Det nya målet innebär att EU ska minska utsläppen med 90 procent jämfört med 1990. Enligt EU:s vetenskapliga råd skulle det behöva gå ännu snabbare. Ändå är det imponerande att EU lyckas hålla kursen något så när, med tanke på det extremt påfrestande omvärldsläget, skriver SMB:s krönikör Magnus Nilsson.
KRÖNIKA Förra veckan gav EU-regeringarna slutgiltigt klartecken till EU:s nya klimatmål. 2040 ska unionens nettoutsläpp (utsläpp minus kolinlagring) vara 90 procent lägre än de var 1990. I siffror handlar det om en minskning av de årliga utsläppen från 4 700 miljoner ton koldioxidekvivalenter 1990 till 470 miljoner ton om 14 år .
85 procent av minskningen ska nås med åtgärder inom unionen. 2040 får nettoutsläppen inom EU uppgå till högst drygt 700 miljoner ton (idag knappt 3 000 miljoner ton). Resten av minskningen – kring 235 miljoner ton (5 procent av 1990 års utsläpp) – ska kunna nås genom åtgärder utanför unionen, främst så kallade internationella klimatkrediter. Totalt minus 90 procent.
Även med maximalt utnyttjande av krediter handlar det alltså om att vi på 14 år ska minska våra egna utsläpp med tre fjärdedelar.
Många ville gå snabbare fram. Unionens vetenskapliga expertråd bedömde att de inhemska utsläppen måste minska 90-95 procent för att vi skulle vara i linje med Parisavtalet. Internationella krediter var OK, tyckte rådet. Men de borde utnyttjas utöver, inte istället för, åtgärder på hemmaplan. Några regeringar och delar av Europaparlamentet stödde denna linje.
Andra regeringar, stora delar av Europaparlamentet (från Sverige KD och SD) plus en del industriintressen krävde istället lägre ambitioner. Vid voteringen i ministerrådet röstade Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern emot det nya målet, Belgien avstod. I parlamentet vann Ja-sidan med 413 röster mot 226.
Nya målet skärper inte EU:s klimatpolitik
Det är viktigt att påminna om att det nya 2040-målet egentligen inte skärper EU:s klimatpolitik. Unionens långsiktiga mål, inskrivet i EU:s klimatlag 2021, är fortfarande ”klimatneutralitet” senast 2050. Då ska kolinlagringen vara minst lika stor som utsläppen av växthusgaser. Därefter ska inlagringen överväga.
Det nya ”mellanliggande” 2040-målet ändrar inte detta, utan anger enbart hur vägen mot klimatneutralitet 2050 i grova drag ska se ut, dvs. hur mycket av utsläppsminskningen som ska uppnås före 2040 respektive 2040-2050.
Är det nya målet en framgång eller ett misslyckande? Svaret beror nog på i vilket sammanhang beslutet värderas.
Sedan 2021 finns i EU:s klimatlag ett motsvarande ”mellanliggande” mål för 2030 om en utsläppsminskning på 55 procent jämfört med 1990. I sig är målet bara en siffra. Men åtagandet ”minus 55 procent senast 2030” har haft en enorm konkret betydelse, och genomsyrar inte bara den flora av mera detaljerad klimatlagstiftning som beslutats med målet som utgångspunkt, utan också i stort sett all energipolitik, produktstandarder, jordbrukspolitik, forskningssatsningar, kreditgivning etc, etc. 55-procentsmålet är helt centralt för EU:s roll i den globala klimatpolitiken.
Skulle det nya 2040-målet få samma tyngd är de siffror som nu fastställts väldigt viktiga.
Extrema påfrestningar för beslutsfattarna
Enligt det vetenskapliga rådet är det beslutade målet svagare än vad EU borde levererat, särskilt efter öppningen för klimatkrediter. Så betraktat är de 90 procenten ett misslyckande. Men jag tycker att man går vilse om man inte relaterar 2040-beslutet till de i vissa avseenden extrema påfrestningar beslutsfattarna inom unionen varit utsatta för medan det mejslats fram.
Just som Covid-pandemin ebbat ut, överföll Vladimir Putin Ukraina, ett magnifikt hot mot den europeiska demokratin och oberoendet. Sedan 24 februari 2022 har Ukraina i alla sammanhang haft högsta prioritet. Detta har varit nödvändigt.
Efter överfallet på Ukraina ströps importen av billig, rysk fossilgas, idag ersatt av mycket dyrare, flytande gas, fraktad med båt från USA och Qatar. Skiftet har lett till en kostnadskris för delar av industrin och drivit upp elpriserna. Dyr el gynnar energieffektiviseringar, sol- och vindkraft, men det bromsar elektrifieringen och höjer priserna på europeiska industriprodukter.
Som om detta inte var tillräckligt, lyckades Donald Trump under 2025 totalt förändra de säkerhetspolitiska och ekonomiska förutsättningarna för unionen.
Ovanpå dessa påfrestningar, var och en egentligen gigantisk, har kinesisk industri i ett makalöst tempo spottat fram nya, högkvalitativa elfordon, vindkraftverk, solpaneler och mycket annat till priser deras europeiska konkurrenter (ännu?) inte kan matcha.
Unionen håller kursen trots allt
Om dessa processer bryr sig inte naturlagarna och den globala atmosfärkemin. Utsläppens effekter på ekosystemen blir desamma oavsett krig och fred eller konkurrenskraften hos europeisk industri.
Så naturligtvis borde 2040-målet gått längre.
Ändå är det svårt att inte imponeras av hur pass väl beslutsprocessen inom EU trots allt har lyckats hantera påfrestningarna. Trots allt håller unionen faktiskt i allt väsentligt kursen.
Nästa styrkeprov kommer när det övergripande målet ska bli konkret politik, när beslut ska tas som direkt kommer att påverka vardagen för företag, regeringar och hushåll. Då gäller det att påminna om att 2040-målet är ett nollsummespel – det ytterligare utsläppsutrymme en aktör lyckas kapa åt sig, måste någon annan aktör ge upp. Det handlar om att ge och ta, konstruera kompromisser alla kan leva med.
Utan en välavvägd, tuff och klok politik på unionsnivå, blir ansträngningar på nationell eller lokal nivå mindre relevanta. Utan ett ambitiöst och framgångsrikt EU blir förutsättningarna för den globala klimatpolitiken mycket sämre.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
