Frida Hylander: Ett fossilfritt liv skulle ge oss trygghet

När ett krig mellan lynniga makthavare stoppar oljeleveranser och sätter världsekonomin i gungning, blir det uppenbart. Vårt beroende av det fossila är ohållbart på så många sätt. Samhället måste förändras – men våra egna handlingar är också viktiga för att ge oss trygghet och lugn, skriver klimatpsykolog Frida Hylander i sin krönika.

KRÖNIKA När ett blockerat sund gör att oljan sinar och flygpriserna stiger blir det uppenbart att de personer, företag och nationer som snärjt in sig i livsstilar och affärsmodeller som bygger på ständig tillgång av olja, kol och fossilgas, förlitar sig på ett både ändligt och ohållbart system. Att vara beroende av fossila bränslen är att vara i händerna på lynniga makthavare som plötsligt kan bestämma sig för att starta krig och blockera oljefartygens transportvägar. Det sätter ljuset på något som många i klimatrörelsen försökt säga i många år: Att göra livet mindre beroende av fossila bränslen är, utöver mycket annat, också en fråga om trygghet och lugn. 

Det senaste decenniet har jag i mitt jobb som klimatpsykolog ägnat mycket tid åt att skriva, föreläsa och folkbilda om varför små individförändringar inte är tillräckliga för att klara av det stora, komplexa problem som klimatkrisen innebär. För mycket fokus på sopsortering och för lite fokus på systemförändring är en bedräglig fälla som mest av alla gynnar fossilbolagen. Men det innebär inte att det inte finns fördelar med att göra de där individförändringarna, i syfte att så gott det går lösgöra sig från fossilberoendet.

Systemet måste ändras – men egna val kan bidra

Att ta steg mot ett liv utan ständiga flygresor, onödiga bilresor (ja, många bilresor är under 5 kilometer, och ja, det är en sträcka som ofta går att ta sig till fots eller med cykel) och hög köttkonsumtion (bara 50% av världens odlade kalorier blir mat till människor, eftersom mycket av det som odlas används för att mata kossor som blir till nötkött) spelar roll för att kunna vara mer förberedd när kriserna slår till. 

Att lära sig leva med mindre är helt enkelt en fråga om trygghet och lugn. Att förstå att livet kan vara bra när man reser längs järnvägsspåren, att få uppleva hur det är att leva lite långsammare, känna friheten i att köpa färre grejer, ställa bilen oftare och låta kroppen jobba. Lära sig odla och reparera. Allt det gör en både starkare och mer rustad för kristider. För kristider är inget framtida hypotetiskt scenario, det är en väldigt reell nutid. Vi befinner oss enligt vice statsministern i “den värsta energikrisen någonsin”. Så skört är ett system som förlitar sig på ständig tillgång av ändliga resurser att det blir kris när ett sund hundratals mil bort blockeras. 

Alla som går före spelar en viktig roll

Politiken går för långsamt, men det hindrar oss inte från att var och en ta saken i egna händer och fatta beslut som frigör oss från oljan. Och för att förekomma invändningen “alla kan faktiskt inte!”: Nej, alla kan inte, det är hela grejen med att vi lever i ett ohållbart system. Men att alla inte har möjlighet att minska sitt eget fossilanvändande är inte ett argument för att ingen ska göra det. Tvärtom. Att de som faktiskt har möjlighet – och det är långt fler än man kan tro – börjar göra förändringar bör snarast ses som en solidaritetshandling gentemot dem som inte har samma utrymme.

När resurserna minskar behöver vi än mer hjälpas åt. När vissa tvekar spelar alla de som går före stor roll. Dessutom tittar politikerna såklart på vad folket gör. Men att alla inte kan är såklart även ett argument för att individhandlingar aldrig kommer att vara tillräckliga; vi behöver fortsatt jobba gemensamt för att ställa om hela samhället. För allas vår skull. Och vet ni, när man fattat de där besluten i ens eget liv och inte längre behöver oroa sig över stigande flygpriser så får man också mer tid och kraft över till att kämpa för systemförändringen.

Frida Hylander är klimatpsykolog och skriver återkommande krönikor på Supermiljöbloggen