När våra politiker står passiva eller till och med förvärrar klimatkrisen gör det något med oss. Makthavares nonchalans kan enkelt få en att känna sig ensam i sin desperation. Ensam är inte stark. Vi behöver ett kollektiv att luta oss emot, skriver Frida Hylander i veckans krönika.
KRÖNIKA ”Vi visste exakt vad vi gjorde”, säger statsminister Ulf Kristersson i en intervju där han kommenterar att Sveriges ökade växthusgasutsläpp inte oroar honom. Utsläppen, påpekar han, är kalkylerade. I en tid då klimatkrisens dödsfall – nu senast i Valencia – sker rakt framför våra ögon stoltserar makthavare förvånansvärt ofta med att det är högst medvetet som de fördröjer klimatomställningen. De vet exakt vad de gör och försöker samtidigt vilseleda med fina ord om att de kommer ta hand om utsläppen senare, någon gång i framtiden.
Kristerssons uttalande påminner om när den amerikanska demokraten Alexandria Ocasio-Cortez för ett antal år sedan frågade ut en pensionerad forskare från fossilbolaget Exxon Mobil. Exxon hade nämligen så tidigt som 1982, i sina egna klimatmodeller, räknat ut hur koldioxidnivåerna skulle öka år för år flera decennier framåt. Modeller som, kom det att visa sig, var förbluffande korrekta. Ocasio-Cortez häpnar över de exakta beräkningarna samtidigt som forskaren skrattar till och utbrister ”We were excellent scientists”.
”Yes you were”, svarar hon. ”Yes you were. So they knew”.
Samhällets passivitet påverkar våra psyken
Fossilbolagen visste exakt vad de gjorde då och regeringen vet exakt vad de gör nu. Den försämrade klimatpolitiken, de höjda utsläppen, är ingen slump.
Det finns en uppsjö av förklaringar till att det blivit så här. Ekonomiska intressen, politiska strider och konfliktlinjer. Ett systematiserat motstånd som agerat framgångsrikt under flera decennier.
Men vi behöver också förstå att det gör något med oss som människor att viktiga delar av samhället inte bara står passiva inför klimatkrisen, utan aktivt och med vidöppna ögon fördröjer den omställning som är nödvändig för att trygga och säkra framtiden för oss och våra barn.
Kristerssons uttalande är obegripligt att förstå
I den forskning som undersöker olika former av ensamhet talar man ibland om tre olika nivåer: Intim ensamhet som kretsar kring relationerna med ens närmsta relationer, familj och partner. Relationell ensamhet som handlar om kvalitén på ens sociala relationer med vänner och bekanta, upp till ett femtiotal personer.
Och så den kollektiva ensamheten. Den typen av ensamhet som infinner sig när den större gruppen man identifierar sig med – kollektivet, samhället – sviker. När det känns som att man försöker skrika, men ingen lyssnar. När det yttre sociala lagret inte verkar finnas där.
Att politiker och makthavare medvetet för en katastrofal klimatpolitik sipprar ner genom samhällslagren och smular sönder människors hopp, en bit i taget. Men mer än så smular det sönder marken under våra fötter, själva samhällsfundamentet vi står på. Många klimatengagerade beskriver den här dissonansen mellan vad som skulle behöva göras och vad samhället faktiskt gör som en surrealistisk känsla. En som till slut får en att tro att man är galen. Det är för obegripligt att förstå hur någon lugnt och behärskat kan säga ”Vi visste exakt vad vi gjorde” när det de gjorde var att föra oss närmare en farlig katastrof.
Vi vet att det inte är vi som är galna
Gång på gång får man i känslan av galenskap påminna sig om att man har forskningen på sin sida. Att det är att öka utsläppen som är det vanvettiga, inte att vilja ha en beboelig planet. Men man är aldrig så ensam som i känslan av galenskap.
Ensam är inte stark. Vi behöver ett kollektiv att luta oss emot, inte bara våra närmaste utan också den större gruppen. Alla tre nivåer av relationer och samhörighet är viktiga för att kunna stå stadigt. Och stå stadigt behöver vi ju mer klimatkrisen gungar. Det är just därför politikers passivitet och fördröjande påverkar oss även känslomässigt. Och varför en viktig del av klimatomställningen behöver handla om att bygga starkare kollektiv och bättra på samhällskittet. De må veta exakt vad de gör, men vi vet att det inte är vi som är galna.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
