SMB DEBATT - SLUTREPLIK

Klimatkompensation – slutreplik

Foto: Ben Britten

I en slutreplik till debatten om klimatkompensation konstaterar forskarna Wim Carton, Elina Andersson och Maria Johansson att oenigheten i grunden handlar om vilken roll klimatkompesation kan och bör spela.

 Svaret från Wigg och Wiklund på vårt tidigare debattinlägg missar att bemöta de centrala poänger vi gör. För att upprepa: vi efterlyser en större ödmjukhet och försiktighet i de anspråk som projekt för klimatkompensation gör – både vad gäller den omfattande osäkerhet som kvarstår i uppskattning av klimatnytta och svepande anspråk på lokala ”mervärden”.

Vi betonar också att direkta utsläppsminskningar bör vara den absolut främsta prioriteringen på samtliga nivåer i samhällets klimatarbete – inte, som ZeroMission föreslår, punkt nummer två på agendan.

Wigg och Wiklund uppmanar oss att ”lämna önsketänkandet och se verkligheten som det är”. Själva vill de likna klimatkompensation vid att ”ta hand om sina sopor”. Men liknelsen haltar. Så snart dina ”sopor” hamnat i atmosfären är det väldigt svårt att ta hand om dem. En del av utsläppen stannar där under tusentals år. Den del som binds in i exempelvis växande träd blir en del av den biologiska kolcykeln, vilket innebär att ”soporna” återigen frigörs när träden så småningom bryts ner eller eldas upp.

”Soporna” är därmed väsensskilda från sin tidigare form som inlagrade fossila bränslen (som helst aldrig skulle ha släpps ut). Som också Johan Rockström förklarar måste vi alltså skilja på grönt och svart kol. Det är därför omöjligt att med rimlig säkerhet och tidsperspektiv hävda att klimatutsläpp verkligen kan kompenseras för. Osäkerheten är särskilt stor när det gäller trädplanteringsprojekt på sårbara platser.

Vår oenighet handlar i grunden om vilken roll klimatkompensation kan och bör spela. Wigg och Wiklund poängterar att klimatkompensation inte ersätter företagens övriga klimatarbete utan tvärt om kan gå hand i hand med andra åtgärder.

Detta argument är dock fullständigt irrelevant för den poäng vi gör. Självfallet kan företag som klimatkompenserar också arbeta på andra fronter inom verksamheten för att minska sin miljöbelastning. Men detta säger ingenting om huruvida klimatkompensation – i jämförelse med andra strategier – faktiskt är en effektiv och lämplig metod för att uppnå klimatnytta (och därtill stödja lokal utveckling på de platser där projekten verkar). Detta är långt mer komplexa frågor.

Såväl företag som regeringar bedriver sitt klimatarbete med begränsade resurser. Det är därför en fråga om hur åtgärder prioriteras: ju mer som görs av det ena, desto mindre resurser finns kvar åt det andra. I grunden handlar ju klimatkompensation om att förskjuta utsläppsminskningar från ett ställe till ett annat. Många företag som klimatkompenserar gör utan tvekan detta på grund av ett genuint miljöintresse och verklig vilja att bidra, parallellt med åtgärder på hemmaplan.

Samtidigt går det inte att sticka under stol med att klimatkompensation lätt förblir ett billigt alternativ som fördröjer mer genomgripande och kostsamma klimatåtgärder. Erfarenheterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter visar, liksom den pågående debatten om flygindustrins användning av klimatkompensation att detta är ett svårhanterligt problem.

Bortom diskussionerna kring faktisk klimatnytta är frågor kring etik och rättvisa absolut centrala i kritiken mot klimatkompensation. Wigg och Wiklund påstår att de förutom vårt tidigare inlägg inte är medvetna om att det pågår en debatt om klimatkompensation. De måste då ha missat att frågan varit föremål för omfattande kritik från såväl forskarsamhället som klimataktivister under mer än ett decennium. En snabb sökning på Google Scholar visar på tusentals aktuella publikationer om ämnet.

ZeroMissions egen verksamhet är inget undantag när det gäller kritik. I en studie som två av oss (Andersson & Carton) utfört om ett av deras klimatkompensationsprojekt – Trees for Global Benefits som sedan 2003 bedrivs i Uganda – framkommer en rad utmaningar och brister som väcker besvärliga frågor om etik och rättvisa. I intervjuer med 56 småbrukare som deltar i projektet genom att mot ersättning plantera träd framkommer bland annat:

  • 2/3 av deltagarna uppger att de inte fullständigt införstådda i projektets villkor. Ännu fler vet inte hur stor ersättning de kan förvänta sig av projektet. Bristande kommunikation och kontrakt skrivna endast på engelska, vilket talas av en minoritet, uppges vara bidragande orsaker.
  • Lokala deltagare får axla en oproportionerlig och orimligt stor del av projektets risker och kostnader: de saknar försäkringar mot bortfall på grund av skadedjur, torka, brand, sabotage etc. De får endast betalt om planteringsmålen uppnås, vilket fler än 1/3 av samtliga deltagare i projektet misslyckades med under 2013/14.
  • Kraftigt försenade eller uteblivna betalningar utan förklaring har lett till omfattande lokalt missnöje och frustration bland deltagare och ryktesspridning om projektets kollaps.

Våra resultat pekar, i likhet med ett växande antal fallstudier av klimatkompensationsprojekt, mot att det i praktiken är betydligt svårare att förena vitt skilda mål som klimatnytta, biologisk mångfald, lokalt deltagande och social utveckling än vad projektets marknadsföring ger sken av. ZeroMission tillbakavisar emellertid vår kritik mot svepande win-win-berättelser och fortsätter att hänvisa till sina certifierings- och uppföljningssystem.

Detta trots att företaget i vår tidigare kommunikation öppet medgivit att det faktiskt saknas tydligt definierade målsättningar och utarbetade indikatorer för hur påstådda lokala ”mervärden” såsom ökad biologisk mångfald, ökad jämställdhet mellan kvinnor och män eller förstärkta lokala rättigheter ska uppnås och utvärderas.

Om existerande certifieringssystem (som utarbetats av branschen själv) inte kan leverera mer än så, vilken är då dess funktion? Med tanke på hur ZeroMission marknadsför sina projekt borde såväl lokala deltagare som egna företagskunder kunna förvänta sig mer än så.

Vi är långt ensamma om att framföra liknande kritik. En systematisk granskning av certifierade klimatkompensationsprojekt på den frivilliga marknaden visar exempelvis att dessa i hög grad uppvisar samma typer av problem som inom den officiella, FN-kontrollerade kompensationsmarknaden där motsvarande krav på social nytta inte ställs.

Vi är fullständigt oeniga med ZeroMissions syn att ”först kompensera […] och sedan sätta igång/fortsätta att reducera”. En sådan syn antyder att klimatkompensation är en snabb, enkel och effektiv lösning i väntan på att den svåra omställningen som industriländer måste gå igenom ska komma igång, samt att det är möjligt att kompensera för de utsläpp som vi ”inte kan komma åt”. Detta är missledande och förminskar den omfattande osäkerhet och komplexitet som oundvikligen omger klimatkompensation.

Vi framhåller att klimatkompensation innebär att styra begränsade resurser bort från, och därmed fördröja, den klimatomställning som är absolut nödvändig. Det finns gott om anledningar att stödja arbetet för utsläppsminskningar och klimatanpassning i globala Syd. Men att göra detta som ett sätt att kompensera för vår egen tröghet i att ställa om och en antagen oförmåga att ta hand om våra egna ”sopor” är en dålig sådan.

Wim Carton, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

Elina Andersson, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

Maria Johansson, forskare vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet

Miljö online2

Liknande artiklar