Agnes Wold: ”Det finns inga bevis för att ‘hormonstörande kemikalier’ påverkar vår hälsa”

Foto: Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, har flera gånger anklagat Naturskyddsföreningen och forskare för att ogrundat ha skrämt upp folk rörande hormonstörande ämnen. Hon förnekar inte att det finns ämnen som kan störa hormoner, men förklarar här utförligt varför hon har problem med uttrycket ”hormonstörande ämnen”. 

Läs mer:

Naturskyddsföreningen har, tillsammans med vissa forskare, framgångsrikt sålt in budskapet till det svenska folket och våra politiker att vardagen, till och med i vår trygga svenska förskola, är full av gifter. Särskilt skulle vår hälsa hotas av så kallade hormonstörande ämnen som av regeringen fått status som prioriterat område inom miljöpolitiken. Leksaker och dagisinredning destrueras för miljonbelopp utan vetenskapliga belägg för att vanlig vardagsplast skulle vara farlig för hälsan.

Härtill påstår kommunala informatörer påstår att barnens framtida fortplantningsförmåga är i fara för att de leker med plastdockor eller sover på plastmadrasser, ett helt grundlöst påstående. Begreppet ”hormonstörande kemikalier” är omstritt och svårt att definiera på ett otvetydigt sätt. Det har väckt en hetsig vetenskaplig debatt bland toxikologiska forskare i Europa, en debatt som vi inte hört talas om här hemma, där både politiker och allmänhet invaggats i tron att ”forskarna är överens”. Här sammanfattas kritiken mot begreppet ”hormonstörande kemikalie” och förklaras varför de europeiska forskarna protesterar – för att EDC-ämnen föreslås få specialbehandling och kunna förbjudas utan ordinarie toxikologisk prövning. En sådan policy skulle slå undan benen på decenniers framgångsrik vetenskapligt grundad toxikologisk riskvärdering och ställa etablerad toxikologisk vetenskap på huvudet.

Vem har inte hört talas om att vanliga produkter som vi använder i vår vardag – schampo, parfym och plastskålar – innehåller så kallade ”hormonstörande kemikalier”? Här hemma tror vi nog att det är bevisat att vissa ämnen, till exempel mjukgörare i plaster, påverkar vår hälsa på ett negativt sätt genom att på något sätt störa hormonsystemet. Men det är långt ifrån bevisat – i själva verket stöds teorin inte av färska sammanställningar av befintlig forskning.

Ihärdig lobbying under decennier har övertygat de svenska politikerna om att de ”hormonstörande kemikalierna” utgör ett hot mot vår hälsa, trots svaga vetenskapliga belägg. Nu föreslås punktskatter på PVC-golv eftersom de innehåller mjukgörare (ftalater) ”som stör förmågan att få barn” enligt vår egen regering. Vår svenska förskola ska saneras från muggar och leksaker gjorda av plaster använda under decennier utan tecken på negativa hälsoeffekter. Miljonerna rullar, fungerande inredning och leksaker förstörs, golv byts ut mot dyrare och mindre slitstarka varianter och föräldrar (och därmed deras barn) skräms upp.

I Europa är begreppet ”hormonstörande kemikalier”, eller på engelska ”endocrine disrupting chemicals (EDC)” hett omstritt. En debatt rasar mellan kritiker och tillskyndare av EDC-begreppet, där kritikerna menar att termen strider mot etablerad vetenskap och väl beprövade metoder inom toxikologin. Denna debatt har inte uppmärksammats i Sverige där enstaka kritiker (som jag själv) får höra, exempelvis av Naturskyddsföreningen, att forskarna är överens i denna fråga. Om man påpekar att hundratals välrenommerade europeiska forskare inte är det, kan svaret bli att de agerar i kemi-industrins intressen.

Jag menar att Naturskyddsföreningen har ett stort ansvar för att allmänhet och politiker fått en felaktig  bild av forskningsläget kring hormonstörande ämnen och att barn och föräldrar skräms upp i onödan. Här ska jag förklara varför hormonstörande ämnen är ett djupt kontroversiellt och problematiskt begrepp och varför stora delar av det toxikologiska vetenskapssamhället i Europa vänder sig emot det (för egen del tror jag inte att det beror på att de alla står på kemi-industrins avlöningslista!). Frågan om kemikalier ska kunna klassas som ”hormonstörande” och därmed gå i en specialfil utanför ordinarie toxikologisk testning är viktig för alla att ta ställning till, eftersom den rör hela den framtida kemikalielagstiftningens utformning.

Detta är artikelns huvudrubriker och upplägg:

1. Hormonstörande ämnen (EDC) är ett förvirrande begrepp som inte lämpar sig för lagstiftning

Termen hormonstörande ämnen, på engelska hormone disrupting chemicals (EDC) är luddig och svårdefinierad, vilket gör den synnerligen olämplig som grund för lagstiftning och samhällsåtgärder. Jag kommer att förklara varför.

2. Studier på människa ger inte stöd för teorin att hormonstörande kemikalier i vår vardag skulle påverka vår reproduktionsförmåga

Väldigt lite stödjer teorin att vardagskemikalier skulle ha någon negativ effekt på människa och den senaste sammanställningen av alla studier hittills gjorda på människa ger lugnande besked.

3. Forskarna är inte alls eniga – få begrepp har splittrat en forskarkår så djupt som EDC-begreppet

Fler än hundra europeiska toxikologiska forskare har protesterat mot användningen av begreppet EDC och att man föreslagit att traditionella metoder för att bestämma gränsvärden inte föreslås gälla just de kemikalier som klassas som EDC. Den vetenskapliga grunden för denna särbehandling av EDC inom toxikologisk praxis är obefintlig och riskerar att haverera decenniers framgångsrik riskvärdering och gränsvärdessättning baserad på etablerad toxikologisk vetenskap.

4. Försiktighetsprincipen fungerar inte

Att undvika allt som teoretiskt skulle kunna vara farligt är inte möjligt. Att eliminera material som bevisligen fungerat, betyder att man måste ersätta det med något. En mer rimlig målsättning är att inte använda material som är giftigare än någonting vars risker man kan tänka sig att leva med, exempelvis trä. Det leder till en mer rimlig riskbedömning.

5. Och industrin, då?

Industrin är huvudfienden i EDC-förespråkarnas retorik. Men inga kommer att tjäna mer pengar än industrin på att vi slänger fungerande material och ersätter med sämre och dyrare, som måste bytas ut tidigare.

6. Kampanjen ”Giftfri förskola” har biverkningar

Svenska politiker har villigt köpt EDC-förespråkarnas världsbild om att vår hälsa hotas av vardagskemikalier och dragit igång kampanjen ”Giftfri förskola” påhejade av Naturskyddsföreningen. Kampanjen riskerar att skrämma upp föräldrar och barn och skapa en generation med giftskräck som kan påverka deras välmående. En mycket allvarlig biverkan av kampen mot de ”hormonstörande ämnena”, vars existens inte ens är bevisad.


1. EDC är ett förvirrande begrepp som inte  borde förekomma i lagstiftning

Begreppet ”hormonstörande ämnen”, på engelska ”Endocrine disrupting chemicals (EDC)” lanserades under tidigt 1990-tal. Biologen Theo Colburn föreslog att miljögifter som DDT och PCB hade hormonliknande effekter och störde fortplantningen hos vattenlevande djur. Inspirerad av detta resonemang föreslog den danske patologen Niels Skakkebaek att även skador på pojkars och mäns könsfunktioner kunde bero på hormonstörande kemikalier i miljön. Nyare forskning ger dock inga stöd för den teorin (se nedan).

Kemikalielagstiftningen ligger på EU-nivån där gemensamma regler bestäms för hur de ska testas och bedömas, vilka gränsvärden som ska gälla och vilka kemikalier som ska förbjudas helt. Normalt behandlas varje kemikalie för sig vad gäller testning, gränsvärden och eventuellt förbud. Men ämnen som klassas som hormonstörande – EDC – har förts in som en särskild kategori i två EU-lagar (förordningarna om pesticider och om växtskyddsmedel).

Den brännande frågan är: Vad är en hormonstörande kemikalie/EDC? Termen måste förstås definieras om den ska användas i lagstiftning. EU-kommissionens förslag innebär att ett ämne kan klassas som hormonstörande i människa (och därmed förbjudas) om det bevisligen har skadlig effekt (”is known to cause..”). Mot kommissionen och ett antal medlemsländer i EU står bland annat Sverige som vill gå hårdare fram mot ämnen som är misstänkt hormonstörande/EDC och anser att kommissionen är för eftergivlig mot den kemiska industrin.

Enligt min åsikt är EDC-begreppet luddigt och oanvändbart och borde inte kommit in i någon lagstiftning över huvud taget. Att det finns i EU-lagstiftningen beror förmodligen på energisk lobbying från forskare och miljöorganisationer som är anhängare till begreppet. Jag ska förklara nedan varför jag anser att ”hormonstörande kemikalie” inte är ett begrepp som bör användas i lagstiftning. Det är mycket vanskligt att definiera då alla tre komponenterna i begreppet: hormon (endocrine), -störande (disrupting) och kemikalie (chemical) inte kan bestämmas entydigt.

Endocrine – hormonell – men vilket hormon?

Låt oss börja med det första ordet: hormonell/endokrin. Medan exokrina körtlar utsöndrar sina produkter (till exempel saliv eller galla) ut från kroppen, insöndrar de endokrina körtlarna sina produkter (hormoner) till blodet. Hormoners uppgift är att styra funktioner som innefattar många organ; hormoner når alla kroppens celler (utom hjärnans som skyddas bakom blod-hjärnbarriären).

De celler som ska lyda hormonets instruktioner har en hormonreceptor som hormonet binder till med hög styrka och specificitet. Bindningsstyrkan är en garant för att just hormonet och inte någon liknande molekyl binder in. Bindningen startar (eller stänger av) någon process i cellen. Celler som saknar receptor för hormonet påverkas inte.

Ett exempel är hormonet insulin som bildas i bukspottskörteln när blodsockret stiger efter en måltid. Insulin förs med blodet till exempelvis fettceller som har insulinreceptorer på sin yta. När insulinet binds in plockar cellerna in socker i cellen och omvandlar det till fett, ett sätt för kroppen att lagra energi till sämre tider.

Här har vi första problemet med begreppet ”hormonstörande ämne”  – vi har många olika hormoner som tillhör vitt skilda klasser av molekyler: Insulin och många andra hormoner är proteiner, andra är miniproteiner (peptider) bestående av några aminosyror, en tredje grupp är molekyler lika små som en aminosyra, till exempel tyroxin och adrenalin som styr vår ämnesomsättning. Så kallade steroidhormoner är stora stela fettmolekyler som bildas från kolesterol. Hit hör könshormoner som östrogen, progesteron, testosteron, samt aldosteron som styr salt-vattenbalansen och kortisol som dämpar inflammation.

Hormoner är en funktionell grupp, men har ingenting gemensamt vad gäller struktur – evolutionen har använt många olika kemiska strukturer för att utgöra budbärarmolekyler i kroppen. Vi kan jämföra med media – radio, TV, tidningar, ljudböcker, mängder av helt olika produkter som har ett gemensamt syfte – att sprida information.

Eftersom hormoner är kemiskt mångskiftande finns heller ingenting gemensamt mellan deras receptorer, och därmed inte heller mellan de kemikalier som råkar binda till någon hormonreceptor. Ett ämne som liknar östrogen och binder till dess receptor har alltså ingen effekt på insulinets receptor. Precis lika lite som tidningen på köksbordet påverkas av om jag stänger av min radio. Därmed saknar ett samlingsbegrepp som ”hormonstörande ämne” relevans ur biologisk och vetenskaplig synvinkel. Begreppet har däremot avsevärda politiska implikationer, eftersom man föreslår lagstiftning för alla ämnen som råkar ha det gemensamt att de riskerar att påverka något hormons funktion.

Begreppet ”-störande”/”disrupting” hur definieras det?

Varje dag läser vi i tidningen att allt möjligt, från schampo till jympaskor, skulle vara hormonstörande. Översiktsartiklar om hormonstörande kemikalier innehåller långa listor som innefattar både klassiska miljögifter som DDT och TCDD (som finns i dioxin), liksom ämnen i vanlig hushållsplast.

Har man då verkligen visat att alla dessa ämnen stör, alltså lägger krokben för vårt väloljade och effektiva hormonsystem? Sällan eller aldrig. Då skulle listan över hormonstörande ämnen bli mycket kort. För att bli uppsatt på en lista över misstänka hormonstörande ämnen kan det räcka att en kemikalie binder mycket svagt till en hormonreceptor. Eller att den stimulerar tillväxten av celler i en cellkultur vars tillväxt är beroende av östrogen (till exempel bröstcancerceller). En sådan kemikalie kallas ofta hormonstörande trots att ingenting störts och endocrine disrupting trots att ingenting blivit ”disrupted”. Det kanske kan låta skrämmande att en kemikalie stimulerar cancercellers tillväxt, men resultaten från en cellkultur säger ingenting om ifall kemikalien skulle ha en cancerstimulerande effekt i en människa eller ett djur – allt beror på hur kemikalien behandlas i kroppen: tas upp, fördelas, modifieras och utsöndras. Den koncentration av kemikalien som krävs för att erhålla effekten är också avgörande – om det rör sig om mycket höga nivåer kanske de ej är aktuella under verkliga förhållanden. Bisfenol A, som finns i viss hårdplast, rubriceras som EDC eftersom den binder till östrogenreceptorn. Men bisfenol A binder tiotusen gånger sämre än vad östrogen gör. Relevansen i verkliga livet av en så svag bindning är ganska oklar. Det krävs ju tiotusen bisfenol A-molekyler för att få fram samma effekt som av en östrogen-molekyl.

Här går en av de stora konfliktlinjerna i EDC-frågan. Kritiker av EDC-begreppet anser att man måste påvisa någon negativ effekt för att tala om hormon-störning.  Vidare måste denna negativa effekt kunna iakttas i en hel, levande varelse (djur eller människa), eftersom ett ämnes effekter också påverkas av upptag, utsöndring och många andra faktorer som man inte kan iaktta i en cellkultur.

Jag tror att de flesta människor som inte är specialinsatta i ämnet tolkar upplysningen om att ett ämne är hormon-störande som att ämnet framkallar hormonstörningar hos djur eller människor som exponerats för ämnet i relevanta doser. Man tror nog också att det finns åtminstone några indikationer på negativa effekter hos människor som exponerats för ämnet. Exempelvis kan man tycka att om ftalater vore hormonstörande, borde man ha iakttagit hormonella störningar bland arbetare i plastindustrin som utsätts för mycket höga doser av sådana ämnen dagligen. Något sådant har mig veterligen inte rapporterats.

Vad är en kemikalie?

Det sista ordet i EDC-begreppet, kemikalie, saknar också tydlig definition. Enligt Nationalencyklopedin är en kemikalie en molekyl som inte tillverkats av naturen, utan av oss människor. Biologiskt sett är det irrelevant – det finns ingen skillnad mellan bensoesyra i lingon och bensoesyra som tillsatts som konserveringsmedel i livsmedel.

Det är en vitt spridd missuppfattning att ”naturliga” ämnen generellt är mindre farliga än industritillverkade/syntetiska. Ingenting kan vara mer felaktigt – några av de giftigaste substanser vi känner kommer från växt- och djurriket (nervgiftet tetrodotoxin från en fisk och curare från växter, gift från svampen spindelskivlingsom skadar njrarna, aflatoxiner i mögel som är cancerframkallande, och så vidare). Det beror på att framför allt växter, och ibland djur, utvecklat ämnen som ska döda den som försöker äta upp dem eller invadera dem. Och evolutionen är generellt skickligare på att skapa biologiskt aktiva molekyler än vi människor och våra industrier. De flesta antibiotika kommer från svampar eller bakterier i jorden som använder dem för att försvara sig mot andra mikroorgansimer, fint kärnvirke av trä motstår angrepp från alger och svampar genom att det innehåller gifter. Tänk terpentin – en produkt framställd av träets giftiga terpener.

Det avgiftningssystem – P450-systemet – som vi har i vår lever och som lugnt och stilla avgiftar och paketerar främmande molekyler för export ut ur kroppen, har givetvis inte utvecklats för att ta hand om de läkemedel och kemikalier som vi tillverkat de senaste 100 åren. Nej, det är till för att avgifta de växter som utgör en stor del av vår diet sedan vi lämnade havet och gick upp på land. Sedan vi börjat tillverka egna kemikalier och läkemedel, tar P450-systemet hand om dem också.

Många växter innehåller ämnen med hormoneffekt. Om man inte gör den konstlade uppdelningen mellan ”naturligt” och ”kemikalier”, hittar vi den största mängden EDC i sojabönor, linfrön och annat vi helt frivilligt stoppar i oss. Dessa ämnen kallas fytoöstrogener och har östrogeneffekt. Genistein, ett sådant fytoöstrogen, binder sämre till vår östrogenreceptor än vad östrogen gör (100 gånger sämre), men betydligt bättre än vad bisfenol A gör (100 gånger bättre). Om man oroar sig för att de små mängder bisfenol A som läcker ut ur plast skulle styra och ställa om vårt hormonsystem, bör man nog sanera ut sojabönor, linfrön och säkert en massa andra växter, ur sin diet.

Trä innehåller stora mängder sitosterol, en molekyl som liknar våra steroidhormoner och har östrogeneffekt på vattenlevande organismer som utsätts för utsläpp från träindustrin. En annan stor källa för EDC-effekter hos vattenlevande organismer är helt vanligt östrogen som kissas ut av oss människor.

Det är alltså mer sannolikt att helt naturliga ämnen i trä och sojabönor påverkar vårt hormonsystem än att små doser av kemikalier från vanlig hushållsplast gör det. Att rensa ut plastleksaker och plastgolv och ersätta dem med något ”naturligt” kanske känns skönt och rätt, och det står var och en fritt att följa sina känslor i denna fråga. Men att grunda en policy som påverkar hela samhället på irrationella känslor om att ”kemikalier” skulle vara farligare än naturliga ämnen är  inte ett acceptabelt förhållningssätt till vår tid och våra skattepengar. Ett självklart krav är att man belagt att det man rensar ut är farligare än ersättningsmaterialet. Mig veterligen har ingen ännu visat att plastgolv är farligare än trägolv eller att plastleksaker är farligare än träleksaker.

När man läser någon av de sammanställningar över hormonstörande kemikalier och deras effekter som produceras av EDC-forskarna, upptäcker man att där inte bara förekommer industritillverkade ämnen (bisfenol A och ftalater), utan även helt naturliga produkter som genistein från sojabönan. Ett östrogenliknande ämne från sojabönan får alltså vara med och illustrera farligheten av kemikalier i vår hushållsplast. Varför gör man så? Gissningsvis för att genistein har mycket starkare hormoneffekt än de ämnen man vill larma om.

Är läkemedel kemikalier?

En annan grupp ämnen som ofta förekommer på listorna över ”hormonstörande kemikalier” är hormonläkemedel, alltså syntetiska hormoner tillverkade av läkemedelsindustrin för att få hormoner med starkare verkan eller mer ihållande effekt än våra naturliga hormoner. Även om våra hormoner och deras respektive receptorer binder varandra väldigt starkt, har läkemedelsindustrin lyckats skapa hormoner som binder ännu bättre till sin receptor genom att modifiera hormonets molekylära struktur en smula.

På detta sätt har man syntetiserat många olika varianter av vårt kroppsegna inflammationsdämpande hormon kortisol med mångdubbelt starkare effekt (prednisolon, betametason med flera). De är några av våra mest använda och effektiva läkemedel.

På samma sätt har man gjort vad gäller könshormoner. Ett starkt syntetiskt östrogen, DES (dietylstilbestrol), togs fram för att hindra missfall. Förfärligt nog visade det sig ge upphov till skador på fostren, förmodligen just genom sin starka hormoneffekt, och är idag förbjudet. DES dyker dock regelbundet upp som exempel på ”hormonstörande kemikalier” i olika översiktsartiklar (se WHO-rapporten). Det är lätt att bli lurad av detta och tro att de hemska effekter som beskrivs (till exempel av DES) har relevans för vår exponering för ftalater från plastbyttan i köket. Den WHO-rapport, där anhängarna av EDC-begreppet sammanfattar de farliga effekterna hos de hormonstörande kemikalierna och manar till skärpt lagstiftning, blandar alltså in såväl naturliga ämnen från sojabönor, som starka hormonläkemedel (numera förbjudna) när de argumenterar för att kemikalier från vardagsföremål av plast hotar våra och våra barns hormonsystem.

EDC-begreppet kan förstås användas inom forskning om man finner det relevant. Eftersom EDC saknar exakt definition bör begreppet däremot inte användas i lagstiftningstexter och officiella dokument. Det bör inte heller ligga till grund för samhällsåtgärder. Och ett så vetenskapligt kontroversiellt begrepp bör givetvis inte användas för samhällsinformation, till exempel i broschyrer och föredrag riktade till föräldrar och förskolepersonal.

2. Studier på människa ger hittills inget stöd för teorin om hormonstörning orsakad av exponering för vardagskemikalier

EDC-frågan har huvudsakligen drivits av miljökemister och biologer. Läkare och medicinska forskare har i stort sett varit frånvarande, med ett par undantag. Den mest kände är uropatologen Niels Skakkebaek som 1993 lanserade ett nytt syndrom testicular dysgenesis syndrome, TDS, och föreslog att detta skulle orsakas av exponering för östrogen eller östrogenliknande ämnen under fosterlivet. TDS inkluderade två missbildningar, felanläggning av urinröret (hypospadi) och icke nedvandrade testiklar (kryptorchidism), samt testikelcancer och minskad spermieproduktion. Begreppet har kritiserats hårt av andra reproduktionsforskare (Akre, 2009) som menar att tillstånden i TDS inte har med varandra att göra och inte har gemensam orsak.

Efter 25 års forskning om effekten av kemikalier med misstänkt hormonstörande effekt på mäns reproduktion, har en meta-analys publicerats, alltså en systematisk sammanställning och sammanvägning av hittills gjorda forskningsresultat gjord med strikt vetenskaplig metod (1). Meta-analysen visar att det inte finns något samband mellan uppmätt exponering för en rad misstänkt hormonstörande kemikalier och olika störningar i den manliga reproduktionen (1). Enda undantaget är DDE, en nedbrytningsprodukt av DDT, som uppvisar en svag association med en av diagnoserna. Det finns alltså idag inte stöd för att så kallade hormonstörande kemikalier i vår vardagsplast orsakar skador på pojkars och mäns reproduktion.

Från början gällde teorin om de hormonstörande kemikalierna att de skulle orsaka just skador på könsfunktioner och reproduktion. Men med tiden har allt möjligt plockats in under hatten ”hormonstörningar”, från astma och allergi, via ADHD till övervikt och diabetes (oftast oklart om man syftar på typ 1- eller typ 2-diabetes), trots att det inte finns någon anledning att tro att dessa sjukdomar och tillstånd skulle orsakas av kemikalier. Tvärtom har vi för var och en av dessa tillstånd ganska goda kunskaper om orsakerna och de inkluderar inte kemikalier. Det fåtal studier som visar samband mellan kemikalieexponering och dessa tillstånd är av relativt låg kvalitet och har inte tagit hänsyn till andra, mer troliga, förklaringar.

Naturligtvis är det viktigt att fortsätta forska om sambandet mellan exponering för olika typer av kemikalier (inkluderande naturliga substanser) och ett brett urval hälsoutfall. Men det finns ingen anledning att sortera in alla möjliga tillstånd under rubriken hormonstörning.

3. ”Forskarna är eniga” – Nej, sällan har forskare inom ett fält varit så djupt oeniga som toxikologerna är om begreppet EDC

Naturskyddsföreningen påstår i sitt svar på min kritik att jag i stort sett står ensam med min åsikt mot en enig forskarkår. Det har i och för sig hänt förr att en enig forskarkår haft fel och man kan inte avgöra vad som är sant i vetenskapliga frågor genom omröstning. En argumentation byggd bara på antalet som tycker en viss fråga är inte särskilt gångbar i vetenskaplig debatt, där man brukar åberopa sakskäl snarare än numerär.

Men Naturskyddsföreningens påstående är dessutom helt fel. Maken till vetenskaplig osämja som den som råder mellan europeisk toxikologer om existensen av ”Endocrine disrupting chemicals”, EDC har sällan skådats inom ett vetenskapsområde. 2013 publicerades i stort sett samma redaktionella ledarkrönika i flera olika toxikologiska vetenskapliga tidskrifter, undertecknade av 18 vetenskapliga chefredaktörer eller sektionsredaktörer. Titeln var (fritt översatt):  EDC-begreppet trotsar sunt förnuft, etablerad vetenskap och etablerade principer för toxikologisk riskbedömning. (länk här)

Krönikan beledsagades av ett brev som kritiserade och dömde ut EDC-begreppet för att strida mot all tidigare vetenskap, praxis och metoder inom fältet. Detta brev skrevs under av 88 europeiska toxikologiska forskare, de flesta professorer, många med höga positioner inom det toxikologiska vetenskapssamhället. (brevet här)

Sammanlagt mer än 100 toxikologiska och farmakologiska forskare, bland dem många chefredaktörer för vetenskapliga tidskrifter och chefer för kontrollmyndigheter har alltså protesterat mot att EDC-begreppet läggs till grund för lagstiftning inom EU. En enig forskarkår? Knappast.

Egendomligt nog tycks det vetenskapliga praktgrälet om EDC-begreppet inte kommit till de svenska politikernas kännedom. Svenska politiker har valt ut EDC som ett prioriterat område för miljöpolitiken. Man kan fråga sig om de skulle gjort det om de verkligen känt till hur kontroversiellt begreppet är bland ledande europeiska toxikologer. Minst lika intressant som frågan om eventuella industrikopplingar hos EDC-kritiker är alltså frågan om tystnaden i det svenska vetenskapssamhället. Vad beror den på och vad har den fått för effekter?

Hur har protesterna mot EDC-begreppet undgått de svenska politikerna – de måste ju ha mött kritiska röster från andra länder i EU? Kanske har man sagt dem att alla kritiker av EDC-begreppet är medlöpare till kemi-industrin; det svaret har jag fått när jag berättat om forskarupproret. Men kan verkligen alla de forskare och myndighetspersoner som dömt ut begreppet EDC vara mutade av industrin? Varför skulle de sätta sitt goda namn och rykte på spel i en vetenskaplig strid inför hela det europeiska vetenskapssamhället om de inte menade allvar med sin kritik?

Även i detta fall är det faktiskt sakfrågan det gäller. Ett vetenskapsområde där sakargument avfärdas med att den som levererar argumentet haft industrikontakter är ju på tvärs på hela vår svenska forskningspolitik som ständigt upprepar kravet på forskare att samarbeta med näringsliv och samhällsintressen och nyttiggöra sin forskning. Svenska miljöpolitiker kan väl inte köpa en sådan argumentation.

Vad gäller sakfrågan kan var och en läsa ett exempel på EDC-kritikers argument här – de ter sig vetenskapligt sunda och förnuftiga i alla fall i mina ögon (2).

Vad bråkar EDC-motståndarna om?

Vad handlar då vetenskapskriget bland de europeiska toxikologerna om? Vad får vetenskapliga tidskriftsredaktörer, professorer och chefer för tillsyningsmyndigheter att använda ord som att EDC ”strider mot sunt förnuft, vetenskap och etablerade principer för riskbedömning”?

Jo, här går den stora konfliktlinjen: förespråkarna av EDC-termen hävdar att man inte kan (eller bör) räkna ut gränsvärden för kemikalier som fungerar som EDC. Detta protesterar EDC-kritikerna emot, eftersom det ju är själva hjärtat i toxikologernas profession.

EDC-förespråkarna hävdar att vanliga gränsvärden, som räknats fram med ordinarie, välbeprövad toxikologisk metodik (bland annat djurförsök) inte gäller. Därför spelar det ingen roll om våra barns exponering för bisfenol A eller ftalater ligger under TDI (tolerabelt dagligt intag, alltså den mängd av ett ämne man kan utsättas för dagligen utan skadlig effekt). Kemikalier som innehåller misstänkta EDC ska ändå rensas ut! De är farliga för oss trots att de med all normal vetenskaplig logik är ofarliga, då vår exponering ligger under gränsvärdet. Det är med denna logik man kan beordra utrensning av plaster från förskolan även om inga barn exponerats för kemikaliedoser över något gränsvärde.

EDC-förespråkarna använder två argument för att man inte skulle kunna bestämma en ofarlig exponering och därmed ett gränsvärde för kemikalier som klassas som ”hormonstörande”:

1) Enligt EDC-förespråkarna uppvisar just hormoner inte dos-respons (alltså att man får större effekt vid högre dos och mindre effekt om man sänker dosen). Enligt dem kan hormoner rentav ha starkare effekt vid lägre dos, eller helt olika effekter vid olika doser. Man kan alltså aldrig hitta en dos som är så låg att den inte ger någon effekt för just hormoner.

Resonemanget låter som något påhittat av homeopater, men är faktiskt en av hörnstenarna i EDC-bygget. Om man inte kan definiera en ofarlig dos, kan alla ämnen som klassas som EDC förbjudas rakt av utan sedvanlig toxikologisk testning och utan hänsyn till om det är rimligt i förhållande till den dos vi exponeras för eller inte. Om kemikalieindustrin lobbar desperat mot ett sådant förslag, är det inte utan att man förstår dem.

EDC-förespråkarna talar gärna om att hormoner förekommer i så låga koncentrationer i vår kropp. Javisst, eftersom de binder så väldigt starkt till sin receptor, kan de utöva sin effekt även vid mycket låga koncentrationer. Men det betyder inte att en kemikalie som binder mycket svagt till samma hormonreceptor är aktiv vid lika låg dos. Om en kemikalie, såsom Bisfenol A, binder tio tusen gånger svagare än östrogen till östrogenreceptorn; behövs tio tusen bisfenol A-molekyler för att få samma effekt som av en östrogenmolekyl. Bara för att hormonet är aktivt i väldigt låga koncentrationer följer alltså inte att en kemikalie är hormonstörande i låga koncentrationer. Det beror helt på dess bindningsstyrka, som ju alltid är många potenser svagare än det naturliga hormonets.

Det är, milt sagt, ett oerhört kontroversiellt påstående att just hormoner inte skulle uppvisa dos-respons-samband. De flesta känner nog inte till att existensen av denna teori, vilket kan bero på att den döljs under kodordet ”non-monotonic dose-response” i de talrika sammanfattningar som EDC-förespråkarna regelbundet producerar. EDC-förespråkarna publicerar gärna sina konsensusdokument (där de alltså är överens med varandra) under namnet ”The Endocrine Society” (hormonförbundet), vilket säkert kan föra tanken till en yrkesorganisation för endokrinologer, alltså forskare eller läkare med specialkunskap om människans hormonsystem.

Inom den vanliga biologin och medicinen anser man nog fortfarande att dos-respons gäller – om insulinets koncentration ökar i blodet, så skjutsas sockret in i fettcellerna, men om insulinets koncentration minskar så minskar upptaget av socker. På samma sätt tillväxer livmoderslemhinnan när östrogennivåerna ökar i blodet, och rasar ihop när östrogenet försvinner.

2) EDC-förespråkarnas andra argument för omöjligheten att bestämma en ofarlig dos för just hormonstörande ämnen, är att eftersom vi redan har hormoner i kroppen, till exempel östrogen, så kommer en kemikalie med östrogeneffekt att läggas till det befintliga hormonets effekt. Därmed skulle man inte kunna räkna ut kemikaliens egeneffekt och därför skulle man heller inte räkna ut någon säker dos för kemikalien.

Resonemanget är obegripligt. Vi har ju många olika syntetiska hormonläkemedel, exempelvis olika kortisonpreparat, syntetiska könshormoner, sköldkörtelhormon för personer med nedsatt sköldkörtelfunktion (tyroxin), med mera, med mera. För alla läkemedel, inklusive dessa, har läkemedelsindustrin gjort omfattande toxikologiska tester för att dokumentera vilken dos som är toxisk och därifrån beräkna säker dos. Att vi själva har dessa hormoner i vår kropp har självklart inte med saken att göra.

Naturligtvis kan det finnas ämnen som stör vår hormonfunktion och som kan vara farliga för oss just därför. Radioaktivt jod till exempel förstör sköldkörteln. Men i själva termen EDC innefattas att man skriver under på de två mycket dubiösa utsagorna om att ämnen med hormonstörande effekt inte uppvisar dos-respons och att deras gränsvärden inte kan (och bör) bestämmas. Det är en av kärnfrågorna i debatten.

Det finns gränsvärden för kemikalier i vanlig plast och barnen utsätts inte för farliga doser i förskolan

En av de absolut viktigaste arbetsuppgifterna för toxikologiska forskare är att genom noggrant utprovade modeller i försöksdjur och andra system, beräkna toxiska doser och säkra doser för de kemikalier vi exponeras för i vår vardag.

Det finns inte gränsvärden för alla kemikalier på vår jord. Men det finns gränsvärden för många av de vanligaste, exempelvis de olika ftalater som finns i mjukplast och bisfenol A i hårdplast. Om dessa gränsvärden överskrids, ska man ingripa, annars finns ingen anledning då själva innebörden i ett gränsvärde är att vi ska veta vilken dos som är farlig, respektive ofarlig. Men EDC-förespråkarna godkänner ju inte existensen av en säker dos för kemikalier de rubricerar som EDC. Det är därför de kan anse sig ha rätt att genomdriva att man slänger plastmuggar och leksaker för mångmiljonbelopp i svenska förskolor. För säkerhets skull. Man kan fråga sig hur toxikologiska forskare kan stillatigande lyssna till ”ingen säker dos-resonemanget, då det ju underkänner det egna vetenskapsfältet och rollen som expert som i hög grad handlar just om riskbedömning och beräkningar av gränsvärden.

Begreppet ”hormonstörande kemikalie” eller ”endocrine disrupting chemical (EDC)” är svår att definiera. Det behövs ju inte heller om man lägger ned den olämpliga idén att grunda lagstiftning på vilken skademekanism en skadlig kemikalie har. Ämnen som skadar oss ska fasas ut, vare sig de angriper vår lever, våra njurar eller något endokrint organ. Ett ämnes giftighet ska avgöras genom toxikologiska studier med etablerad, väl dokumenterad metodik. För att avgöra ett ämnes giftighet räcker det inte med försök på odlade celler – man måste känna till hur djuret eller människan tar upp, bryter ned och fördelar ämnet i kroppen. Man kan inte utifrån ett ämnes uppträdande i en cellkultur dra slutsatsen att det ger negativa effekter på vår hälsa, det beror många faktorer, bland annat dos och exponeringsväg. Det är detta de protesterande forskarna invänt emot – att man ställer all etablerad metodik och beräkningsmodeller åt sidan inför det magiska begreppet EDC.

Begreppet EDC och ”hormonstörande” bör alltså inte användas i lagtext eller officiella dokument. Om det finns ämnen som är negativa för att de påverkar vårt hormonsystem, ska de behandlas precis på samma sätt som alla andra ämnen med negativ effekt på vår hälsa.

Genom energisk lobbying har dock EDC-förespråkarna fått in sin EDC-term i två EU-förordningar (pesticid- och växtskydds-förordningarna). Men motståndarna är sega och har petat in ett krav på att man måste påvisa en negativ effekt i ett intakt djur (och inte bara i en cellkultur) för att kemikalien ska klassas som EDC. Det kan tyckas som ett rimligt krav, men tolkas som att de springer kemikalieindustrins ärenden och motsätter sig lagstiftning som räddar människors hälsa. Kampen lär fortsätta.

4.Försiktighetsprincipen fungerar inte

Toxikologer har generellt arbetat med riskbedömning och beräkning av de risker som får ses som tolerabla och acceptabla (se termen Tolerabelt Dagligt Intag, TDI, den dos av ett ämne man kan få i sig varje dag livet igenom utan skada). EDC-anhängarna vill införa en ny princip som de kallar ”försiktighetsprincipen”, alltså att man ska förbjuda ämnen för säkerhets skull, även om man inte visat att de är farliga.

I teorin låter detta bra och kan förstås användas på ämnen som ännu inte kommit på marknaden. Men principen fungerar inte på de ämnen som redan finns – tar vi bort dem så måste vi ersätta dem med någonting. Det är dumt att ersätta material som vi haft länge utan att de har orsakat någon skada, med nya ämnen som vi inte vet något om. Sannolikheten att våra vardagsplaster ska skada oss är utomordentligt låg, i och med att vi inte iakttagit några skador på dem som exponerats för höga doser (som arbetare i plastindustrin).

Många river ut plasten och ersätter med trä. Trä känns bra och beprövat, det tycker jag också och jag har träskärbrädor och träbort och trägolv. Men om vi skulle titta på träet med samma kritiska ögon som plasten, kan vi konstatera att trädamm är cancerframkallande – cancer i näsan är en känd yrkescancer bland dem som arbetar i trädamm, att trä är fyllt av giftiga terpener (tänk: terpentin som framställs av skogsråvara). Inte minst innehåller trä höga doser av det östrogenliknande ämnet sitosterol. Man har iakttagit att fiskar påverkats av sådana ämnen när de simmar i avlopp utanför träindustri.

Naturligtvis är det helt ofarligt att ha trä i sitt hem och träleksaker till barnen. Precis lika ofarligt som det är med plastföremål av den typ vi haft runt och i decennier. Om man i stället för den orealistiska nollvisionen att vi aldrig ska utsättas för något som skulle kunna skada oss (då kan vi inte äta och inte andas), är en bättre utgångspunkt: låt oss inte acceptera plaster och andra material som är mer giftigt än trä. För trä har vi levat med och känner till och accepterar de minimala, teoretiska risker det innebär att det innehåller giftiga substanser.

Den så kallade försiktighetsprincipen är inte försiktig, den är orimlig och leder med säkerhet till fell prioriteringar. Eftersom man aldrig kan hitta någonting som är komplett ogiftigt, väljer man i stället att blunda för att ”naturliga” material innehåller skadliga ämnen. Det får man gärna göra, på det privata planet, ingen tjänar ju på att vi går och oroar oss för minimala, teoretiska risker. Men vi kan inte grunda samhällsinsatser på detta ologiska tänkande.

Den så kallade försiktighetsprincipen har enorma biverkningar, det vet vi från experiment med gravida kvinnor. Livsmedelsverket ger ut långa listor på ämnen som skulle kunna ge en liten, liten risk för gravida kvinnor. Som exempel ska man inte äta olika ostar, patéer, lax med mera för risken att få Listeria-infektion, en infektion som drabbar 2-5 personer årligen (av 120 000 graviditeter). Alltså avstår 119 995 personer helt i onödan från god och nyttig mat, för den mycket lilla risken att drabbas av Listeria. Detta kombineras med långa listor av fiskar som inte ska ätas av olika skäl, vilket vi vet leder till att många kvinnor avstår helt från fisk.

På samma sätt har idén om försiktighetsprincipen för kemikalier, som vid första påseendet låter sund och rimlig, lett oss in i ett paniksamhälle, där människor hittar minimala risker i precis allting.

Eftersom det är välkänt att människan inte kan resonera statistiskt vad gäller risker (jag är själv räddare för att flyga än att åka bil, fast vi vet att det är mycket, mycket farligare att åka bil), bör vi avlastas från grubblerier om faran med allting. Det är därför vi har myndigheter och det är därför vi ska få gränsvärden så vi kan känna oss trygga med att riskerna vi utsätts för inte är noll, för det kan de aldrig bli, men rimligt avvägda.

5. Och industrin då?

Industrin ses som en ond kraft i EDC-folkets föreställningsvärd och det kan räcka att antyda att man samarbetat med dem för att man ska vara på fel sida. Men industrin är inte ond. Eller god. Den är intresserade av att tjäna pengar. När man rensar ut och slänger plastmadrasser och köper nya (av vilket material?), så tjänar industrin pengar. Om man förbjuder mjukgörare i PVC-golv, tar industrin fram nya, dyrare produkter som är ”ftalatfria”. De tjänar förstås ännu mer pengar. Dessutom kommer de nya golven att ha sämre hållbarhet och därför behöva bytas ut tidigar och industrin tjänar ännu mer pengar.

En sorglustig historia som jag hörde härom dagen var att Nya Karolinska Sjukhuset, där miljarderna rullar ohämmat, bestämt att här skulle det minsann vara ftalatfria golv. De kostar 150 kronor mer per kvadratmeter. Hur många tusen kvadratmeter som beläggs med det nya golvet vet jag inte  – tusen kvadratmeter kostar 150 tusen extra, tio tusen kvadratmeter 1,5 miljoner extra, hundra tusen kvadratmeter 15 miljoner extra. Till detta kommer att Karolinskas nya golv kommer att ha kortare livslängd och därmed får man plussa på ganska många miljoner.

Ironin i det hela är att om det är någonstans som man använder mjukplast så är det i den medicinska plasten – alla blodpåsar, alla slangar som går in i patienternas blodkärl, som finns i dialysapparaterna – de är gjorda av PVC med ftalater. Så där ligger patienterna på avdelningar med ftalatfria dyra golv, med sina slangar. För till skillnad från golven, som gärna får slitas och slängas dubbelt så ofta genom att man inför ett dyrare och sämre alternativ, måste den medicinska plasten fungera – den är livsvikttig. Där kommer man inte att slänga mjukplasten.

Så de stora vinnarna på den slösaktiga kampanjen mot våra plastprodukter är – industrin.

6. Kampanjen giftfri förskola har biverkningar

I Sverige är EDC-förespråkare ensamma på banan och nu rullar en resursslösande och miljöskadlig sanering av förmodligen helt harmlösa plaster fram över våra förskolor. Än värre är att föräldrar och förskollärare får höra att barnens hälsa hotas av vanliga vardagsföremål, ett påstående som vilar på svag vetenskaplig grund. Termen ”giftfri förskola” används som kampanjslogan, vilket implicerar att det skulle finnas giftiga ämnen i barnens vardag som måste elimineras.

Var och en med den minsta fantasi och empati kan föreställa sig vad det kan ge upphov till för tankar och fixa idéer hos ett barn. I normalt språkbruk betyder gift ett ämne som är dödligt eller mycket skadligt i låg dos (typ: flugsvampsgift, cyankalium). Är det verkligen lämpligt att påstå att barnens dagis är gifthärdar som måste saneras?

I en instruktionsfilm för kampanjen ”Giftfri förskola” från Göteborgs kommun läser ett barn, gissningsvis i 5-årsåldern, följande text: ”Om man frågar en vuxen som forskar om kemikalier så säger de att man inte riktigt vet hur det här kommer att påverka oss barn om 20 eller 40 år. Men man tror att risken för att vi ska drabbas av astma, allergier och cancer kommer att öka, och möjligheten för oss att få egna barn kommer att minska.”

Att skrämma föräldrar och barn på detta sätt är djupt osmakligt. De forskare och miljöorganisationer som bidragit till att sådana osakliga och skrämmande budskap sprids har verkligen gjort vårt samhälle en otjänst.

Referenser

Akre O, Richiardi L. Does a testicular dysgenesis syndrome exist? Hum Reprod 2009; 24: 2053–2060.

  1. Bonde JP, Flachs EM, Rimborg S, Glazer CH, Giwercman A, Ramlau-Hansen CH, et al. The epidemiologic evidence linking prenatal and postnatal exposure to endocrine disrupting chemicals with male reproductive disorders: a systematic review and meta-analysis. Human reproduction update. 2016. Epub 2016/09/23.
  2. Nohynek GJ, Borgert CJ, Dietrich D, Rozman KK. Endocrine disruption: fact or urban legend? Toxicology letters. 2013;223(3):295-305. Epub 2013/11/02.

Miljö online2

Liknande artiklar