En stor del av den svenska klimatrörelsen har övergett Elon Musks plattform X till förmån för Bluesky. SMB:s krönikör Frida Hylander ser nu hur det digitala klimatengagemanget mår bättre under nya, snällare, premisser. Men rörelsen har fortfarande flera problem och är alltför seriös. Det behövs mer trams helt enkelt, skriver Frida i veckans krönika.
KRÖNIKA “Vill ni verkligen befinna er i en ekokammare där alla tycker likadant och de med avvikande åsikter mobbas ut?”
Frågan har ställts i en rad olika texter under hösten, inte minst i samband med att allt fler lämnat Elon Musks algoritmdrivna plattform X till förmån för plattformen Bluesky. Istället för algoritmer ser Bluesky-användarna de man följer i kronologisk ordning, kan skapa egna flöden baserat på vad man gillar och uppmuntras blocka troll och högerextrema istället för att reagera på deras inlägg. Allt för att det ska bli kul och trevligt att vara på internet. I alla fall för stunden.
Det är över ett halvår sedan Sverigedemokraterna avslöjades med att ha avlönade trollfabriker på bland annat X, och regeringen valde att inte göra något substantiellt åt det. Ändå har det tagit tid för många att lämna det sammanhang X utgjort: ett som aktivt boostar klimatförnekande inlägg och trycker ner både klimatforskningsinlägg och länkar till externa sidor. Jag tror att en anledning av flera handlar om idén att det är viktigt att försöka nå alla, inte bara de som redan är med på tåget. I klimatarbetet är det en vanligt förekommande grund till strategiska frågor; hur når vi fler? Hur får vi fler att vilja vara med? Vill man bygga en bred klimatrörelse kan man ju inte bara predika för de som redan håller med en, eller?
Motsatsen till vad som händer på X
Författaren och aktivisten Rebecca Solnit skriver att det är ett grundläggande misstag att tro att det skulle vara viktigt för demokratin och ens engagemang att befinna sig på platser där samtalet och energin äts upp av troll och fascister. Engelskans “preaching to the choir” är hämtat från kyrkans faktiska predikande och uppfattas ofta som ett sätt att omvända icke-troende. Men predikandet handlar inte främst om att omvända någon, utan om att samla folk, stärka, peppa, och förmedla de centrala budskapen om och om igen, hitta nya nyanser och bli påfylld med motivation. Det är motsatsen till vad som händer på X, där klimatrörelsen istället blir små isolerade öar som dräneras av otaliga troll och högerextrema. Risken med att ägna all sin tid åt att blocka och fäktas mot fiender är att man glömmer bort att en rörelses viktigaste publik är dess allierade, inte dess fiender.
Att befinna sig i ett ständigt reaktivt tillstånd där ens fokus behöver läggas på att parera vansinniga utspel från de som gör motstånd mot klimatomställningen innebär att man samtidigt tappar fokus på en väldigt central sak: att bygga och stärka det man vill se mer av. Jag tror att det här är en av de viktigaste balansakterna för att skapa breda och starka rörelser: att vara tydlig med vad man vill bygga och stärka, utan att bli exkluderande för de som letar efter ett sammanhang att engagera sig i, men som ännu inte tagit steget. En rörelses viktigaste publik är dess allierade, inte dess fiender, men både allierade och potentiellt allierade behöver man nå på flera sätt.
Mer trams mindre reaktivitet, tack!
Ett problem klimatrörelsen som samhällspolitiskt diskussionsämne dras med är att den lätt blir allvarlig. Det är inte konstigt eftersom klimatkrisen är en i högsta grad allvarlig fråga. Detta faktum kan dels göra det svårare för de som engagerar sig att tillåta sig att känna glädje, lust och njuta av livet – eftersom njutning kan ses som ett svek mot de orättvisor man kämpar emot. Dels innebära att saklig och allvarlig kommunikation enklare blir en del av bruset, bland tusen andra kriser som pågår. Därför behövs humor och glädje.
Nonsens och trams är verkligen inte bara nonsens, utan kan vara nödvändiga för att erbjuda en känslomässig lättnad mitt i människors klimatångest. Att exempelvis använda absurditet i texter eller bilder kan ofta förmedla ett budskap med större tydlighet, men framförallt skapa starkare känslomässiga reaktioner än vad ett sakligt allvar kan göra – vilket trösterikt nog kan minska den dissonans, det skav, många bär runt på i sina dagliga liv. Det här görs tack och lov redan, genom roliga memes eller kreativa och satiriska skyltar i klimatdemonstrationer – men vi skulle behöva mer trams som enar! Inte bara på internet utan i alla sammanhang där klimatrörelsen verkar. Klimatet är en allvarlig fråga, men det betyder inte att allt klimatarbete behöver vara det.
Låt det här bli vår julklapp till oss själva och varandra: mer trams, mindre reaktivitet, mer fokus på att stärka och stötta de som redan är med på tåget. Och få det att bli så roligt att fler kommer vilja vara med. Så att vi 2025 verkligen kan fokusera på att bygga den värld vi vill se.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
