Därför är tillväxt ohållbart: Resursutvinningen kollapsar planeten
Världens utvinning av råvaror eskalerar och är idag dubbelt så stor som vid millennieskiftet. Den går hand i hand med den ekonomiska tillväxten – och driver i sin tur stora delar av den ekologiska och planetära krisen. Här kommer den andra delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Läs de andra delarna i artikelserien.
Första delen – Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet
Tredje delen – Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”
Fjärde delen – Så har vi råd med nerväxt
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet “oändlig tillväxt på en ändlig planet” håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
I seriens första del klargjordes det varför fortsatt ekonomisk tillväxt för rika länder för oss mot ekologisk kollaps ur ett energi- och utsläppsperspektiv. En ständigt ökad ekonomisk aktivitet väntas öka energibehovet, vilket i sin tur gör det ytterst svårt för världen att hålla sig inom Parisavtalets ramar. Detta utan att förlita sig på osäkra koldioxidinfångningstekniker som förväntas kräva en mängd mark motsvarande flera gånger Indiens storlek och, om de misslyckas, låser fast världen i ett läge av självuppvärmande och skenande klimatförändringar.
Men klimatförändringarna är bara en del av den ekologiska krisen. Om världens beslutsfattare, utredare, civilsamhälle, näringsliv, och journalister enbart håller fokus på energianvändning, utsläpp och klimatförändringar är ekologisk kollaps oundvikligt.
Sex andra överskridna planetära gränser
Även om världen skulle hålla sig inom Parisavtalet riskerar plantens stabila tillstånd att omkullkastas av en rad andra kriser. Den snabbaste förlusten av biologisk mångfald sedan utrotningen av dinosaurierna – det så kallade sjätte massutdöendet – är en av dessa. Om denna civilisationshotande utveckling inte stoppas varnas det för att vi går en “spökliknande” framtid till mötes. Därtill står vi inför en stundande vattenkris, eskalerande spridning av mikroplast och andra kemikalier i naturen och i våra kroppar, ohållbar markanvändning och utarmade jordbruksmarker, andra ekologiska utmaningar samt en rad sociala kriser.
Klimatförändringarna utgör endast en av de sju överskridna planetära gränserna. I september bedömdes gränsen för havsförsurning passerad – samtidigt som samtliga tidigare överskridna gränser fortsätter att förvärras. Likt klimatförändringarna är havets försurning huvudsakligen ett resultat av våra fossila utsläpp.
De andra fem gränserna – landanvändning, kemisk förorening, biodiversitet, färskvattenanvändning och näringsämneflöden – är övervägande ett resultat av materialanvändningen snarare än världsekonomins ökande törst efter energi, även om klimatförändringarna i sig kan spela en stor roll, bland annat för biodiversiteten. Att ha med sig detta är väsentligt för möjligheten att ta oss ur den ekologiska krisen:
Det är avgörande att inse att det inte kommer att finnas någon säker landning gällande klimatet om vi inte agerar nu för att föra in de andra planetära gränserna tillbaka inom ett säkert operationsutrymme, så att planetens stabila miljösystem bibehålls. Med andra ord, även om vi fasar ut alla fossila bränslen, kan överanvändning av vatten, avskogning, förlust av biologisk mångfald och markförstöring få oss att krascha genom den säkra klimatgränsen, skriver Johan Rockström och Mary Robinson i The Conversation.
Inte minst svenska politiska diskussioner har en nästan uteslutande uppmärksamhet på klimatförändringarna. Det är ett missvisande fokus inför utmaningarna vi står inför. Men detsamma gäller de flesta diskussioner på den internationella scenen om den stundande omställningen – eller transformationen som IPCC (exempelvis se sida 171-172) förkunnar att det egentligen handlar om.
Debatterna domineras av så kallat koldioxidtunnelseende. Det är inte minst problematiskt eftersom detta tunnelseende utelämnar den materiella konsumtionen. Det materiella fotavtrycket – den mängd extraherade material från jordens resurser som konsumeras – uppskattas av FN:s internationella resurspanel bland annat vara roten till ungefär 90 procent av förlust av biologisk mångfald och uppkomsten av vattenbrist världen över. Landanvändningen är här den typ materialextraktion som orsakar störst miljöskada.
När tunneln lämnas och miljöblicken vidgas uppkommer en flera gånger mer omfattande lägesbild. En lägesbild som synliggör hur inkapabelt vårt nuvarande ekonomiska system med oändlig ekonomisk tillväxt som grund står inför den ekologiska krisen.
Resursanvändningen eskalerar
I den första delen fastslog vi att det trots allt går att absolut frikoppla energianvändningen från tillväxten (men att denna frikoppling går alldeles för långsamt för att klara Parisavtalet). Ekonomier konsumerar i stora drag två typer av miljöresurser: energi och råvaror. Jämfört med sambandet mellan ekonomisk tillväxt och energianvändningen är lägesbilden för materialanvändningen betydligt mer svårhanterlig för att få till en ekologiskt hållbar transformation värd sitt namn.
Under den första halvan av 1900-talet ökade världens årliga materiella fotavtryck – mängden extraherade råvaror – i en stadig takt. 1950 var den 14 miljarder ton. Sen inleds vad forskare kallar ‘den stora accelerationen’ under vilken både världens befolkning och ekonomier ökar exponentiellt i storlek. 1980 når världens materiella fotavtryck 35 miljarder ton, vid milleniumskiftet extraheras 50 miljarder ton råvaror och nu, 25 år senare, har vi passerat 100 miljarder ton-strecket. En vanlig amerikan uppskattas ha cirka 300 000 prylar hemma. Mängden kläder som produceras idag är nästan dubbelt så stor som vid millennieskiftet. Allt detta samtidigt som världens konsumtion endast är nio procent cirkulär. Resursanvändningen har rusat fram i takt med att vi konsumerar mer och mer.
Det är denna exponentiella ökning som bedöms driva utvecklingen mot ekologisk kollaps. Och det kanske inte är så konstigt, eftersom gränsen för den maximala mängd råvaror vi hållbart kan extrahera varje år uppskattas vara maximalt 50 miljarder ton – alltså hälften av dagens siffror. Inget enskilt land lyckas heller tillgodose sina invånares grundläggande behov med en hållbar resursanvändning, trots att det bedöms vara fullt möjligt.
Ingen frikoppling mellan tillväxt och materialanvändning
Ekonomisk tillväxt är i sin tur tätt sammankopplat med det materiella fotavtrycket. Det är kanske heller inte förvånande, eftersom en ständigt ökande storlek på ekonomin kräver fler och fler råvaror och insatser. Det påtalade Romklubbens numera klassiska rapport ‘Tillväxtens gränser’ redan 1972. Skillnaden mot då är att vi nu ser att den ekologiska krisen gör sig hörd på allvar.
BNP – det ekonomiska värdet på den sammanlagda ekonomiska aktiviteten – är, som bekant, den konventionella indikatorn för hur stor en ekonomi är. Den har, precis som det materiella fotavtrycket, ökat flerfaldigt sedan andra världskrigets slut.
Grafen ovanför visar utvecklingen sedan 1990 för världens BNP respektive materiella fotavtryck. De båda kurvorna tycks följa varandra. Ingen nämnvärd – varken absolut eller relativ – frikoppling går att uttyda. Trots kraftiga teknikdrivna effektiviseringar som möjliggör att en mindre mängd råvaror krävs för att producera en given produkt under de senaste decennierna minskar inte världens materiella extraktion gentemot BNP:n. Sedan 2009 har världen istället blivit mer materialintensiv. Från ett materiellt perspektiv är det här ingen grön tillväxt.
Vid närmare djupdykning i den empiriska forskningen är resultaten liknande bistra. Varken materiellt fotavtryck eller BNP är perfekta indikationer med helt bestämda och universella beräkningsmetoder med helt fastslagna tidsavstamp och avgränsningar. Resultaten varierar således beroende på hur det har räknats, men den sammantagna bilden följer mönstret.
Zoomar man in till nationsnivå hittar man ett fåtal fall av absolut frikoppling av materialanvändning under givna tidsperioder (se här och här). Men dessa är sällsynta och händer generellt endast under perioder med låg ekonomisk tillväxt. I en överväldigande majoritet, även för rika länder, hittas ingen nämnvärd absolut frikoppling över tid. Det är ett väletablerat faktum i forskningslitteraturen.
“Går fundamentalt emot idén om fortsatt ekonomisk tillväxt”
Det finns helt enkelt väldigt lite empiriskt stöd för att absolut frikoppling av material från ekonomisk aktivitet är möjligt över tid. Men kanske ännu viktigare att ha med sig är att även om det skulle vara möjligt är utsikterna alldeles för dåliga för att återgå till det säkra området innanför de planetära gränserna.
Samtliga litteraturövergripande studier som SMB tagit del av drar slutsatsen (se här, här, här, här och här) att det inte finns några som helst utsikter för att absolut frikoppling av material är möjligt i en skala ens i närheten av den nivå som krävs för att undvika ekologisk kollaps. De av dessa studier som också kommer med förslag på politiska åtgärder menar samtliga att tillväxtdoktrinen måste prioriteras bort till förmån för principer om ‘tillräcklighet’.
En relevant invändning är att historien inte nödvändigtvis säger någonting om framtiden, och att exempelvis kraftfulla politiska förslag inom det nuvarande ekonomiska systemet i teorin skulle kunna kraftigt minska extraktionen av jordens resurser. Men sannolikheten för detta är låg – de vetenskapliga modellerna som räknar på och uppskattar materialanvändningen kan ändras i framtiden och finner ingen absolut frikoppling (se sida 473), inte heller i scenarier byggda på antaganden om stora effektiviseringar över längre tid.
En central studie i litteraturen kommer dessutom fram till att absolut frikoppling av materialanvändning från ekonomisk tillväxt är omöjlig över tid eftersom ekonomisk aktivitet kräver en viss minimimängd av materiella insatser.
Även FN:s internationella resurspanel (s.12) rekommenderar rika länder att minska sin totala resursanvändning och inrätta absolut frikoppling eftersom “endast ökad resurseffektivitet räcker inte. Produktivitetsvinster i dagens linjära produktionssystem kommer sannolikt att leda till ökad materiell efterfrågan genom en kombination av ekonomisk tillväxt och rekyleffekter”. De två svenska forskarna Thomas Hahn och Mikael Malmaues summerar situation så här, i en Cogito-rapport från 2022:
Våra samhällen behöver radikalt minska material- och resursanvändningen och utsläppen av växthusgaser, vilket också måste innebära minskad ekonomisk aktivitet inom många områden. Detta går fundamentalt emot idén om fortsatt ekonomisk tillväxt.
Effektivare kolförbränning – ökad förorening
Många tror att bättre teknik och tillverkningsprocesser över tid minskar mängden materiella insatser i produktionen. Det är intuitivt. Således borde det materiella fotavtrycket i jämförelse med ekonomins storlek över tid minska. Men samtidigt visar datan det motsatta. Att tro att effektiviseringar i regel leder till minskad energi- och materialanvändning har visat sig vara en tankefälla som missar att ta hänsyn till en av det kapitalistiska systemets kanske allra starkaste drivkrafter.
Den brittiska 1800-talsekonomen William Stanley Jevons brukar benämnas som den förste som kartlade denna motsättning. I boken ‘The Coal Question’ från 1865 observerade han att trots stora tekniska framsteg som gjorde det möjligt att extrahera mer energi från en kolbit än tidigare ökade konsumtionen av kol. Jevons kunde visa att utfallet var en följd av att de nya teknikerna hade gjort förbränningen av kol betydligt billigare, vilket i sin tur hade ökat efterfrågan. De brittiska ugnarna eldade med kol som aldrig förr.
Fenomenet kallas idag ofta för antingen rekyleffekter eller för just Jevons paradox. Om det egentligen är en logisk motsägelse kan diskuteras eftersom det är exakt vad ekonomer förväntar sig ska inträffa. Att effektiviseringar inte realiseras i form av lägre materiell konsumtion är fullt naturligt i ett ekonomiskt system vars primära drivkraft är profit. Vid avsaknad av reglerande faktorer kommer vinster från effektiviseringar inom dagens kapitalistiska system som regel användas för att expandera produktionen och konsumtionen, vilket även empirisk forskning visar är fallet. Det är en inbyggd funktion:
Det är helt och hållet en förvirring av idéer att anta att [en mer] ekonomisk användning av [en råvara] motsvarar en minskad förbrukning. Själva motsatsen är sanningen, skrev William Stanley Jevons i boken ’The Coal Question’.
Förhoppningar om en dubbelt så stor ekonomi till 2050
Ökad ekonomisk tillväxt i rika länder gör det alltså inte bara väldigt svårt att bibehålla jordens stabila klimat, med fortlöpande ekonomisk tillväxt får vi också en materialanvändning långt förbi vad som är ekologiskt hållbart. FN:s internationella resurspanel beräknar att det materiella fotavtrycket kommer öka med 60 procent till 2060 utan stora förändringar inom produktion- och konsumtionssystem. En sådan materialkonsumtion är sannolik att avsevärt förvärra den ekologiska krisen och utsikterna för mänsklighetens framtid.
Redan med dagens fotavtryck överkonsumerar rika länder världens resurser. Sverige sticker inte ut här: vi förtär resurser som om jorden var över fyra gånger så stor. Att då fortsätta att ha som mål att öka ekonomisk aktivitet över alla sektorer hela tiden skapar (fler) ekologiska frågetecken. Den internationella valutafondens senaste femårsberäkning förutspår att världsekonomin kommer att öka med drygt tre procent per år, vilket IMF benämner som en historiskt långsam tillväxttakt.
Problemet är att det är en snabb utveckling på en planet med ändliga resurser. Endast tre procent tillväxt innebär nämligen en dubblering av ekonomin var 23:e år. Innan 2050 är alltså målet att världens ekonomi ska vara dubbelt så stor som idag, minst. Med det kommer ett betydligt större energibehov och – om trenden fortsätter som tidigare – en ungefärlig fördubbling av det materiella fotavtrycket.
Förespråkarna av grön tillväxt utlovar att den ekologiska krisen samtidigt ska avvärjas och att överskridandet av de planetära gränserna återgår till säkra nivåer. Det saknas nämnvärda tendenser som tyder på att detta livsavgörande projekt kan lyckas.
Den största bristen hos människosläktet är vår oförmåga att förstå den exponentiella funktionen – Albert Bartlett, amerikansk professor i fysik under 1900-talet.
Seriens tredje del publiceras måndag 6/10.
Läs de andra delarna i artikelserien.
Första delen – Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet
Tredje delen – Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”
Fjärde delen – Så har vi råd med nerväxt
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
