Annie Croona: Klimatkrisen är en möjlighet – men inte den sortens möjlighet du tror
Det finns en fara i den från politiskt håll ofta anbefallda klimatoptimismen. Den kan främja greenwashing och missar ofta ett grundläggande faktum bakom klimatkrisen: den ekonomiska tillväxten. Därför blir aktivister, forskare och ungdomar som insett orimligheterna med det rådande systemet svartmålade, skriver Annie Croona i veckans krönika.
KRÖNIKA Det händer då och då att klimatkrisen presenteras som en möjlighet. Det var inte minst ett av ledorden för regeringens nationella klimatmöte i fjol. Möjligheter, optimism – och kapitalism.
Mötet fick rejäl kritik från alla utom näringslivet, eftersom alla utom näringslivet lämnats utanför. Och inte nog med det: många av de icke inbjudna, som ungdomar, forskare och representanter för miljörörelsen, hade inte bara ignorerats inför mötet, utan svartmålats.
Inte minst har de gång på gång kallats pessimister när de, allt mer desperat, försökt påtala allvaret i situationen och få gehör för sin rädsla.
Det är ganska uppenbart att peppig stämning inte har fungerat, att vi är förbi optimistisk glättighet. Jag hade så klart önskat mig en verklighet där klimatkrisen gick att lösa med en positiv attityd och smart teknik. Men det behövs ju något mer.
Optimismen föder greenwashing
Klimatoptimismen för inte bara med sig smart teknik, utan också symbolåtgärder, greenwashing och falska löften om omställning. Klimatkrisen är en möjlighet på så vis att företag använder den för att locka medarbetare eller kapital.
Men det är bara ytan som är grön. Grandiosa löften, men ingen plan. Fina ord, men ingen handling. Jag har sett det, jag har kämpat för något annat – och stött på motstånd.
Det ringar in problematikens kärna: Systemet. Ingenting får utmana systemet. Ingenting får kosta – om vi pratar pengar, förstås. Allt annat, som urskog, djurarter, mänsklig hälsa, går tydligen bra att offra.
Pessimism betyder inte handlingsförlamning
Vi som har som ambition att skriva om klimatet på ett så ärligt sätt som möjligt – vilket ofta innebär att berättelsen skrivs med en viss oro – är vana vid att bli kallade pessimister och att anklagas för att göra människor passiva.
Jag har inget problem med att kallas pessimist; det är ju absurt att vara något annat om man är medveten om hur stort glappet mellan klimatkrisen och klimatpolitiken är. Men leder det till handlingsförlamning?
Det är, trots allt, två olika saker – vad man känner och vad man gör. Men de hänger onekligen ihop. Jag är övertygad om att vi behöver inse allvaret, känna krisen, för att vi ska agera. Klimatpeppen har ju uppenbarligen inte fungerat, kanske för att den helt saknar substans.
Vilken politik ser vi nu som är värd att fira? Jag lovar att bli optimist den dagen jag ser att vi är på rätt väg. Men det är vi ju inte. Vi är på väg mot avgrunden.
Vi behöver känna krisen
Jag tänker så oerhört mycket på hur vi ska få saker att hända. Det är så lätt att samla människor, enas i motstånd och bygga en rörelse, när man har en tydlig fiende, en gemensam fara att kämpa mot. Så är det inte med klimatkrisen. Den är komplex, global, allas.
Hur ska vi göra?
Man kan tro att det räcker med kunskapen. Vi har ju så mycket av den. Rapporterna är många, tydliga, tillgängliga. Nästan inga svenskar är klimatförnekare, de flesta är oroade över klimatkrisen. Men det räcker uppenbarligen inte.
Då återstår känslorna. Kärlek, rädsla, omtanke, ilska, lycka. Några har hittat dem. Regeringen brukar beskriva dessa, de som visar sina känslor, som farliga – till och med jämföra dem med terrorister. Antagligen för att de hotar systemet.
Ja, det ekonomiska alltså. Tillväxten. Den som påstås kunna vara både oändlig och grön. Det verkliga systemet, det vilket hela vår existens, inklusive ekonomin, vilar på, håller vi nu på att rasera. Men vi ska se det som en möjlighet.
Klimatkrisen är inte avlägsen – den pågår här och nu
Häromveckan såg jag filmen Babyteeth, en ljuvligt underlig film om sjukdom, kärlek, familj, beroende, fördomar, medmänsklighet, sorg. Med andra ord: livet. Efteråt grät jag floder. Det blev så tydligt vad som är viktigt, och hur lätt det går förlorat.
Det är så vi behöver känna för klimatet och miljön. För det är ingen avlägsen kris, varken i tid eller i rum. Det är inga diffusa förändringar vi kommer att se – de är högst verkliga.
Vi pratar svårigheter att få tag i mat, människor som dör och barn som går en oberäknelig, obehaglig framtid till mötes. Vi pratar arter som kommer att försvinna för alltid, platser som kommer att översvämmas eller torka ut och människor som tvingas fly för sina liv.
Krisen är en möjlighet, säger ni. Ja, det stämmer. Det är en möjlighet att inse vilket system som är det viktiga – och att börja ifrågasätta det andra.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till