Lorentz Tovatt, Grön ungdom: "Positiva exempel sprider sig"

Klimatförhandlingarna har pågått i över 20 år utan nämnvärda resultat. Det är dags att inte blint tro att det är dessa möten som kommer ge oss de stora svaren. FN-processen är viktig, men den behöver kompletteras med mycket mer ambitiösa nationella och regionala initiativ.
Klimatförhandlingarna i Peru har precis avslutats. Resultatet blev enligt förväntningarna, ett fortsatt mandat att förhandla vidare inför nästa toppmöte i Paris. En del nya pengar har skjutits till för att skydda och hjälpa fattiga länder inför deras omställning. Lima-mötet var en framgång så till vida att det över huvud taget blev några beslut, men på det stora hela saknas fortfarande de tydliga beskeden om utsläppsminskningar och satsningar. Detta trots att forskningssamhället är överens om att kraftfulla åtgärder måste sättas in omedelbart.
Varje år sker nästan exakt samma sak, viktiga beslut skjuts på framtiden. Detta beror på de inbyggda paradoxerna i förhandlingarna. För det första att inställningen till utsläppsminskningsåtaganden i förhandlingarna är att länderna tävlar om att ”slippa”, när det i själva verket redan pågår en tävling om vem som hinner först med omställningen. I utställningssalen på COP20 står hundratals bås, sida vid sida, med representanter från samhället. Där blandas allt från näringsliv, akademi, kommuner och landsting till miljöorganisationer, jordbruksorganisationer och fackförbund. Deras syfte med att vara på plats är kort och gott att visa att de redan kickstartat en grön omställning. De ser prestigen i att ligga först i utvecklingen. Denna inställning borde genomsyra förhandlingarna, framförallt eftersom de senaste åren har visat att omställningen snarare är gynnsam än smärtsam.
För det andra är FN-förhandlingarna fortfarande baserade på konsensus, något som förvisso börjat ifrågasättas de senaste åren. Det är helt orimligt att utgå ifrån att oljeländer så som Saudiarabien ska kunna enas med till exempel Sverige, och att resultatet från en sådan förhandling ska kunna bli kraftfullt.
Därför är det dags att inse att klimatförhandlingarna inte kommer ge oss de stora svaren, i stället måste enskilda länder sätta igång omställningen. På de ställen i världen där utsläppsminskningar i dag sker beror det framför allt på nationella initiativ och modiga politiker. Det är där de stora förändringarna kommer ske även i framtiden. Positiva exempel och föregångare är dessutom inte bara bra för enskilda länders klimatpåverkan, de sprider sig också vidare så att andra tar efter.
Klimatdebatten i Sverige domineras ofta av att globalt samarbete efterfrågas. Man framhäver att globala utmaningar kräver globala avtal och att kraftfull klimatpolitik på nationell nivå riskerar länders konkurrenskraft och ekonomi. Men de som argumenterar så är oss svaret skyldiga på frågan om det ens är möjligt att få en heltäckande lösning på global nivå, trots att förhandlingarna nu pågått i över 20 år utan nämnvärt resultat?
Svaret på frågan är nej. Vi kommer inte få en heltäckande och tillräckligt ambitiös lösning från FN:s klimatförhandlingar. Allt för många olika intressen bland de olika länderna strider mot varandra i förhandlingarna, vilket innebär att när och om ett avtal väl sluts kommer det vara urvattnat av kompromisser. Detta var bland annat fallet med Kyotoavtalet. Det som nu krävs är istället en tvåspårslösning:
För det första: Renodla FN:s klimatmöten och överdriv inte deras betydelse. Nästa år kanske vi får ett avtal på plats, och även om ambitionsnivån på detta avtal inte kommer vara tillräckligt är det förstås välkommet. Men vi ska inte hoppas på för mycket. FN-förhandlingarna ska ses för vad de är; en möjlighet till att överföra klimatfinansiering till fattiga länder, att skapa system för klimatåtgärder och tekniköverföring länder emellan och att sätta social press på länder som inte presterar.
För det andra: Komplettera med kraftfullare politik i andra forum. Låt EU och andra regioner ta ledningen. Bind ihop länders och regioners utsläppshandelssystem för att på sikt skapa ett globalt pris på utsläpp. Satsa på nationell nivå. Genomför energiomställningen som ger framtidens teknik och jobb. Låt kommunerna gå före med energieffektivisering och smart, modern stadsbyggnad.
Tittar man sig runt i världen och letar efter det som i dag leder till framsteg på klimatområdet är det inte de globala institutionerna. Det är snarare enskilda länder eller grupper av länder som visar vägen och tar egna initiativ. Tysklands satsning på förnybar energi har gjort så att världsmarknadspriset på solenergi har fallit som en sten. Detta har lett till att billig och ren energi nu blir tillgänglig även för fattigare länder. Danmark visar framfötterna med att vara bland de bästa länderna i världen på modern vindkraft och hållbar stadsplanering. Kalifornien har genom sitt cap-and-trade-system fått ner utsläppen och gjort miljövänlig teknik billigare och mer konkurrenskraftig. Det är dessa initiativ som nu gör skillnad och som sprider sig till andra länder och andra regioner.
Klimatförändringarna leder redan i dag till katastrofer världen om. Om vi ska klara av denna utmaning måste vi gå effektivt till väga. Då kan vi inte längre vänta på FN. För klimatet väntar inte.
Lorentz Tovatt, språkrör Grön ungdom och observatörsdelegat på COP20