Hannes Anagrius: En ekonomi oberoende av tillväxt

KRÖNIKA DEL 2 av 1. Hur kan ekonomin designas så att den ökar välbefinnandet inom planetens gränser, oavsett om ekonomin växer eller krymper? I förra delen av denna krönika (här) beskrev jag de enorma svårigheterna med att förena evig ekonomisk tillväxt med ett hållbart samhälle. I denna del ges några förslag på hur en ekonomi istället kan utformas utan tillväxtkrav. När ekonomin inte längre är underordnat tillväxtkravet öppnar sig fantastiska möjligheter för ett mer jämlikt, välmående och stabilt samhälle.

Ekonomen Kate Raworth menar att ekonomins uppgift borde vara att öka välbefinnandet utan att spränga de ekologiska gränserna, detta oavsett om ekonomin växer eller krymper. Det är denna princip jag utgår från i denna text.

Grundtanken med en grön ekonomi är att all ekonomisk verksamhet – produktion, transport och konsumtion – ska bära sina miljökostnader. Alltså de kostnader som vi, människor i andra länder och framtida generationer får betala både ekonomiskt, socialt och rent fysiskt på grund av ekonomins bieffekterna (till exempel övergödning, giftutsläpp eller klimatkatastrofer). Som förra delen i denna krönika argumenterade för, finns det en väldigt stor risk att om alla dessa kostnader skulle inkluderas i ekonomin helt och fullt skulle produktiviteten minska och den ekonomiska tillväxten avta eller bytas mot ekonomisk nedgång, arbetslöshet och kris.
Hur ska vi då göra för att undvika ”tillväxtens dilemma”? Skulle vi kunna se till att konsumtion, skatter, penningsystemet, finanssystemet och välfärden fungerar, levererar och uppfyller våra grundläggande behov, samt ökar välbefinnandet, men med ett minimalt avtryck på klimatet och våra ekosystem? Jag tror det är fullt möjligt om vi vill. 
Att göra sig av med tillväxtberoendet är att frisläppa den mänskliga potentialen från sin ekonomiska tvångströja. Helt plötsligt kan vi fokusera på det vi verkligen vill ha. Såsom bra folkhälsa, meningsfull sysselsättning, avskaffad fattigdom, jämlikhet, matsäkerhet, trygghet och jämställdhet.
Ett problem med hållbarhetsbegreppet har varit att hållbarhet ofta missförståtts som en balans mellan tre komponenter – den ekologiska, den sociala och den ekonomiska. Ordet balans implicerar dock att alla sfärerna måste stå tillbaka, vilket inte fungerar med ekologin som har absoluta krav – vi kan inte rädda klimatet lite grann.
De olika sfärerna är i själva verket helt olika saker med olika funktioner. Det ekonomiska är inget självändamål utan verktyget, det sociala är själva målet med samhället och det ekologiska är fundamentet för allt välstånd. Utan fungerande ekosystem har vi ingenting. Med en bra ekonomisk design läggs allt arbete på att skapa social och ekologisk hållbarhet, medan ekonomin står stabil.
Samhället som blir konsekvensen av dessa reformer är svårt att förutse. Förmodligen kan ett samhälle som inte längre är beroende av tillväxt fokusera mer på vårt välmående och på varandra, vi kommer utföra fler personliga tjänster och dela på saker istället för att samla på oss prylar, vi kommer vara sparsamma med energi och ändliga resurser men ha desto mer fritid, fler mötesplatser och mer jämlikhet.
Ett sådant samhälle behöver inte alls vara planerat eller centralstyrt, det kan snarare stimulera lokala marknader, privata och gräsrotsinitierade innovationer. Däremot utmanar det troligen mångas nuvarande livsstil, frekventa resande, konsumtion genom ägande, syn på arbete och fritid, syn på stad och landsbygd och syn på sparande som ett sätt att berika sig. Så väl företagsägare, frihandelsförespråkare och fackföreningar måste nog tänka om. Ökande vinster måste bytas mot kvalitetsförbättringar, konkurrensfördelar i världshandeln genom miljöförstöring måste bort, medan fackens krav på ständiga lönehöjningar behöver bytas till krav på kortare arbetstid.
De lösningar som jag föreslår är:

1. Ge naturresursutvinnare uppdraget att vårda naturen med hjälp av landsskatt och grön skatteväxling
2. Pressa ner konsumtionens klimatpåverkan genom att sätta ett koldioxidtak och fördela säljbara personliga utsläppsrätter
3. Gör samhällstjänster utan marginalkostnader kostnadsfria för att kompensera för att materiella produkter blir dyrare
4. Gör penningsystemet stabilt och oberoende av tillväxt genom att ge centralbanken ansvaret för penningskapandet
5. Gör företagandet oberoende av tillväxt genom att gynna omställning till andra företagsformer än börsnoterade aktiebolag – såsom arbetarägda företag.
6. Gör finanssystemet oberoende av tillväxt genom att rikta in det på utlåning till reella investeringar och inte spekulation. Håll nere inflationen, öka den ekonomiska tryggheten och sänk levnadskostnaderna så att behovet av avkastning på sparande minskar.
7. Gör välfärden oberoende av tillväxt genom att låta kommunen ge ut poäng som kan användas som pengar för köp av lokala varor och tjänster. Detta skulle ge många ekonomiska och sociala nyttor lokalt och minska kommunens behov av skatteintäkter.

Landsskatt med grön skatteväxling

Idag utarmas landsbygden för att jobben försvinner, samtidigt som i stort sett alla våra naturresurser hämtas från landsbygden. Incitamenten för både jordbruk, skogsbruk, fisket och gruvbolagen är att automatisera så mycket det går och därmed göra sig av med den dyra arbetskraften. Pressen på storskalighet och ekonomisk effektivitet leder i jordbruket till sårbara monokulturer med konstgödsel, miljögifter och plågade djur, i skogsindustrin till kalhyggen och artfattiga trädplantager, inom fisket till trålning och överfiske, i gruvindustrin till ett finkammande av värdefull natur och kulturlandskap för att hitta metaller som redan finns i restmaterial från våra produkter.
Bolag som brukar naturen (eller enskilda brukare) kunde istället beläggas med en kontinuerlig landsskatt utifrån det ekologiska tillståndet och den biologiska mångfalden i området (det finns en omfattande forskning om kvantifiering och värdering av ekosystemtjänster) och samtidigt slippa all skatt för anställda (kanske till och med få delar av lönerna betalade av staten). Detta skulle få bolagen att bruka varsamt och långsiktigt för att minska sin skattebörda och samtidigt kunna anställa fler som både kan göra maskinernas jobb eller vårda naturen. Det skulle gynna de småskaliga jordbruket, fisket och skogsbruket.
Ifall jordbrukare, skogsbrukare eller fiskare lyckas förbättra det ekologiska tillståndet genom att till exempel öka fiskebeståndet, införa blandskog, samplantering av grödor som gynnar biologisk mångfald, plöjningsfritt jordbruk eller kolbindning i jorden (kolla in bokashi och biokol!) så kan bolagen (naturbrukarna) få betalt istället för att skatta. Med en tillräckligt hög landsskatt kan dock bolagens ökande avkastning mycket väl avta. Därför behövs också andra systemförändringar.
Importerade varor måste behandlas likadant som inhemska. För naturresurser som hämtas i andra länder med få miljökrav och dåliga arbetsförhållanden bör vi i Sverige göra beskattningen åt de andra länderna. Skövling och giftutsläpp beläggs med extratullar som sedan kan återsändas som bidrag för omställning till en hållbarare produktion och för förbättrade arbetsförhållanden. Globalt skulle också en internationell överenskommelse behövas om en global minimilön, globala yttersta skyddsnät och ett förbud mot skatteparadis. Men innan detta är på plats är det bara politisk vilja som hindrar Sverige från att gå före (och en del handelsavtal och EU-regler som behöver omförhandlas).

Sätt ett koldioxidtak för konsumtionen

Då svenskars ohållbara ekologiska fotavtryck (bland de största i världen) framförallt beror på vår konsumtion av importerade varor behöver en verkligt hållbar politik styra om och reglera vår import och vår konsumtion. Det är givetvis vår efterfrågan på billiga importvaror utan hållbarhetskrav som stimulerar fram den miljöförstöring och lönedumpning vi ser i världen.
En metod som har börjat föras fram för att komma till rätta med våra konsumtionsutsläpp av växthusgaser är ett slags utsläppsrätt-system, fast inte för företag utan för privatpersoner. Idén är att som i utsläppshandelssystemet i EU sätta ett tak och sedan ge varje människa en andel av den totala kolbudgeten. Andelen bör vara precis lika stor för alla och sedan kan utsläppssnåla individer sälja sitt överskott till de som vill släppa ut mer. Taket kan sedan sänkas varje år (eller månad) så att de totala utsläppen minskar snabbt nog.
David Jonstad tar upp flera förslag på ett sådant system i sin bok ”Vår beskärda del” och visar hur administrations- och implementeringskostnaderna inte behöver vara särskilt höga. Livscykelanalyser av produkter görs redan och själva utsläppsrätterna kan ligga på ett digitalt konto och dras i samma stund som du betalar med ditt bankkort.
Fördelarna med systemet är:

• Det är förutsägbart. Till skillnad från fallet med skatter är de totala utsläppen för varje år redan kända från början. Systemet ger också ett långsiktigt och förutsägbart tryck för en omställning av hela samhället så att det blir tydligt var investeringar bör riktas. En grön investeringsbank bör också införas för att finansiera teknikomställningar.
• Det kan accepteras av de flesta människor då det är lätt att förstå och alla får en lika stor andel. David Jonstad drar paralleller till ransoneringssystemen under andra världskriget som de allra flesta accepterade som rimliga därför att politikerna gjorde det fullständigt jämlikt och beskrev läget som en kris där alla måste hjälpas åt, vilket väckte folks känsla för ansvar och solidaritet.
• Till skillnad från konsumtionsskatter och bensinskatter slår systemet inte lika hårt mot låginkomsttagare eller personer på landsbygden. Kostnaden för individen uppstår när hen använder mer än sin andel. De som av till exempel transportavstånd behöver lite fler utsläppsrätter kan också få det tills samhället ordnat bra alternativ. Återigen, acceptansen ökar när systemet upplevs som rättvist.
• Det är ett system som kan tilltala både marknadsliberala och vänsterideologer. Liberala kan lockas av att marknadssystemet behåller drivkrafter i samhället (det lönar sig fortfarande att jobba för en högre inkomst), effektivitet lönar sig både för individer och för företag samt att systemet är flexibelt. Vänstern kan lockas av att systemet omfördelar pengar från de rikaste som måste betala för sin överkonsumtion till de som lever utsläppssnålt.
• Om vi bara beskattar industrin och transporterna i Sverige finns en stor risk att de förlorar i konkurrenskraft och att svenskarna istället ökar sin import. Med en grön investeringsbank tillsammans med personliga utsläppsrätter kan Sveriges industrier och tekniker gynnas av att ställa om till effektiva cirkulära modeller då svenskarna (och befolkningar i andra länder som inför ett liknande system) väljer de billiga produkterna med mindre utsläpp. Att införa pant på alla produkter för att återsälja eller återvinna gamla produkter blir plötsligt i både företagens och kommunernas intressen. En cirkulär ekonomi kommer skapas per automatik.
• Ett minskat beroende av fossila bränslen och import av ändliga resurser skapar ett samhälle som är mindre sårbart för kriser och förändringar (till exempel i oljepriser).

Problemet med att bara införa personliga utsläppsrätter är att ska taket minska tillräcklig snabbt för att hindra klimatkrisen finns en stor risk att den totala produktionen minskar som följd. Om inget annat görs kommer detta leda till arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kris (kom ihåg att ekonomin förväntas vara fyra gånger så stor på 2050-talet). Därför krävs även andra systemförändringar.

Gör fler samhällstjänster kostnadsfria

Ett införande av personliga utsläppsrätter eller ett annat slags tak på utsläpp skulle med tiden antagligen göra de flesta materiella varor dyrare (se vidden av den teknikomställning som behövs för att undvika detta i förra delen av krönikan). Därför borde staten dels gå ut med informationskampanjer för hur hushåll kan leva utsläppssnålt och utbilda alla i konsumtionens klimatpåverkan. Dels kan individer kompenseras för dyrare produkter genom att staten subventionerar det mest basala som mat och husrum och göra fler saker i samhället kostnadsfria och skattefinansierade.
Till exempel kan vi fundera över om tjänster som inte kostar mer när fler använder dem (låga marginalkostnader), lika väl kan skötas av staten och göras kostnadsfria – exempelvis kollektivtrafik, elnät, tågtrafik, telekom, internet. Ett kostnadsfritt elnät skulle även göra att hela elkostnaden var kopplad till den rörliga delen och var persons personliga utsläppsrätter – vilket skulle göra många väldigt måna om att spara el.
Digitala produkter har knappt några marginalkostnader. Kate Raworth pekar i sin bok på hur en global digital allmänning av gratis open source digitala produkter skapade av alla (program, text, videos, musik, bilder, recept, ritningar med mera) kan ge hela världen tillgång till all möjlig kunskap, inspiration, glädje och verktyg. Detta har redan påbörjats, men skulle kunna stöttas av både stat och företag som gynnas av innovationerna, samt skyddas juridiskt från privata patent.

Gör penningsystemet oberoende av tillväxt

Av de som över huvud taget funderat på hur nya pengar skapas tror de flesta att centralbanken (Riksbanken i Sverige) skapar nya pengar och sedan lånar ut dessa till privata banker. Detta stämmer dock bara vad gäller sedlar och mynt, som utgör knappt 2 procent av alla pengar i Sverige idag. I själva verket är det privata banker som skapar alla nya digitala pengar när någon tar ett lån. Detta säger Riksbanken själva. När lånen betalas tillbaka försvinner pengarna igen och kvar finns bara räntan.
Eftersom alla nya pengar skapas genom lån, vilka förutom att återbetalas kräver ränta, fattas det alltid pengar till att betala alla skulder. Den enda lösningen i dagens system är att via nya lån pumpa in mer pengar i ekonomin så att de gamla skulderna kan återbetalas. På det sättet lånar vi av framtiden istället för av varandra. Alternativet är att skulderna inte betalas tillbaka och det visade sig vid finanskrisen 2008-2009 inte vara så lyckat.
Riksbankens uppgift är att hålla svenska kronans värde (inflationen) stabil och att se till att det finns tillräckligt med betalningsmedel. De är dock nu hänvisade till att bara reglera utlåningen (genom till exempel reporäntan). Det är inte möjligt att öka penningmängden och minska skulderna på samma gång, eftersom pengar skapas genom skuld.
Eftersom staten vill minska skulderna motverkar staten och riksbanken idag varandras uppgifter. När staten inför amorteringskrav minskar penningmängden eftersom pengar som betalas tillbaka till banken automatiskt försvinner. När Riksbanken sänker räntorna för att få ut mer pengar i omlopp ökar skuldsättningen.
Positive Money, en reformrörelse skapad i Storbritannien efter finanskrisen, förordar en lösning där istället centralbanken ger ut alla pengar och där bankerna endast lånar ut vad de först har lånat in. Betalkonton blir då bara säkra digitala förvaringsrum för pengar. Via bundna investeringskonton kan banken istället ge ut lån till företag eller bostadsköpare, och locka dit sparares pengar genom att dela räntan (och risken) med spararen.
På så sätt skapar inte bankerna längre pengar utan förmedlar bara pengar från insättare som kan avvara dem till de som behöver låna (såsom många tror att banker fungerar). För att hålla inflationen stabil behöver penningmängden ökas eller minskas i samma takt som BNP ökar eller minskar – plus den önskade inflationen.
Då inflationen mäts varje månad av SCB kan Riksbanken bedöma hur mycket nya pengar som skall ges ut, utan några politiska beslut. De nya pengarna kan ges ut via statsbudgeten eller direkt till medborgarna. Om ekonomin krymper kan Riksbanken istället höja reservkraven för bankernas utlåning (från investeringskontona), vilket kommer minska deras utlåning.
Riksbankens projekt E-kronan som nu utreds, att möjliggöra konton hos Riksbanken för alla, innebär ett första mycket viktigt steg i rätt riktning. Reformen skulle kunna göras över en natt så att allas betalkonton görs om till e-kronakonton, så att allas digitala pengar finns hos Riksbanken. Därefter kan tillgångsbubblor krympas ihop under en lång period, till exempel 30 år.
Fördelar:

• Systemet gör att ekonomin inte måste växa hela tiden för att lånen ska betalas av. Vi lånar av varandra istället för av framtiden.
• Penningvärdet hålls stabilt både om ekonomin växer eller om den krymper. Alltså är penningvärdet och inflationen oberoende av tillväxt.
• De bubblor (finansiella övervärden) som byggts upp på tillgångar som bostäder och aktier krymper ihop vilket medför en mycket stor ekonomisk utjämning. Alltså, vinst på ägande, det vill säga kapitalinkomster, minskar kraftigt samtidigt som inkomst av arbete kvarstår.
• Bubblorna krymps ihop under en lång tid (cirka 30 år) vilket gör att lånen kan betalas av i en långsam takt. Vi minskar överbelåningen i samhället vilket också minskar ojämlikheten, eftersom majoriteten idag betalar räntor till de få som äger allra mest.
• Banker kan gå i konkurs utan att pengar försvinner och har inte längre privilegiet att bli räddade av staten. De blir därmed likställda med andra företag och kommer inte tjäna mer än andra företag. Vinsten av att skapa pengar tillfaller alla istället för bankerna.

Se -> Positiva Pengars videos

Gör företagandet oberoende av tillväxt

Även om penningsystemet skulle reformeras lutar de flesta företag och den mesta formen av långsiktigt sparande sig på tillväxt. Ett börsnoterat aktiebolag måste växa och ge avkastning för att dess ägare ska vilja fortsätta placera sina pengar i företaget och inte sälja sina aktier. Det står även i aktiebolagslagen att ett aktiebolags yttersta syfte är att genera vinst till ägarna.
Om många företag får en sjunkande försäljning behöver de sparka anställda och om det går så dåligt att de inte kan täcka sina kostnader går de i konkurs. Utan BNP-tillväxt innebär ett företags och en investerares framgång automatiskt ett annat företags konkurs och en annan investerares förlorade besparingar.
Så hur kan vi då skapa långsiktigt sparande och företagande utan krav på tillväxt?
För det första kan det konstateras att det finns mängder med företag som inte drivs i aktiebolagsform. En del är stiftelseägda (såsom Ikea), andra är enskilda firmor som ägs av privatpersoner eller familjer. Flera ägs av sina anställda såsom den framgångsrika maskintillverkaren i Falun, det gigantiska mejeriföretaget Arla (i alla fall delvis) eller det stora kooperativet Mondragon i Baskien som sysselsätter cirka 75 000 människor.
I USA sysselsätter arbetarägda företag i olika former nästan 25 miljoner människor. I Sverige ägs flera företag av sina kunder såsom Folksam, HSB eller Länsförsäkringar. Gemensamt för de flesta av dessa företag är också att besluten fattas demokratiskt – en medlem, en röst – till skillnad från i aktiebolag där en aktie är en röst. Du kan kalla det ekonomisk demokrati.
I USA finns även cirka 1,5 miljoner icke-vinstdrivande organisationer som utbetalar 9,2 % av alla löner i (offentlig sektor ej medräknad). Den offentliga sektorn är även den förstås ickevinstdrivande och är den del av ekonomin som kanske både tillfredsställer flest sociala behov samt har minst ekologiskt fotavtryck per arbetad timma.
Det viktigaste i en ekonomi som är oberoende av tillväxt är att företagen ska kunna verka utan kravet på ständig expansion. Och företag som inte är börsnoterade kan faktiskt redan göra detta (även om de idag ofta är i konkurrens med stora aktiebolag). Dessa företag kan ha en tillväxtfas när de expanderar. När de sedan är lagom stora och betalat av sina lån eller gett avkastning till investerare kan de helt enkelt satsa på annat, till exempel förbättra kvalitén på produkterna, förbättra arbetsmiljön eller sänka arbetstiden. Ett företag som inte är börsnoterat (även aktiebolag) kan skriva in i sina bolagsstadgar att syftet är något annat än ökad vinst.
Se filmen om ekonomisk demokrati -> ”Kan vi göra det själva?”
Att sänka arbetstiden är förmodligen det bästa sättet att skapa ökad livskvalité i ett resurs- och energisnålt samhälle som inte kan erbjuda ständigt höjda löner. De som har stressiga hektiska liv får bättre balans och slipper bränna ut sig, medan de som är arbetslösa och inaktiva kan rycka in och fylla upp. I privat sektor verkar en fyra dagars arbetsvecka göra anställda mer effektiva. Vid experiment i offentlig sektor med sex timmars arbetsdag har personalen mått bättre, sjukfrånvaron minskat och i stort sett lika mycket arbete utförts. Offentlig sektor borde givetvis gå före med att korta arbetstiden för de slitsammaste yrkena.
Att ställa om så många företag som möjligt till andra företagsformer än börsnoterade aktiebolag är en viktig del av att skapa en hållbar ekonomi. Självklart är det en väldigt politiskt laddad fråga då stora ekonomiska intressen är involverade. Men i dagens Sverige har den ekonomiska ojämlikheten ökat snabbare än i något annat OECD-land bara på grund av att produktivitetsvinsterna går till ägarna istället för företagen eller arbetarna. 2014 ägde den rikaste femtedelen i Sverige 87 procent av tillgångarna och 1 procent ägde 23 procent (andra beräkningar som tar med pensionstillgångar visar över 40 procent). Endast 15 svenska familjer äger mer än hela Sveriges BNP. Att skydda ökande vinstutdelningar verkar alltså inte vara i majoritetens intresse. Dock måste ett ekonomiskt hållbart sparande lösas, vilket vi återkommer till.
Uppenbarligen finns det många andra drivkrafter för entreprenörer till att starta företag än att göra en stor vinst. Att kunna leva tryggt och relativt gott på att göra något man brinner för är för de flesta tillräckligt. Det finns idag många bra samhällsförbättrande idéer och personer som vill förverkliga dem, men mycket är inte lönsamt i dagens system. De flesta små företag idag har heller inte råd att ta ut mycket vinst utan hankar sig fram eller slås ut av de enorma börsbolagen med stordriftsfördelar och vida marknadskanaler.
Stordriftsfördelar kan vara bra för att tillverka avancerad teknik effektivt eller bygga till exempel järnvägar men när det gäller att till exempel driva restauranger tillför inte stordriften samhället något. Då är stordriftens enda syfte att rationalisera bort arbetare och utnyttja andra länders svaga miljölagar för att köpa upp stora kvantiteter av ohållbart framställda livsmedel. Vi får absolut billigare mat, men effektiv matproduktion går också att ordna på andra sätt, såsom smartare användning av jordbruksmark (mindre till djurfoder, palmolja och sockerrör mer till vegetabilisk föda).

Gör finanssystemet oberoende av tillväxt

Att tillgängliggöra kapital till nya företag utan att lova aktieutdelningar är en utmaning. Gröna obligationer och att samla alla våra pensionspengar i en grön investeringsbank för att ge ut förmånliga lån till hållbara verksamheter är en bra början. En grundtrygghet skulle också underlätta för entreprenörer, som att till exempel inte kunna gå i personlig konkurs tillsammans med en en låg basinkomst för alla utan anställning, att falla tillbaka på, samt låga avgifter och skatter på de första anställda.
Det måste också bli mindre attraktivt att lägga pengar på existerande tillgångar såsom aktier, fastigheter, derivat med mera. Att köpa upp egendom bara för att sälja vid annan tidpunkt är inget som tillför värde i samhället utan skapar bara instabilitet och svängningar. Att däremot investera i nystartade företag är däremot viktigt. Genom att göra det dyrare att spekulera med pengar kommer investerare istället vilja ge lån till nystartade växande företag.
Sedan avregleringarna av finanssektorn på 1990-talet har bubblor och kriser blivit fler och större för att kapital pumpat upp värdet på tillgångar istället för att stimulera den verkliga ekonomin. Beskattning av finansiella transaktioner och en progressiv beskattning av kapitalvinster och förmögenheter är en potentiell guldgruva för staten – ger intäkter som kan satsas på allt ifrån skola till klimatomställning. I längden behövs förstås internationellt samarbete för att undvika skatteflykt, men redan idag kan vi skärpa regler, kontroll och straff för skatteflykt.
Ett dilemma är att inte bara professionella investerare förväntar sig tillväxt utan även alla pensionssparare – alltså alla människor. Med en penningreform som Positive Money föreslår är det dock möjligt att ha väldigt låg (eller i praktiken ingen) inflation, därför att Riksbanken då mycket mer precist kan kontrollera penningmängden för att undvika deflation. En låg inflation skulle göra det mindre nödvändigt att få stor avkastning på sitt sparande. Genom att sänka levnadskostnader för det grundläggande konsumtionsvarorna och genom att ge de som lever utsläppssnålt möjlighet att sälja utsläppsrätter, samt genom en tryggare och starkare allmän pension (eller basinkomst) minskar behovet att bygga en privat pensionsförmögenhet.
En låg inflation kan dock göra att folk blir för sparsamma och handlandet stannar av. Därför behövs nya typer av pengar (se nästa avsnitt).

Gör välfärden oberoende av tillväxt

I ett samhälle utan tillväxt eller där till och med ekonomin krymper drabbas skatteintäkter och kvalitén på välfärden blir svår att upprätthålla. Även i dagens tillväxtekonomi diskuteras hur samhället ska ha råd med att upprätthålla kvalitén i välfärden med en åldrande befolkning. Det som få pratar om är dock var staten och kommunens kostnad uppstår.
För stater med egen valuta, såsom Sverige, uppstår kostnaden bara om statens investeringar över tid inte leder till önskade intäkter eller sänkta kostnader. Att bygga en järnväg, ett sjukhus, en skola eller bostadshus eller att hjälpa långtidsarbetslösa och nyanlända till arbete är ju inga kostnader på lång sikt, det är bara att omvandla finansiella resurser till verkliga resurser – alltså precis vad pengar ska användas till. Pengarna kommer tillbaka till staten eller kommunen genom att folk kan bo, arbeta och hålla sig friska och betala skatt.
Läs mer -> Statens tillgångar uppväger skulderna
Kritik av det finanspolitiska ramverket
Det finanspolitiska ramverket verkar grunda sig på en tro att bara finansiella resurser är resurser och bör därför bytas ut mot förnyade riktlinjer. Dessutom är det konstigt att det finns ett tak på hur mycket staten får spendera, men inte hur mycket den får sänka skatter – en nog så stor kostnad.
Att Riksbanken lånar ut pengar till staten genom obligationer är heller ingen stor fara så länge inflationen är låg och kan kontrolleras. Räntekostnaderna går ändå tillbaka till staten.
Läs mer -> Låna pengar av Riksbanken för att finansiera statens investeringar
Ett samhälle med minskande tillväxt eller med en krympande ekonomi ställer dock till det för statens och kommunens budget. En lösning skulle vara att minska kostnaden för den största utgiften – välfärden. Denna slutsats kan dock verka oroande då välfärden enligt många (inklusive mig) behöver mer resurser inte mindre. Vad välfärden framförallt behöver är dock fler arbetande händer. Resursen arbetskraft finns det gott om (särskilt om vi tillåter en större invandring) så det kan inte vara där bristen ligger. Men tänk om kommuner slapp betala låt säga en tredjedel av alla lönekostnader. Men hur skulle det gå till?
För det första, om den statliga skatten som högutbildad kommun och landstingsanställda (till exempel läkare) betalar togs bort i de kommuner/landsting där bristen på dessa var störst skulle kommunen/landstinget ha råd att anställa fler läkare. Den kommunala skatten för dessa anställda kan istället höjas. Staten skulle gå med tillfällig förlust men när fler får vård i tid går färre sjuka och staten slipper betala ut sjukersättning och får in mer skatt från arbete. Alltså troligen en vinst över tid.  Under tiden kan staten låna pengar från Riksbanken, om de måste.
Men all annan arbetskraft? Vi kan ju inte sänka deras löner? Nej, men genom att betala anställda delvis med lokalt skapade pengar.
Kommuner kan idag inte skapa egna pengar. Därför finns det mycket lokala resurser och behov som inte utnyttjas av den anledningen att det inte finns något betalningsmedel som knyter ihop behov med resurser. Exempelvis skulle kommuner gärna få många lågkvalificerade arbetsuppgifter gjorda – parkskötsel, stöd till äldre i deras hem, närvarande vuxna på skolgårdarna, läxhjälp och så vidare. Problemet är bara att det kostar så mycket skattepengar att anställa, särskilt om skatteintäkterna minskar.
Samma dilemma gäller privatpersoner. Du vill lära dig piano och din granne kan en hel del. Men du vill inte betala din granne att lära dig för du behöver pengarna till hyra, kläder och mat. Du kan däremot tänka dig att lära ut spanska, men ingen granne är intresserad, trots att flera skulle vilja, för de behöver spara sina pengar. Resurserna och behoven finns, men betalningsmedlet finns inte. Lokala poäng utgivna av kommunen skulle lösa detta. Via gräsrotsinitativ (och ibland i samarbete med kommuner) har detta också gjorts på många håll i världen under benämningen lokala valutor eller community currencies.
Om kommunen visste att lönerna de betalade ut skulle spenderas lokalt inom kommunen skulle de veta att detta skulle stimulera jobb och skatteintäkter. De skulle då kunna anställa fler – både outbildad och utbildad personal. Idag spenderas dock lönerna ofta på importerade varor eller i andra kommuner, vilket gör att pengarna läcker ut.
Om kommunen tillåts skapa egna pengar som bara kan användas lokalt, är de säkra på att pengarna kommer tillbaka, och kan därför betala en del av lönerna i lokal valuta (lokala poäng). För att locka ny arbetskraft kan de istället erbjuda bra arbetsförhållanden och kortare arbetsdagar. De lokala poängen skulle stimulera den lokala marknaden (särskilt bra för glesbygder) vilket skulle skapa ett mer varierat utbud av tjänster, närodlad mat och minska sårbarheten och klimatavtrycket – genom färre fossilberoende varutransporter (en mer resilient ekonomi).
Om kommunen fick ta del av moms på lokala varor skulle de bli ännu mer benägna att anställa. Staten som idag får all moms, kunde dela med sig till kommunen i utbyte mot att till exempel dra ner på en av sina största utgifter allmänna bidrag till kommunerna.
Komplementära valutor finns idag både i det privata i form av lojalitetspoäng (tänk poäng på Coop) och i det civila där många gräsrotsinitiativ har dykt upp i olika former, särskilt i spåren av finansiella kriser som i Grekland, Spanien, Argentina och Brasilien. Det finns även nätverk av småföretag som WIR-banken i Schweiz som funnits sedan 1934 och involverar 62 000 småföretag eller nätverket Sardex på Sicilien där tusentals småföretag använder en lokal valuta. I de engelska städerna Bristol och Brixton kan invånare betala med Bristol eller Brixton-ponds. Kanske tydligast i flera slumområden i Kenya har lokala valutor visat sig kunna binda ihop resurser med behov.
Lokala valutor har inte bara visat sig öka lokal handel, utan också skapa social sammanhållning, minska kriminalitet och förbättra hälsan för invånare.
En modell som skulle hjälpa både individer, civilsamhället, lokala småföretag och kommuner kan hämta inspiration från ett lyckat projekt i Nederländerna vid namn Samen Doen av föreningen Qoin. Där betalar kommunen invånare att utföra arbetsuppgifter i poäng som kan användas både till att köpa personliga tjänster av grannar eller för att betala en del av priset på lokala varor och tjänster, vilket knyter kunder till lokala butiker. Även civila organisationer kan få poäng att betala volontärer med.
De handlare som får mer lokala poäng än vad de kan använda själva kan växla in ett visst överskott till vanliga Euro. Denna inväxlingsmetod har även systemet Sarafu Credits i Kenya upptäckt vara framgångsrikt. Kostnaden för kommunen som ger ut de lokala pengarna eller poängen uppstår alltså inte förrän någon behöver växla in sitt överskott, vilket bara är en liten del av den skapade lokala nyttan.
Olika experiment har även testats för att förhindra sparande av lokala pengar, som till exempel sparavgifter. Detta skulle försäkra kommuner om en levande lokal ekonomi även vid tider då många av oro väljer att spara konventionella pengar istället för att spendera dem. WIR-systemet i Schweiz har visat sig fungera så att den lokala valutan kompletterar den konventionella vid ekonomiska lågkonjunkturer.
Fördelen med lokala poäng är alltså att kommuner (eller stadsdelar eller landsting) kan uppfylla många av sina välfärdsåtaganden och dessutom skapa mer trygga och välmående bostadsområden, men samtidigt kunna minska behovet av skatteintäkter.

Skapa ett mer välmående samhälle

Den verkliga fördelen av att ekonomin görs oberoende av tillväxt är att vi kan fokusera de resurser vi faktiskt har på det vi verkligen vill ha.
De reformer som nämnts är några exempel på hur en sådan ekonomi skulle kunna designas. Mycket lyckoforskning och psykologiska studier visar på att vi mår bättre av att få tid till relationer, vara ofta i naturen och minska arbetsstressen. I områden med mycket sociala och kulturella aktiviteter och många mötesplatser känner sig folk mer trygga och kriminaliteten minskar. Boken Jämlikhetsanden av Kate Pickett och Richard Wilkinson visar med hjälp av internationell vedertagen data att jämlika samhällen presterar mycket bättre på i stort sett alla sociala mätpunkter – såsom psykologisk hälsa, övervikt, självmordsfrekvens, kriminalitet, självupplevd lycka, generositet och så vidare.
Vägen till ett mer jämlikt samhälle går alltså att koppla samman med det mest fundamentala – att hålla sig inom de planetära gränserna. Eftersom evig tillväxt inte är möjligt på en jord med ändliga resurser är det viktigt att vi nu snabbt börjar föra diskussionen om hur en demokratisk och hållbar ekonomi som inte är tillväxtbaserad skulle kunna designas . Istället för fler och fler prylar, stress, psykisk ohälsa, global ojämlikhet, och en ekologiskt utarmad planet skulle vi kunna få ett samhälle som erbjuder något vi alla har väntat på. Den ekologiska och ekonomiska krisen tillsammans med vår digitala teknik ger ett unikt tillfälle för omställning till ett välmående balanserat, tryggt och grönt samhälle. Låt oss börja nu. 

Läs första delen av krönikan här.

Detta är en krönika. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

SMB kämpar för en hållbar värld. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.