Det finns valtaktiska skäl att lyfta klimatet i valrörelsens slutspurt, för alla partier och med olika ingångar. Det visar Mattias Goldmann i en analys gjord för SMB i veckans krönika.
KRÖNIKA Klimatet växer som väljarfråga ju närmare valdagen vi kommer. Värmerekord, vattenbrist och bränder gör klimatkrisen ständigt närvarande, tillsammans med larm om att Parisavtalets mål snart är omöjliga att nå – vilken annan fråga kan vara lika viktig? Så bra då att det finns valtaktiska skäl för varje parti att lyfta klimatet, om än på olika sätt. Här är de!
SVERIGEDEMOKRATERNA riskerar att för första gången någonsin backa i ett riksdagsval. Deras grovhuggna politik tilltalar kärnväljarna som ändå inte har någonstans att gå medan marginalväljarna avskräcks. En mjukare migrationspolitik lurar ingen, men en mindre klimatfientlig linje går – och passar många på landsbygden som förstått att klimatkrisen är på allvar, som kanske har solceller på taket och elbil på uppfarten. Klimatpolitiske talespersonen Martin Kinnunen har flörtat med dessa väljare genom att ställa upp på Miljömålsberedningens slutsatser om klimatmålen, vara pådrivande för biogas och närmast ursäktat att SD som enda parti röstade nej till Parisavtalet. SD kommer fortsätta att vara emot varje form av klimatledarskap, men taktiskt bör de skyndsamt göra upp med sin klimatskeptiska historik.
KRISTDEMOKRATERNA står och faller med sin partiledare mer än något annat parti. Ebba Busch val att bli energiminister och hårdprofilera kärnkraft har funkat väl med Tidöväljarna, men inte lockat många att byta block. För att öka stödet i valet och sin egen relevans därefter, särskilt vid en rödgrön seger, har Busch börjat profilera sig som kungamakare för breda energiöverenskommelser och utmålat de stora Tidöpartierna som problemet. Hon har också bytt retoriken om ”skogar av stål” mot en mer positiv syn på vindkraft, eftersom de flesta svenskarna är positiva till förnybar energi. KD bör bygga vidare på denna inriktning, kombinerat med de mjuka värden Busch börjat lyfta fram – med respekt för skapelsen kan de locka tillbaks väljare som lämnat dem under ”SD för tjejer”-eran.
MODERATERNA behöver locka tillbaks ”Magdamoderater” för att undvika ett katastrofval. Nyckeln är att visa självständighet gentemot SD, helst med en tydlig konflikt i ett sakområde där M har klart högre trovärdighet. Det utesluter migration, brottslighet, vård… men på klimatområdet har M fortsatt klart högre trovärdighet än SD. Det är också en sakfråga där välutbildade kvinnor i storstad är tydligt besvikna på moderaterna, vilket tänkare som Christofer Fjellner, Kristoffer Tamsons och Timbros PM Nilsson identifierat. Kristersson har gjort några försiktiga försök med att staden ska vara för människor, inte bilar, men de bottnade inte riktigt. Nu finns Timbros 120-punktsprogram för klimat och miljö, med en lång rad förslag som moderaterna skulle göra klokt i att lyfta fram.
LIBERALERNA är nästan räddningslöst förlorade. De andra Tidöpartierna har inga stödröster att avvara och röster hörs om att ”vaska L” och att Simona Mohamsson är en belastning för sitt parti. Liberalerna behöver satsa allt på ett kort; Romina Pourmokhtari. Hon är en av få välkända liberaler som finns kvar, hon var föräldraledig under den katastrofala SD-giren och hon har en historik av SD-kritik som behövs för att inte en ny kursändring ska uppfattas som enbart desperat. Pourmokhtari har tröttnat på att försvara utsläppsökningar och petropopulism; att ge SD skulden för detta vore en logisk del i att neutralisera Mohamssons katastrofala Jimmie-kram. Med sin retoriska förmåga kan Pourmokhtari ta sig ur tidigare resonemang om att stryka klimatmål, som förstås inte kan kombineras med en profilering som klimatmässigt ansvarstagande. Detta är en väldig högoddsare, men det kan gå.
CENTERPARTIET har efter en del famlande hittat en linje som tycks funka väl hos väljarna; De kräver minskad klimatpåverkan snarare än regeringsposter. De kan också bygga vidare på ”tillverka i Sverige”-approachen, som landar väl i dagens debattklimat – men som inte går att kombinera med löften om billiga fossila bränslen eller utökade dieselsubventioner till jordbruket. Här måste C välja väg och våga tro på en politik som inte bara tilltalar väljare de redan har. Satsningen på svenskproducerad bioenergi kontrasterar också precis lagom med MP, som har det svårare både med biobränslen och svenskhetsvurmen.
SOCIALDEMOKRATERNAS främsta huvudvärk, och Tidös främsta attackpunkt, är att de inte har ett enat lag – partiledarna för C och V kan inte ens äta lunch ihop. Tricket är att lära av Tidö 2022, som började med att enas i energi- och klimatfrågorna. Det kan de rödgröna också göra, under S-ledning. För Tidö var det ny kärnkraft och nedmontering av styrmedel som reduktionsplikten, för de rödgröna är det förnybar energi och förnyade klimatambitioner. Det är enda sakområdet där C och V tycker lika; börja där så kan enigheten växa fram under resans gång. S-strateger har hittills tänkt att det underlättar att hålla igen med egna förslag, men det finns en förväntan från fackligt håll och unga gräsrötter på att inte outsourca klimatpolitiken. S gör klokt i att finna egna, fackligt närstående ingångar som andra rödgröna partier kan ställa sig bakom.
MILJÖPARTIET har efter en del smärtsamma turer bestämt sig för att profilera klimatet främst – här har de högst trovärdighet inom och frågan växer hos väljarna; Hur kan de ens överväga något annat? Med stigande opinionssiffror går partiet en svår balansgång. Det i grunden självklara att fossila bränslen behöver bli dyrare välkomnas av MP:s väljare, men är tacksamt för Tidöpartierna att skrämma Magdamoderater med. Likadant är det med kärnkraften – krav på att stoppa utbyggnaden landar väl hos de flesta egna väljarna men försvårar för den regeringskonstellation MP är mest lojal mot av alla partier. MP kan hitta en mer attraktiv och mindre skrämmande klimatprofilering i visionen om en bättre framtid – en utveckling av ”världens första fossilfria välfärdsnation” som kontrasterar mot Tidöpartiernas nedmontering av det svenska ledarskapet.
VÄNSTERPARTIET har flörtat med SD-väljare genom att prata väl om charterturism och kött på grillen, och locka med billig el och bensin. Det har inte fallit väl ut och på sistone har V mer återgått till den klimatpolitik vi minns från Jonas Sjöstedt och Jens Holms tid. Det gör V mindre omöjliga för en regeringssamverkan, även om S helst slipper Dadgostar, och det lägger grunden för att visa upp ett relativt enat alternativ på vänstersidan. Vänsterpartiet vinner på att förstärka detta med fler klimatutspel med tydlig social- eller rättviseprägel, som tillgång till billig kollektivtrafik eller att alla ska ha råd med elbil.
I vägen för detta står partiernas kärnväljare och aktiva medlemmar. Trots att marginalväljarna är viktigast att nå i valen, utformas politiken och profileringen med hänsyn till de som skulle rösta på partiet oavsett vad. Vissa profileringar står delvis emot varann; om SD tonar ner sin klimatskeptiska framtoning blir det svårare för M att ta strid mot den. Men andra förstärker varandra; Centerns klimatprofilering underlättas av Socialdemokraternas. Några delar är närmast självklara, andra mer av högoddsare. Det gemensamma draget är att en klok klimatprofilering kan gynna varje parti – och klimatet förstås, vilket faktiskt är ännu viktigare.
Mattias Goldmann är vd för 2030-sekretariatet, föreläsare, författare och debattör. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
