Klimatoroade kan inspireras av fotbollsrörelsen

I helgen påbörjades årets upplaga av herrallsvenskan och svensk supporterrörelse blev genast viral. Den visar att folkrörelser fungerar och ger makt till den stora massan. Eftersom kampen för klimatet kräver just folkrörelser kan vi klimatoroade lära av – och få energi av – den svenska fotbollsrörelsen. Kamperna för klimatet och den autentiska fotbollen är mer lika än man kan tro, skriver SMB:s krönikör Frida Hylander.

Krönika När Sveriges största fotbollsliga, Allsvenskan för herrar, drog igång förra helgen rullade Stockholmsklubben AIK:s supportrar ut ett enormt tifo som vittnar om att fotboll inte bara handlar om fotboll. Bilden på tifot, en karta över Östersjön och dess omgivande länder med attackerande båtar på väg mot Sveriges kust, var en blinkning till Asterix och hans Gallien; det sista området romarriket ännu inte erövrat. Gallerna står gång på gång emot romarnas attacker.

Sverige representerar här det sista landet som står emot det som kallas den moderna fotbollen, där miljardärer utan lokal förankring köper upp klubbar, de stora fotbollsförbunden nyttjar sin makt för att driva igenom egna frågor och supportrar förvandlas till kunder som mest är intressanta i syfte att tjäna pengar på. I Sverige har man i stället bevarat den regel som säkrar att idrottsföreningar till minst 51 procent ägs av medlemmarna och man är den högst rankade ligan i Europa som inte infört videogranskningssystemet VAR (en teknisk lösning som sägs minska felaktiga domslut, men är kraftigt kritiserat av inte minst supportrar). Den sista utposten, som sportjournalisten Noa Bachner kallar Sverige i sin bok med samma namn. 

En kamp för det gemensamma

Löften om att ny teknik ska lösa orättvisor, kapitalstarka intressen som vill köpa upp och göra om, miljardärer som gör lite som de vill – känns det igen från något annat område? Fotbollssupporterrörelsen och klimatrörelsen har mer gemensamt än man vid första anblick kan tro. 

Båda rörelserna kämpar för medlemmars och medborgares möjlighet till inflytande. Båda jobbar ihärdigt för att få fler att sluta upp och använda sina demokratiska rättigheter för att säga ifrån. Båda visar att det finns något som är viktigare än pengar: en levande läktarkultur, en levande planet, känslan av att få kämpa för något gemensamt – något som betyder allt. 

Vi lever i en tid omgärdad av kriser. Krig som rasar, civila som slaktas längs Gazaremsan, fossilbolag som expanderar och extremväder som blir allt extremare samtidigt som civilsamhället, fri- och rättigheter monteras ned. Men en nästan lika skrämmande kris är passivitetskrisen; den som tar sig i uttryck av likgiltighet och distansering. I att människor stänger ute det som händer i omvärlden och fortsätter scrolla efter nya produkter i stället för att stå upp mot orättvisor. En passivitetskris som åtminstone delvis grundas i att många förlorat tron på att de har möjlighet att förändra och saknar färdigheterna för att ens försöka. 

Tillsammans gör vi skillnad

Lösningen på passivitetskrisen ligger i att få människor att samlas kring något som får det att brinna till i hjärtat, som är konkret nog att förstå, där man får draghjälp av att se hur andra går till väga och börja följa efter dem. Kampen mot den moderna fotbollen, liksom kampen för klimatet, kräver folkrörelser. Genom de folkrörelserna får folk öva på saker som är bra att ha i bagaget även vid andra samhälleliga kamper: förståelse för hur medlemsdemokrati fungerar, strategiskt mobiliserande av människor, samarbete, anordnandet av kvällar där man samlas för att göra skyltar och tifon – och inte minst erfarenheten av att få tillhöra något som är större och viktigare än en själv. Av att få bära och bäras fram av ett kollektiv. Det är kanske därför Allsvenskan mår bättre än på länge och publikstödet är rekordstort. Den har något som miljardärer och teknik inte kan erbjuda. 

Det är upplivande! I en värld som försöker förvilla oss till att tro att pengar måste styra allt, att de stora makthavarna alltid segrar i slutändan och att människor bara bryr sig om sig själva behöver vi det motståndet. Att ett kollektiv sluter sig samman och säger att nej, vi tar hellre mindre pengar i utbyte mot att få känna något som är äkta. Det skapar en tro på att det går att göra skillnad – och den tron behöver vi varenda droppe av.