Debatt: "Kan det vara ekonomiskt oansvarigt att dröja med den gröna omställningen?"
”Kan det vara ekonomiskt oansvarigt att dröja med den gröna omställningen?”, frågar sig Nicklas Börjesson, sammankallande i Miljöpartiets ekonomiska nätverk idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.
För ett tag sen fick jag en debattartikel i Aktuell Hållbarhet publicerad om något jag kallar “Svanhalseffekten”. Alltså att klimatomställningen för ett land kommer att gå fort i början och långsamt i slutet, kurvan liknar en svanhals. Men partierna slåss ju om att få bygga laddstolpar till elbilar, och gröna skatteväxlingar pratar ju inte längre bara Miljöpartiet om. Även Ulf Kristersson (M) svängde sig med uttrycket i partiledardebatten, måhända inte korrekt, men ändå ett uttryck som det forna språkröret Birger Schlaug populariserade redan 1991. Men bra då, vad är då problemet?
Problemet är att omställningen inte bara handlar om elbilar. Kort efter beslutet om flygskatt gick Mikael Damberg (S) ut och beslutade om att bygga en flygplats i Sälen för att kunna flyga in internationella turister. Reaktionen, att bygga en ny flygplats vid ett av Sveriges största turistmål i stället för att exempelvis rusta upp Västerdalsbanan med alla möjligheter det hade gett var svanhalseffekten; målkonflikter och politisk ovilja till egentlig förändring av inrikesflygets villkor.
Det finns alltså stora skillnader i hur lätt det är att ställa om på olika områden, och det får stora konsekvenser. För att illustrera tar jag här svanhalsgrafen och placerar de områden som är lätta, som elbilar, till vänster och de som är svåra, som långdistansbadande, till höger. Det viktiga är inte om jag har placerat dem exakt rätt eller inte, utan att det är skillnader.
Det som är intressant är att bara för att det kanske ser så här i Sverige (exklusive befolkningsökning) så är det inte så överallt, många av de fattigare länderna har faktiskt mycket mindre av de mer svårlösta problemen.
Det innebär dels att bistånd riktat till klimatåtgärder kan få väldigt snabb global effekt, och dels att många ekonomier kan få stora fördelar från det ögonblick de når sina klimatmål. Alla de begränsningar som syftar till att hela tiden minska utsläppen kan ju då lyftas.
Men framförallt blir de intressanta att importera från eftersom deras industrier inte bidrar till köparens klimatpåverkan ur konsumtionsperspektivet. En nations export av tjänster får ju en dålig miljöprofil om landet som producerar dess import har det. “Smutsiga” länder får problem.
Varför? Därför att kraven på omställning troligen kommer att driva fram en noggrannare redovisning. Inget företag vill betala klimatskatter i onödan, vilket gör att om företag Y köper något från Bangladesh kommer inte det att acceptera lika höga klimatskatter som företag X, som köper från USA. Eftersom USA har många gånger högre klimatpåverkan per enhet blir det väldigt orättvist.
Detta kommer att ge leverantören från Bangladesh en stor konkurrensfördel; det kostar mindre klimatskatter att anlita denne. Eftersom det går att räkna per capita kommer till slut även tjänster att genomlysas. Omställningen blir alltså ovillkorlig; har ett land inte en progressiv miljöpolitik kommer det att skada landets export.
Det gör också att det går att prognostisera vilka länder som kommer att vinna respektive förlora på omställningen. Och om jag känner min gamla bransch rätt, så kommer de finansiella aktörerna snabbt fånga möjligheten till att ytterligare informera sina investeringsbeslut.
Om man sammanställer de här incitamenten gör det att omställningen blir en slags tävling, ett “race to the green bottom”. Det är en konsekvens av Parisavtalet; ju tidigare man blir klar med sin omställning, desto bättre.
Som miljöpartist tycker jag att vi skulle kunna göra väldigt mycket mer för våra efterkommande.
Som svensk som tycker jag det är märkligt att vi inte mer tar chansen att komma före internationellt. Många företag gör det, exempelvis satsar stålindustrin hårt för att minska sin klimatexponering. Svensk industri vill inte, som USA:s bilindustri gjorde, hamna i en situation där man hamnat efter i utvecklingen. Finansbranschen vill ha gröna obligationer och tydligare rapportering. Många företag är alltså med på tåget, eller funderar på att köpa biljetter.
För en som jag, som känner att regeringens politik hade kunnat klara sig alldeles utmärkt utan Dambergs flygplats, är det särskilt förvånande att alliansen, ekonomiskt sinnad, inte inser att vara sist med omställningen kan få förödande effekter på vår ekonomi. Man har till och med en så kortsiktig syn på nationens intressen att man säger rakt av nej till en liten flygskatt. Här i Stockholm nämnde alliansen inte ens klimat eller miljö i artikeln där man beskrev sin politik.
Vi måste alltså, både med hänsyn till svanhalseffekten och landets ekonomiska intressen, röra oss mycket snabbare mot målen och anta ett längre perspektiv. För det är anmärkningsvärt hur kort det är i svensk politik idag. Och hur slående skillnaden är mellan koalitioner med och utan Miljöpartiet.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till