Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”

Nerväxt och posttillväxt är på internationell frammarsch i takt med att behovet av alternativa lösningar blir större. Industriell nedskalning av skadlig produktion, arbetstidsförkortning, en allmän jobbgaranti, ekonomisk omfördelning och utökad demokrati är några av rörelsens förslag. Här kommer den tredje delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.

---

Läs de tidigare delarna i serien.

Första delen: Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet

Andra delen: Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten

---

Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.

Seriens två föregående delar har handlat om de vetenskapliga underlagen och argumenten för att dagens ekonomiska system i grunden är ohållbart och drivande i att förvärra den ekologiska krisen. De nuvarande åtgärderna för att minska utsläppen sker både för långsamt och sätter världens framtid på spel genom inrutade förhoppningar i spekulativa tekniker. Det är svårt att se hur det skulle kunna vara acceptabelt. Detsamma kan sägas om världens makthavares tunnelseende beträffande klimatförändringarna och energifrågorna. Ett fokus som i stort missar att världen har överskridit sex andra planetära gränser. Fem av dessa handlar i första hand inte om energi, utan istället övervägande har att göra med världens konsumtion av råvaror.

Men hur acceptabel en given strategi för att säkerställa mänsklighetens framtid är beror också på vad alternativen är. Så hur ser de ut? Denna tredje del av artikelserien redogör för röster som förespråkar en alternativ strategi – och en annan typ av ekonomi. Under de senaste åren – i takt med att extremväder, smältande isar och klimatflykt blir allt vanligare – tycks förespråkarna för en ekologiskt rotad ekonomi nämligen bli allt fler.

BNP säger ingenting om väldigt mycket

Dagens ekonomi är inte designad för att ta hänsyn till ekologi. I konventionell nationalekonomi har effekter på miljön och annat som inte marknadskrafter ger ett monetärt värde, inget värde alls. De är så kallade ‘externaliteter’. Och ett monetärt värde täcker inte nödvändigtvis det faktiska värdet en (natur)funktion eller resurs har. Om en urskog skövlas går bruttonationalprodukten, BNP, upp, men värdet skogen hade för ekosystemet, klimatet, djuren och människorna som verkade i den räknas inte. 

Många ekonomiska effekter som under 1900-talet behandlades som ‘externaliteter’ har förvandlats till definierande sociala och ekologiska kriser under 2000-talet, skriver Oxfordekonomen Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 143).

Att vi använder BNP som det allra främsta måttet på välstånd är ytterligare en anledning till att tillväxtberoendet är problematiskt. BNP är endast marknadsvärdet av ett lands alla producerade varor och tjänster under ett år. Det säger inget eller väldigt lite om luftkvalitén, skogarnas mångfald, ekosystemens resiliens, mängden växthusgaser i atmosfären, människors hälsa, lycka eller hur nöjda vi är med våra liv.

Det visar även den enklaste empirin. USA:s BNP per capita är ungefär 30 000 amerikanska dollar större än länder som Spanien och Portugal. Trots det överträffar de iberiska länderna USA i nästan alla sociala indikatorer, inklusive förväntad livslängd, fattigdom, kriminalitet och jämlikhet. Detsamma gäller för Costa Rica – ett land som ofta anses vara ett föredöme när det kommer till att styra ekonomin mot social och ekologisk hållbarhet. Det centralamerikanska landets BNP är endast en dryg tredjedel av USA:s. 

BNP-måttet säger inget om vad som konsumeras och för vem. Det gör ingen skillnad på om det är vaccin eller tårgas som produceras, om arbetslösheten, jämlikheten, lyckan, mängden obetalt arbete eller tilliten människor emellan går upp eller ner.

Vi behöver gå bortom BNP-centrerade tillväxtmodeller mot hållbarhetsfokuserade indikatorer för välbefinnande. Den konventionella ekonomin är blind för naturen, säger Anders Wijkman, bland annat hedersordförande för Romklubben samt före detta EU-parlamentariker och riksdagsledamot, till Dagens Nyheter i December.

Det är numera vida känt inom forskningsvärlden att ökad BNP efter en given punkt inte korrelerar med ökat välbefinnande. En studie från 2021 kommer fram till att ökad BNP efter en given nivå av ekonomiskt välstånd snarare i regel är socio-ekologiskt skadligt. Det visar även andra studier, eftersom höga nivåer av BNP – som SMB har visat i del 1 och 2 av den här serien – också tenderar att skapa stor påverkan på miljön, vilket i sin tur medför stora ekonomiska kostnader. Nationalekonomen Herman Daly har därför introducerat begreppet “oekonomisk tillväxt”, för tillväxt som medför större skada än nytta. Det anses även vara anledningen till att Sverige är ett av världens mest ohållbara länder.

Med det här i åtanke blir det enkelt att förstå varför många stora ekonomer – inklusive flera Nobelpristagare – genom åren har kritiserat BNP som måttstock för välstånd. Till och med mannen som uppfann måttet, ekonomen Simon Kuznets, sa inför den amerikanska kongressen att “en nations välfärd knappast kan utläsas från ett mått på nationalinkomsten” år 1934.

Posttillväxt är på frammarsch

Under de senaste åren har en uppsjö av idéer om alternativa ekonomier formulerats, debatterats och spridits, till följd av den nuvarande ekonomins alltmer tydliga oförmåga att ta oss ur den ekologiska krisen och adressera sociala tillkortakommanden. Många av dessa växande idéer går under den övergripande termen posttillväxt – idén om att samhället bör överge ekonomisk tillväxt som övergripande mål och att ekonomin istället ska orienteras runt uppfyllandet av sociala behov inom ekologins gränser. 

Antalet forskningsprojekt inom ämnet har ökat explosionsartat. Det vetenskapliga underlaget stärks och utvecklas varje månad. Därutöver är posttillväxtidéer numera vanligt förekommande i många gröna protestaktioner. De har även varit temat för ett antal nyutkomna dokumentärfilmer, såsom Fairytales of Growth och Outgrow the System (filmskaparna till den senare intervjuades i SMB 2024). 

Under tre dagar i maj 2023 anordnades konferensen ‘Beyond Growth’ i EU-parlamentet där många världsledande experter deltog och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen inledningstalade. Många EU-parlamentariker är därtill negativt inställda till ekonomisk tillväxt. Så sent som i förra veckan skrev den vetenskapliga topptidskriften Nature i en ledarartikel att världen måste sluta upp med BNP-manin och slöt då upp bakom FN:s generalsekreterare António Guterres initiativ om att mäta framsteg med andra indikatorer.

Tillväxtkritiska idéer och argument för posttillväxt har även formulerats otaliga gånger i svensk press de senaste åren. I slutet av 2023 Sverigelanserades bästsäljaren Kapitalismens slut och bokens författare, den tyske journalisten Ulrike Herrmann, intervjuades av flera svenska medier, däribland SMB. I december 2024 publicerade Dagens Nyheter en längre text av den framgångsrika romanförfattaren Sally Rooney om hur ‘Kapitalismen förstör planeten’ som fick stor spridning. 

I 2024 års upplaga av State of the Climate-rapporten, framtagen av några av världens främsta klimat- och jordsystemsforskare, däribland svenske Johan Rockström, skrivs att vägen framåt bland annat är att “anta en ekologisk och posttillväxtbaserad ekonomisk ram, som säkerställer social rättvisa”. Det är en notabel formulering, inte minst eftersom naturvetenskapliga forskare i allmänhet är restriktiva med att uttrycka politiska åtgärdsförslag. Den följer sannolikt av faktumet att det blir alltmer bråttom att med krafttag motverka den ekologiska krisen.

Samtidigt är formuleringen mindre förvånande givet det faktum att drygt två tredjedelar av nästan 800 forskare inom klimatpolicy enligt en studie är skeptiska till narrativet om att så kallad ‘grön tillväxt’ kommer att lösa de ekologiska problemen och förespråkar istället en ekonomi med andra mål.

Därtill uppmanar en kommenterande rapport från European Academies’ Science Advisory Council – en expertorganisation som samlar de europeiska vetenskapsakademierna – i mars 2025 det internationella samfundet att bland annat överge BNP-måttet till förmån för “hållbarhetsfokuserade välmåendesindikatorer”. De skriver att:

Vägar mot en post-tillväxtekonomi kräver radikala förändringar. Nyckeln är att komplettera det rådande effektivitetsfokuset med en omfattande minskning av efterfrågan, direkt adressera överkonsumtion, slösaktiga och resursineffektiva metoder, samt att stoppa mindre nödvändig eller skadlig produktion. Sektorer med höga föroreningsnivåer, såsom fossila bränslen, snabbmode och industriellt jordbruk, kan generera finansiellt värde, men de undergräver ekologiska och sociala värden och minskar därmed (framtida) välstånd. Det finns därför ett akut behov för ekonomisk vetenskap och angränsande discipliner att omforma ekonomier för att hantera nolltillväxt eller negativ BNP-tillväxt.

Omläggning av ekonomin behövs

Posttillväxt är ett vitt begrepp som innehåller en uppsjö av olika idéer. Här redogör SMB för ett sammanhängande urval av idéerna för hur ett samhälle efter tillväxten övergripande kan se ut och hur rika länder kommer dit. Det är inte en allomfattande redogörelse; det finns andra relevanta idéer som inte tas upp här, men som ingår i samma pluralistiska idénät.

Det som presenteras utgår i stort från den vetenskap, de tankar och de förslag som i stort härstammar från forskarlag och forskarnätverk som i hög grad återfinns vid Barcelonas autonoma universitet och Lausannes universitet. De mest framstående namnen som tillhör denna nerväxtskara är Jason Hickel, Julia Steinberger, Giorgos Kallis, Tim Jackson, Timothée Parrique och Federico Demaria. Nerväxtforskning bedrivs på många universitet världen över tillika i Sverige, kanske allra främst vid Lunds universitet.

Närbesläktad med dessa nerväxtnätverk är även den expertgrupp som samlas under beteckningen Doughnut Economics Action Lab – utvecklarna av Doughnut Economics, under ledning av Oxford-forskaren Kate Raworth. Doughnut Economics – eller munkmodellen som den ibland kallas på svenska – är en övergripande och förenklad modell för hur en posttillväxtekonomi ser ut.

Munkens yttre gräns representerar det ekologiska taket – den mängd utvinning av resurser och utsläpp av föroreningar som jorden kan hantera över tid. I praktiken utgörs taket av de nio kvantifierade planetära gränserna, där överskridanden av den yttre gränsen hotar planetens biofysiska stabilitet. Den inre gränsen representerar det sociala golvet. Detta fundament behöver nås för att människors behov ska mötas – det är minimistandarder som krävs för ett rättvist och blomstrande samhälle för alla människor. Det sociala golvet utgörs av en rad sociala indikatorer, såsom tillgång till mat, vatten, utbildning, jämställdhet och politiskt inflytande.

Munken i stort representerar således det utrymme inom vilket samhällsekonomin måste hålla sig – det som dess skapare Kate Raworth benämner som ‘den trygga och rättvisa zonen’. För att komma dit behövs en omläggning av ekonomin, där det övergripande målet går från ständigt ökad ekonomisk aktivitet till ett dubbelmål runt socialt välbefinnande och ekologisk hållbarhet. 

Istället för att vara i konstant expansion befinner sig en posttillväxtekonomi i vad forskarna benämner som ‘steady state’ – ett stabilt tillstånd där den ekonomiska produktionen fluktuerar inom en viss ram utefter vilka behov som för stunden finns. Det för med sig att både ekonomin i stort och företagsmodeller i synnerhet i hög grad är regenerativa snarare än linjära. Därtill föreslås att ekonomin förankras mer i det lokala och att den lokala demokratin stärks.

Rika länder är ansvariga för 86 procent av utsläppen

Inte något av världens länder uppfyller sina medborgares grundläggande materiella behov med en globalt hållbar nivå av resursanvändning, enligt en studie från 2018. Den globala fattigdomen är utbredd. Enligt data från Världsbanken och Världshälsoorganisationen lever runt 720 miljoner människor i extrem fattigdom och 3,5 miljarder människor saknar säkert utrustade sanitetslösningar (läs moderna toaletter). Uppskattningsvis samma antal människor lever på mindre än 6,85 amerikanska dollar per dag.

Den fattigaste halvan av världsbefolkningen äger två procent av världens ekonomiska välstånd och avger tolv procent av de globala utsläppen. I andra änden av spektrat äger den rikaste tiondelen 76 procent av välståndet och orsakar ungefär hälften av utsläppen. För den rikaste procenten tog det endast tio dagar att bränna upp sin rättvisa andel av årets koldioxidbudget.

Den planetära gränsen för klimatförändringarna är bestämd till 350 miljondelar koldioxidkoncentration i atmosfären. Historiskt är rika länder i Globala nord ansvariga för 86 procent av alla utsläpp sedan 1850 som överskrider denna gräns, samtidigt som de har orsakat 74 procent av all ohållbar materialanvändning sedan 1970. Rika länder är därtill ansvariga för en “oproportionerlig del” av den globala massförlusten av biologisk mångfald, enligt en studie från 2025.

Det är tydligt att inträdet i munkekonomin kräver en betydligt mer rättvis fördelning av mänsklighetens resursanvändning, skriver Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 58).

Nerväxt är en demokratiskt planerad biofysisk diet

Som vi visade i del 1 och 2 av den här artikelserien så överanvänder rika länder som Sverige kraftigt både energi och materiella naturresurser, vilket i sin tur har drivit världen till att överskrida sju av nio planetära gränser. Detta ligger till grund för det som posttillväxtforskarna benämner som nerväxt – en temporär och enligt forskarna nödvändig period av en biofysisk diet. Forskaren och en av frontfigurerna, Jason Hickel, summerar det såhär i en intervju:

Nerväxt är helt enkelt en position inom posttillväxt som i sin enkelhet påpekar att höginkomstländer behöver uppnå en dramatisk minskning av resursanvändning och energianvändning för att nå hållbara nivåer och hålla utsläppen under 1,5 grader.

Nerväxt är ingen ny idé utan myntades som begrepp 1972 av den fransk-österrikiske filosofen André Gorz – samma år som Limits to Growth-rapporten publicerades och tillfälligt kastade omkull debatten. Efter ett par svalare decennier tog det som kan benämnas som dagens nerväxtrörelse fart vid millennieskiftet genom den franske ekonomiska historikern Serge Latouche, som i en rad böcker förespråkade och utvecklade nerväxtidéer. Frankrike var tidigt ett teoretiskt epicentrum för denna växande kritik av oändlig tillväxt på en ändlig planet – det var även i Paris som den första konferensen om nerväxt hölls 2008.

En vanlig missuppfattning med själva begreppet ‘nerväxt’ är att det övergripande målet skulle vara att ha negativ ekonomisk tillväxt. Medan ‘tillväxt’ oftast åsyftar ekonomisk expansion så är nerväxt i huvudsak ett ekologiskt begrepp. Det handlar om att minska det ekologiska fotavtrycket, definierat av material- och energianvändningen. Inte nödvändigtvis om att minska BNP-nivåerna – även om det är ytterst sannolikt att så också blir fallet. Fokuset på tillväxten handlar om insikten om att det är en ständigt ökad ekonomisk tillväxt över alla sektorer all tid som driver på den ekologiska kollapsen.

Nerväxt handlar alltså kortfattat om att – på ett planerat och demokratiskt sätt – minska energi- och materialanvändningen i rika länder samt att öka välmåendet och den sociala rättvisan världen över – dels genom att ställa om våra ekonomier så att de i högre grad värnar välbefinnande och välfärd, dels genom att ge utrymme till och stöd för fattigare länder, som för närvarande underkonsumerar energi och resurser, att öka sin materiella standard. 

Skala ned och investera

Kärnan när det kommer till att minska rika länders ekologiska avtryck, menar nerväxtförespråkare, ligger i att aktivt skala ned ekologiskt destruktiva industrier och industrier med låg social nytta, i kombination med att effektivisera och i en del fall expandera den produktion och konsumtion som vi vill ska bestå. 

Att skala ned skadlig produktion med låg nytta anses vara det snabbaste sättet att minska utsläppen och det ekologiska avtrycket, vilket är av stor vikt givet hur knapp tiden är för att bland annat undvika att trigga tippningspunkter och kollaps av ekosystem. Från januari 2025 räknat måste världens globala utsläpp minska med sju procent årligen för att klara Parisavtalet, vilket i praktiken betyder att det måste gå ännu fortare i rika länder som Sverige. Skulle avtalets mål om att hålla uppvärmningen “långt under” två grader se ut att missas blir brådskan ännu högre för att undvika att klimatsystemet kollapsar.

Exempel på industrier och produkter som genomgående nämns i nerväxtliteraturen som speciellt relevanta att skalas ned är olje- och gasindustrin, fast fashion, industriell köttproduktion, (privat)flyg, Suv:ar, bilar där de inte behövs (exempelvis i städer), lyxhus, vapen och reklam. Nedskalning av industrier som dessa hade sannolikt inneburit att  utsläppen och materialanvändningen minskade i en takt och omfattning vi inte skådat tidigare, utan att det substantiellt förändrar människors livskvalitet, argumenterar nerväxtförespråkarna.

Detta i synnerhet om nedskalningen åtföljs av stora investeringar i ersättningstekniker och substitut. På ett övergripande plan kan nerväxtförslagen låta som följer:

Ersätt olja och gas med snabbt utbyggd vind- och solkraft och med energieffektiviseringar. Ersätt fast fashion med kläder som håller längre, repareras och byts eller säljs vidare och med att i stor omfattning minska den reklamunderblåsta konsumtionskultur som hetsar oss att köpa mer än vad vi behöver. Kläder bör användas betydligt längre än dagens snitt på sju användningar per plagg.

Ersätt industriell köttproduktion – som upptar drygt 80 procent av all världens jordbruksmark men endast ger mänskligheten knappt 40 procent av vårt proteinintag – med regenerativa jordbruksmetoder och en mestadels vegetarisk kost – som förväntas sänka världens totala med cirka 15 procent, allt annat lika. Uppskattningsvis 40 procent av all mat går förlorad någonstans i produktionskedjan. Se därför till att även minska matsvinnet – och eliminera de rekyleffekter som i nuvarande ekonomiska system riskerar att försumma den största delen av de klimat- och miljömässiga vinsterna av minskningen kan ge. 

Ersätt flyg med utbyggda järnvägsnät och res och semestra mer långsamt (i symbios med att vi arbetar mindre, se längre ner i artikeln). Ersätt Suv:ar i städer (tre fjärdedelar av suv:ar är registrerade hos stadsbor) med mindre bilar (de senaste årens trend med allt större bilar driver ökande utsläpp i bilindustrin) men allra främst med cykling, gång och kollektiva färdsätt. Gör det billigt och enkelt för människor på landsbygden att köra elbil.

Reducera även annons- och marknadsföringsindustrin så att vi istället kan få utrymme att tänka på annat. Industrin är idag en av världens största och har det enda syftet att få oss att konsumera mer. Och det funkar: Forskning visar att pengar spenderade på reklam har en direkt och högst signifikant inverkan på materiell konsumtion. Ju mer som spenderas på reklam, desto mer konsumerar vi.

Mindre reklam gör oss också mer lyckliga och nöjda med våra liv, visar annan forskning. En industri som varje år – med hjälp av beteendevetare och nya innovationer – blir effektivare och bättre på att utnyttja människohjärnans biologi och därigenom ta vår uppmärksamhet och tankeförmåga kan inte vara eftersträvansvärd. Som Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt, säger:

[Vi är] övertalade att spendera pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck på människor vi inte bryr oss om.

Upphäv även med designmetoden planerat åldrande – det systematiska konstruerandet av produkter med syftet att de i förtid ska gå sönder. Planerat åldrande är en utbredd praxis i många branscher – i alltifrån tvättmaskiner, och mobiltelefoner till möbler och kläder. Det är ett avsiktligt ineffektivt användande av resurser. Att produkter går sönder så ofta som möjligt utan att kunden blir missnöjd är givetvis det mest lönsamma om syftet är kapitalackumulering, men resursslöseriet blir enormt. 

Om en mobiltelefon används i sex istället för tre år innebär det en halvering av mängden metaller, plast, energi och arbetstimmar som används. Men givet dagens teknikutveckling kan telefoner konstrueras för att hålla längre än så. Se även till att de enkelt kan repareras, att enskilda delar kan bytas ut och återvinnas och att de kan uppdateras i takt med att utvecklingen går framåt. Detsamma gäller för många andra produkter.

Detta hade även varit ett stort steg för att öka cirkulariteten i ekonomin – som just nu minskar från redan låga nivåer. Av vikt att notera är samtidigt att en stor del av alla förädlade produkter – nästan hälften i dagens produktion – är mat eller energiinsatser som inte kan återvinnas efter användning. Cirkulär ekonomi i sig är ingen magisk lösning, utan behöver ackompanjeras av nedskalning av destruktiv och socialt mindre nödvändig produktion, menar nerväxtförespråkarna.

Den mest grundläggande strategin i den cirkulära ekonomin är inte att återvinna eller återanvända, det är att tänka om [idén bakom] själva produkten och ställa frågorna: är den här produkten verkligen nödvändig? Bidrar den till välfärd och människors välbefinnande? Är det en tjänst vi verkligen vill ha? Är det ett effektivt sätt att leverera den tjänsten? – Tim Jackson, i ett intervjusamtal.

Det här är inte på något sätt en exklusiv lista, skriver bland annat Jason Hickel, i sin bok Less is More (s. 220). Poängen är istället en annan:

Vi måste ha ett öppet, demokratiskt samtal om detta. Istället för att anta att alla sektorer måste växa för alltid, oavsett om vi faktiskt behöver dem eller inte, låt oss tala om vad vi vill att vår ekonomi ska leverera. Vilka branscher är redan stora och borde inte växa sig större? Vilka branscher kan med fördel skalas ner? Vilka branscher behöver vi expandera? Vi har aldrig ställt oss dessa frågor.

Vårt nuvarande system är inte konstruerat för att mäkta med en sådan frågeställning. En aktiv nedskalning och minskad konsumtion i ett system som är beroende av expansion leder med högsta sannolikhet till finanskris, ekonomisk nedgång, arbetslöshet och stort mänskligt lidande. Det innebär – likt klimatkollapsen – en mardröm för många.

Därför menar nerväxtförespråkare att det ekonomiska systemet måste förändras i grunden, så att produktion som skadar människor och planeten kan skalas ner utan att följden blir ökad arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk kris.

“I takt med att ekonomin blir effektivare borde den minska och vi arbeta mindre”

Vi har konstruerat en ekonomi som är tillväxtberoende, ett beroende som driver överutnyttjandet av naturresurser och i förlängningen den ekologiska krisen. Mer effektiv produktion realiseras i aktieutdelningar och kapitalackumulering och inte i exempelvis arbetstidsförkortning. Konsekvensen av ökad produktivitet per arbetstimme kan då istället bli att människor förlorar jobbet, vilket i sin tur ökar arbetslösheten och fattigdomen, påpekar nerväxtförespråkare regelbundet. 

För att säkerställa att fler jobb skapas blir ytterligare expanderad produktion och ökad tillväxt än mer socialt nödvändigt under dessa förhållanden. Det här benämns av forskare som en produktivitetsfälla. Högre produktivitet måste åtföljas av expansion. Sedan 1978, när den senaste reformen för arbetstidsförkortning – den femte semesterveckan – infördes i Sverige, har vår produktivitet mer än dubblerats.
Det menar nerväxtforskare är bakvänt. Timothée Parrique, tidigare vid Lunds universitet, säger i dokumentärfilmen Outgrow the System att det faller sig helt naturligt att vi skulle använda färre av våra resurser när ekonomin blir effektivare:

En ekonomi – och det kommer från själva ordet – ska hushålla med [begränsade] resurser. […] Vad innebär det att hushålla med resurser? Det betyder att år efter år, i takt med att vi organiserar bättre, borde vi kunna jobba mindre, vi borde kunna skydda [fler] naturresurser. Så över tid borde vi se att ekonomin faktiskt blir mindre eftersom den blir mer effektiv; att vi behöver dedikera mindre och mindre tid och naturresurser till den materiella saken vi kallar ekonomin – som bara finns till för att koordinera tillfredsställandet av våra behov. Ekonomin är inte civilisationens slutsyfte.

Arbetstidsförkortning är centralt

En central del av tankegångarna för hur en nerväxtomställning ska gå till är att den ska ske genom arbetstidsförkortning. Eftersom nerväxten av energi- och materialavtryck förväntas leda till minskad produktion och ekonomisk aktivitet är ett bärande förslag inom posttillväxt och nerväxt att vi jobbar mindre och delar på den totalt sett lägre arbetsbördan. Det skulle också innebära att människor får mer fritid och mer tid för sådant som man tycker om, som att träna barnens fotbollslag, vila och sova, umgås med nära och kära, ta hand om familjemedlemmar, semestra långsamt, upptäcka naturen, sticka, spela tennis eller vad man nu vill.

Till arbetstidsförkortningen tillkommer ofta även förslag om nya företagsmodeller och att utöka demokratin till den ekonomiska sfären. Det kan innebära att företag ägs och drivs av företagens arbetare och (lokal)samhällets invånare, som beslutar om vad som ska vara målet med produktionen och vilka som ska komma att gynnas av den. Det här anses allra viktigast i sektorer som tillhandahåller de basvaror och bastjänster en människa behöver för ett värdigt liv. Detta för att säkerställa att det råder demokratisk kontroll över samhällets viktigaste resurser och produktioner.

Argumentet, bland annat från Kate Raworth i Doughnut Economics (s. 272), lyder att ekonomisk-demokratiska modeller gör det möjligt för företag att implementera regenerativa affärsmodeller och samhällen att prioritera mänskligt och ekologiskt välbefinnande framför kapitalackumulation, vilket bland annat visar sig i nobelpristagarens Elinor Ostroms forskning, i lärdomar från urbefolkningars ekonomier och i en stor vetenskaplig studie från Harvard och Yale. Dessutom är det empiriska forskningsstödet stort för att människor som arbetar i demokratiska företag utvecklar ett större värnande för demokratiska principer och demokratin i stort. Idéer som dessa hade bland annat uttryckligt partipolitiskt stöd bland såväl höger– som vänsterpartier under 70- och 80-talen i Sverige.

En offentlig jobbgaranti för alla som vill

En nedskalning av destruktiva och socialt mindre nödvändiga industrier får sannolikt följden att samhällets totala arbetstid minskar. Men oundvikligen också att väldigt många människor som arbetar i och får sitt uppehälle genom skadliga industrier blir av med sina jobb. 

En förkortning av arbetstiden förväntas delvis kompensera för jobbförlusterna på samhällsnivå, eftersom desto mindre människor arbetar ju fler meningsfulla jobb finns det kvar att dela på. Men en kortare arbetsvecka är troligtvis inte tillräcklig. Dessutom innebär nedskalningen av skadliga industrier att enskilda människor riskerar arbetslöshet.

Därför föreslås det att en nerväxtomställning ackompanjeras av införandet av en offentlig jobbgaranti (något som även bland annat har föreslagits i den amerikanska gröna given). En offentlig jobbgaranti innebär att vem som helst kan utbildas och jobba inom socialt och ekologiskt nödvändiga produktionsformer inom det offentliga. Alla som vill kan vända sig till det allmänna för att få en anställning – vilket i regel blir de som inte kan eller vill få jobb inom den icke-offentliga sektorn – för att utföra samhällsnyttiga arbeten. Vilka arbetsuppgifter som behöver utföras föreslås bestämmas utifrån lokaldemokratiskt bestämda mål, lokala behov och den arbetssökandes förmågor. 

Den anställande parten föreslås vara en lokaldemokratisk instans, vilket i en svensk kontext kanske enklast översätts till kommunen. Kommunen skulle anställa alla (arbetslösa) som söker jobb och således i regel aldrig avslå ansökningar. Kommunen ansvarar för och utformar jobben men det är staten som föreslås vara finansiär, eftersom staten genom sitt monopol på att utfärda valutan i grunden aldrig kan få slut på pengar (vilket vi går in i detalj på i nästa del om hur en nerväxtomställning föreslås att finansieras).

Nerväxtlitteraturen menar att jobbgarantin skulle ge en lön tillräcklig för att leva ett värdigt liv på, men inte mer. Den är en ‘last resort’ – en sista utväg – för de som inte kan få arbete på annat håll. I ett svep utrotar den ekonomisk otrygghet och arbetslöshet. Jobbgarantin skulle bli det nya golvet på arbetsmarknaden istället för arbetslöshet, vilket i sin tur förutses höja lönerna. Att arbeta i ett destruktivt jobb som förstör miljön eller förvärrar ens egen hälsa skulle heller inte vara ett attraktivt alternativ, eftersom individen har den ekonomiska tryggheten för att kunna avstå, lyder resonemanget. Till skillnad från basinkomst samt a-kassa och sociala bidrag säkerställer en jobbgaranti både att människor bidrar produktivt till samhället och allas rätt till ett värdigt liv. 

Jobbgarantin medför även att långtidsarbetslöshet – som utgör en för företag oattraktiv arbetskälla att anställa ifrån och som ofta kan medföra stor ohälsa för individen – försvinner. Istället får individer fortsätta att utveckla sina färdigheter och företagen får en attraktivare arbetspool att anställa ifrån. Nerväxtförespråkarna föreslår även att stora omskolningsprogram implementeras så att löntagare som blir av med jobbet som följd av nedskalningen kan ta arbete i andra sektorer med större nytta. 

Syftet är att utrota artificiell knapphet

En annan essentiell del av den föreslagna nerväxtomställningen är att säkerställa att människor inte hamnar i ekonomisk kris som en följd av nedskalningen av skadlig och mindre nödvändig produktion. En central del i detta är att distribuera pengar och resurser mer jämlikt (även detta tas upp i större detalj i del 4). 

Både arbetsdelning genom arbetstidsförkortning, den offentliga jobbgarantin och omutbildning anses utgöra en viktig del i detta. En annan grundbult är att expandera den gemensamma välfärden genom att avkommersialisera basvaror och bastjänster och expandera det allmänna ägandet. Produktiva kapaciteter som frigörs av nedskalningen föreslås att i mycket högre grad än vad som sker i dagens ekonomi mobiliseras för allt som är nödvändigt för överlevnad och en anständig livssituation. I praktiken föreslås detta innebära att tjänster såsom sjukvård, utbildning, bostäder, fossilfri energi, rent vatten, kollektivtrafik, näringsrik mat, barnomsorg och rekreationsanläggningar generellt sett avkommersialiseras, lämnas utanför marknadskrafter och blir universellt tillgängliga för alla. 

Syftet är att utrota tendensen hos kapitalistiska marknadskrafter att skapa artificiell knapphet – en konstgjord begränsning av utbudet – för de varor och tjänster som anses nödvändiga för att möjliggöra en värdig och säker tillvaro. Nerväxtförespråkare menar att utrotandet av artificiell knapphet för socialt nödvändiga produkter frigör ekonomin från att behöva förlita sig på tillväxt och avsaknaden av lågkonjunkturer för att tillgodose människors behov. 

Utanför vad man skulle kunna benämna som de sociala kärnsektorerna (exemplifierade ovan, alltså) kan man, menar nerväxtförespråkarna, fortfarande ha privata företag som tillhandahåller andra produkter och tjänster som inte anses absolut nödvändiga för överlevnad och värdighet. Exempelvis klockor, öl, datorer, leksaker eller vad som helst som samhället eftersträvar.

Degrow by design, not disaster

I del 1 och 2 redogjorde vi för det stora vetenskapliga underlaget bakom varför världens länders nuvarande strategier med så kallad ‘grön tillväxt’ ser ut att vara otillräcklig för att avvärja den planetära krisen, även om utsläppen skulle minska drastiskt Den är en del av motiveringen bakom behovet av den så kallade biofysiska dieten. En annan utgörs av de vetenskapliga modeller som på senare år visat att det går att tillgodose alla världens människors resursbehov med ett hållbart – och således betydligt mindre – fotavtryck än dagens.

Resultaten från dessa modeller varierar beroende på hur modellerna är uppbyggda och vilken data som fanns tillgänglig när studierna gjordes men överlag understryker även slutsatserna från dessa studier behovet av posttillväxt och en nerväxtomställning.

En omfattande studie från i fjol kommer fram till att det är mycket sannolikt att en framtida världsbefolkning på drygt tio miljarder människor kan rymmas inom munkmodellens ‘trygga och rättvisa zon’. Att återgå innanför de planetära gränserna och tillgodose alla människors behov skulle dock kräva ett fossilfritt energisystem, en nästintill vegansk diet, förbättrade jordbruksmetoder, och minskad konsumtion av resurser – något som är i linje med en nerväxtomställning. Studien tar inte hänsyn till potentiella förbättringar inom materiell cirkularitet, men påtalar att sådant också lär ha stor nytta. 

En annan modellstudie från året innan kommer fram till att en befolkning på lite under tio miljarder kan, med liknande åtgärder, tillgodose anständiga levnadsvillkor för alla med 42-71 procent lägre materialkonsumtionsnivåer än idag. Ytterligare förbättringar kan ske med fullständig spridning av effektiv teknik. En tredje modell drar slutsatsen att mindre än hälften av dagens energinivåer hade räckt för att möta de materiella behoven för en population på runt tio miljarder. 

Forskarna bakom en fjärde studie kommer fram till att en global nerväxtomställning (där rika länder skalar ner och fattiga länder skalar upp, enkelt uttryckt) hade kunnat tillgodose anständiga levnadsbehov för hela dagens världsbefolkning på drygt åtta miljarder med endast 30 procent av dagens energi- och materialkonsumtion vilket, enligt forskarna, “lämnar ett betydande överskott för ytterligare konsumtion, offentlig lyx, vetenskapliga framsteg och andra sociala investeringar”.

Modellerna visar alltså att det är fullt möjligt för hela mänskligheten att leva i balans med naturen under goda materiella standarder. Något sådant hade inneburit ett drastiskt lägre tryck på planeten och dess resurser, men det kräver också en annan typ av ekonomi. Det finns väldigt lite som talar för att rika länder inte behöver minska storleken på sina ekonomier och bryta upp med tillväxtberoendet. Om inte är den stora faran planetär kollaps. 

Samtidigt finns det mycket som tyder på att en posttillväxtekonomi är möjlig. Inte konstigt att ett vanligt uttryck bland nerväxtförespråkare är ordstävet “Väx ner genom design, inte katastrof.”

---

Läs de tidigare delarna i serien.

Första delen: Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet

Andra delen: Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten