tricken var gratis och alla som ville de fick följa med
Andra de cykla och knalla, men inte en bil fanns att se

– Jag tror de flesta människor skulle vara för en sån här utveckling. Det är mest suv-ägarna som skulle freaka, som tycker det är deras mänskliga rättighet att få ta plats och köra sina bilar vart de vill.

– Jag flummade loss lite på nån sorts arkitektur också, där jag såg framför mig hur tunnelbanan skulle ha stora fönster som släppte in solljus ner i tunnelschakten, så att det sen kunde växa klängväxter upp längs väggarna.

Det glödde av grönt inne i tunneln, stora fönster som släppte in sol
Bergväggen var helt bespunnen, av klematis och kaprifol
Och folk hade tid för varandra, de såg länge på varann
Längs kajen så såg jag dom vandra, förälskade hand i hand

Faller en faller alla

Så du tror du har biljett på sista flighten härifrån
Så du tycker du är färdig här när du borrat klart och tömt sista depån

– Den här skrev jag i Nordnorge, på ett hotell uppe vid Lofoten. På morgonen käkad vi frukost och det var samtidigt en massa folk från Statoil som var där på nån konferens. En massa mellanchefer i oljeindustrin som stod där och käkade bacon. Då kände jag liksom att ”Ni tror ni kommer klara er från det här, ni tror ni kan flyga härifrån när ni borrat klart. Men det kommer fan komma i fatt er också”.

Du tror du lämnat alla torskarna som gråter
Svarta spöknät för evigt på drift
Nätet sjunker, stiger, sjunker, stiger åter
När fisken brutits ner till tungmetall och gift
Du står och stirrar mot din sista fyndighet
Den som du kan sälja dyrare än någonsin
Och du gottar dig åt att ingen annan vet
Att när sista droppen sålts så går allting i spinn
Men faller en, faller alla
Faller alla, faller du

– För mig handlar klimatfrågan väldigt mycket om rättviseaspekten, om hur allting är sammankopplat. Jag tycker vi ser det så tydligt nu med flyktingkrisen. Folk här i Sverige har länge kunnat åka omkring i sina suvar och fucka upp klimatet och samtidigt liksom kunnat skita i allt som händer i vår omvärld. Men nu kommer världen hem till oss, nu kommer den hem till och med till folk i Danderyd. Plötsligt blir det så tydligt, att går det bara åt helvete nånstans så kommer det till slut drabba oss alla.

Men du pallar inte titta upp mot himlen
Nu när själva vädret börjar bli till politik
Och du yrar om en båt som du kan fly i
Genom vrakdelar och oljespill och lik

– Det här är en iakttagelse av hur saker och ting har förändrats. Förr i tiden när man pratade om vädret så var det ju mest för att undvika sånt som var kontroversiellt. Så är det inte längre. Nu är det helt plötsligt kontroversiellt som fan att säga, ”titta vad det regnar”, eller ”oj vad kallt det är”.

Sopvisa för Jan Banan

Sopsortering är en helig handling
Så tycker jag Så tycker Jan Banan
Att delta i allt levandes förvandling
och förena sej med kretsloppet ett tag

– Jag återkommer ofta till komposten och till odlingen. Komposten är en slags light-variant av det här med död och återfödelse. Det finns en poetisk laddning i det som jag gillar. En vardagsreligiös grej i det här med att slänga saker så att det har en chans att återuppstå.

Jag ställer inte upp, sa Jan, på trippen
Att producera massa skit som ej behövs
Nu när man kan möblera slott med fynd från tippen
Där rikt folk slänger sånt som dom nyss köpt

– Sen finns ju den andra sidan av myntet. I hur vi slänger en massa saker som fortfarande fungerar. Jag tycker det är väldigt intressant att besöka en soptipp. Det är något skamligt över det hela. Folk tittar inte varandra i ögonen. De tar på sig arbetshandskarna, slänger sina grejer fort som fan och stirrar hela tiden ner i marken när de går tillbaka till bilen.

Odlandets glädje

De kallade oss hippies, föraktade oss, vi var freaks och miljötomtemuppar
Vi var väl helt bakom flötet förstås, när vi satt där och såg hur det guppa
Ja för vi satt där och meta när folk stämpla in, marknadens alla aktörer
Jag lydde de villigt när de skrek ”Försvinn”, och rymde med ett gäng skogsflanörer

– Det här med att sitta och meta är en väldigt ursprunglig grej för mig. Så har det varit sen jag gick i sjuan, när jag skolka från plugget och hängde nere vid sjön Magelungen i Farsta. Då mötte jag ju också alla de här människorna som stod lite vid sidan om i samhället, men som jag nånstans började tycka var intressantare och vettigare än gubbarna i hatt som stressade iväg till jobbet varje morgon.

– Sen själva låten handlar mest om syrrans polare uppe i Ådalen. Det flyttade dit en massa gröna vågare på 70-talet. Syrran har alltid haft mer koll på miljöfrågorna än vad jag haft. Hon var tidigt med i Fältbiologerna och sånt där. Det var faktiskt genom hennes snubbe som jag fick mina första solceller. Det här var säkert för 15 år sen. Jag bor ju ute på Ekerö, en moderatkommun, så jag fick mycket pikar i början och blev betraktad som en idiot. Nu kommer de ju krypande och frågar hur det funkar, och det är ju ändå jävligt bra.

Moder jord mår dåligt, är vresig och sur, eran tillväxt är hennes cancer
Här i periferin utanför eran bur, finns det möjligen några små chanser

_____

Missa inte intervjun som Supermiljöbloggen gjorde med Stefan Sundström förra året:
”Vi måste bli schysstare mot havet”