
Uppfattningen att individ- och systemförändringar är frånskilda är felaktig. Individer påverkar varandra, och kan genom handling och ledarskap skapa systemförändringar. SvD Kulturs Björn Werner, regeringen och andra makthavare är fel ute, skriver SMB:s krönikör Frida Hylander.
Krönika. Att vara människa innebär att dagligen känna känslor och ofta det som kallas kognitiv dissonans. Ett fenomen som innebär att det blir ett glapp mellan det man tänker och känner och det man sedan gör. Man vet att man inte borde, men man vill ändå. När dissonansen uppstår kan man kort sagt välja mellan två saker: antingen ändrar man sitt beteende, eller så hittar man på argument för att slippa ändra på sig. Ofta sker den här processen privat, men ibland sker den publikt, till exempel på kultursidan i en stor tidning.
Svenska Dagbladets kulturskribent Björn Werner skriver i en text om hur jobbigt det är att han och hans influenser-flickvän blivit ifrågasatta för att de rest på en tvåveckorsresa till Mauritius. Kontentan är ungefär att det förvisso är ohållbart att långflyga på semester, men att det inte känns lika jobbigt när såpass många uppmuntrar en, och man dessutom kan förlägga ansvaret på systemet i stället för att skambelägga individen. Flygskammen är förhoppningsvis på väg bort, skriver han. Skrivet ur ett milt sagt priviligierat perspektiv.
För att sätta det där med privilegierna i proportion behöver vi förstå att endast 2-4 procent flyger årligen internationellt och att en procent av världsbefolkningen står för 50 procent av flygens utsläpp. Det är få livsstilsval som tydligare illustrerar hur extremt ojämlik klimatkrisen är och hur den fortsätter att eldas på av de med mest pengar. Flygskammen är förbehållen den lilla minoritet som ens har möjlighet att flyga.
Är man skribent i en stor tidning, eller en välkänd influenser, så är man en makthavare. Med den makten följer att man har större möjlighet än många andra att påverka vilka sociala normer som råder i samhället. Man blir en rollmodell som folk tittar på och tar efter. En avhandling som undersökt vad som händer när ledare gör individförändringar, som att avstå flyget, såg att de uppfattades som mer trovärdiga och omtyckta. Men de påverkade också andra till att följa i deras fotspår. Att leda vägen genom handling tycks inte bara vara en individhandling utan en kollektiv, framför allt om man befinner sig i en maktposition.
Att använda skam som strategi för storskalig beteendeförändring är vanskligt – men något som ofta glöms bort i diskussionen är att det är skillnad på att använda skam som aktiv strategi och att skam och skuld uppstår som en konsekvens när man bryter de sociala normerna. Skam är tätt sammankopplad med de oskrivna regler – om vad som är accepterat och uppmuntrat i olika grupper. Eftersom människor är sociala varelser är vi också uppmärksamma på vad andra gör och vad andra tycker är okej att vi gör. Skambeläggande eller inte, det sociala trycket påverkar hur vi agerar och vilken typ av livsstil vi strävar efter – men också att det känns jobbigt när vi bryter mot normen.
Alternativet till att skambelägga människor för deras flygande kan därför inte vara att bidra till att glorifiera en ohållbar livsstil. För det är vad man gör när man som influenser flyger på semester till andra sidan jorden, eller när man som skribent skriver om hur många som tycker en ohållbar livsstil är helt okej, till och med livsbejakande! Så fungerar det mänskliga beteendet; informationen om flygets stora utsläpp väger lättare än förvissningen om att det plötsligt är inne igen att maxa sina utsläpp och med stolthet berätta om det.
En av Werners slutsatser är att det är systemet som behöver förändras, vilket jag håller med om. Den verkligt viktiga frågan blir då vad Werner, och andra som säger att individförändringar är meningslösa, gör för att bidra till systemförändring? För inte kan det vara så att alternativet till att strunta i individförändringar är att inte göra något alls? Eller tror han att vi som individer inte har med systemet att göra? Systemet är inget magiskt väsen som pågår där bortanför individernas liv och påverkansmöjligheter.
Idén om att individ- och systemförändring står i motsats till varandra bygger på en falsk dikotomi som utgår från att människor inte har möjligheten att vara något mer än enskilda konsumenter vars enskilda resor till Mauritius varken gör från eller till. Så är det inte. Kulturskribenter, influensers och vi andra har all möjlighet att gå samman och kräva systemförändring. Men det kräver handling.
I veckan meddelade regeringen att man avsätter strax över en miljard kronor för att stötta flygbranschen. Ett system som aktivt driver på för fortsatta utsläpp, nästan som att det där inte kommer att förändras av sig självt.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till