Många EU-parlamentariker säger nej till mer tillväxt

En ny studie som intervjuat EU-parlamentariker från fem av sju politiska EU-grupper om klimatpolitik och tillväxt visar att det inte råder konsensus kring att den europeiska ekonomin bör fortsätta växa. Frågan om utformandet av EU:s ekonomi görs än mer relevant av det stundande EU-valet i juni.

Uppfattningar som går stick i stäv med idén om evig tillväxt på en ändlig planet – ofta klassificerade under ’post-tillväxt’ eller  ‘postkapitalism’ – tycks vädras allt oftare. Bland aktivister på sociala medier och på kontinentens gator är tillväxtkritiska budskap numera vanligt förekommande. Innanför politikens dörrar anordnades i maj i år EU-konferensen Beyond Growth (bortom tillväxt) där idéer kring tillväxtens gränser diskuterades och scenarier för samhällsförändringar som garanterar både människors och naturens välstånd presenterades. I Sverige lanserades nyligen tyske ekonomijournalisten Ulrike Herrmanns storsäljare Kapitalismens slut – Myten om grön tillväxt under Bokmässan (där Herrman bland annat intervjuades av SMB).

Även inom forskarvärlden får dessa idéer fäste. Tidigare i år publicerades en studie med resultatet att fler än 70 procent av forskare som publicerar vetenskapliga artiklar om klimatet antingen är tillväxtagnostiker (”uppfyllandet av människors behov bör vara samhällets övergripande mål, inte ekonomisk tillväxt i sig”) eller för nerväxt (att minska ekonomins storlek genom att orientera den runt människors behov snarare än ökad bruttonationalprodukt (BNP). 

Idéer om ökad tillväxt vanligare till höger

I dagarna publicerades en ny studie med liknande resultat, men denna gång med EU:s parlamentariker som undersökningssubjekt. Studien tar formen av en diskursundersökande sådan. Den identifierar tre distinkta diskurser (de skrivna och talande kommunikationerna kring ett ämne) kring klimatomställning, en ny grön giv och tillväxt bland parlamentarikerna. Forskarna väljer att kalla dessa för posttillväxt, ecosocialistisk respektive liberal-grön. Den förstnämnda är, enligt forskarna, tätt sammanlänkad med diskurser om nerväxt, medan den andra liknar tankegångar som uttrycks av tillväxtagnostiker. Den liberal-gröna diskursen kopplar de ihop med tron på grön tillväxt. Den är också mer vanlig desto mer högerut på den politiska skalan intervjuobjekten befinner sig, medan de andra två desto mer vänsterut.

Forskarna bakom studien intervjuade 41 EU-parlamentariker, alla från EU:s arbetsgrupp för en ny grön giv (vilket inte bör förväxlas med den europeiska gröna given – den officiella planen för hur EU ska bli klimatneutralt till 2050). Två av EU:s sju politiska grupper – de två högerextrema grupperna ID-gruppen och ECR-gruppen (inom vilken Sverigedemokraterna huserar) – är dock inte med i gruppen och således inte undersökta i studien.

Ingen frikoppling av resursanvändning från BNP

Det framgår bland annat av studien att parlamentarikerna inom posttillväxtdiskursen uttrycker som grund för deras negativa inställning till fortgående tillväxt den allt större mängd forskning som empiriskt visar att det inte går att separera BNP från miljöpåverkan. Denna forskning förkunnar att varje år låta ekonomins produktion växa oundvikligen innebär en evigt ökande press på naturen – bland annat är ökad BNP starkt korrelerad med ökad resursanvändning (se även här), utan att det finns någon signifikant empiri för frikoppling mellan de två (se även här).

Den svenska regeringen vill ha mer tillväxt

Med studiens resultat i åtanke slår forskarna fast att det inte råder konsensus kring fortsatt ekonomisk tillväxt i tider av samhällsomställning, i kontrast med vad forskarna ser i media och från multilaterala organisationer som OECD och Världsbanken.

Den svenska regeringens uppfattning är i denna fråga tydlig. I regeringspartiernas nya klimatöverenskommelse – som ämnar ifrågasätta Sveriges etappmål -, presenterad i början av veckan, är en av tre principer att “klimatomställningen bara kan lyckas i en ekonomi som växer”. Varför regeringen är av denna uppfattning – och inte av en som grundar sig i exempelvis andra ekonomiska strukturer och mål eller en annan fördelning av resurser – redogörs däremot inte för.