Bokrecension: Scener ur ett hjärta

Scener ut ett hjärta, skriven av operasångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, är ingen vanlig biografi. Det är ett frustrerat rop på förståelse och handling i ett kallare, passivare och alltmer handlingsförlamat samhälle.
 
 
Författarna gör det tydligt i bokens första kapitel när de bekänner att de inte är intresserade av långa biografiska redogörelser eller saftiga historier från Malena Ernmans långa operakarriär. De vill göra något annorlunda, något större. De vill berätta om hur det känns att bli motarbetade av lärare som inte vill ta deras döttrars problem på allvar. Om en riksdag som inte svettas, trots att jorden blir allt varmare.
Redan i bokens själva struktur märks en vilja till genreförnyelse. Biografin är uppdelad i tre delar och varje del i ett antal scener, som om boken är en operaföreställning i tre akter. Medvetet eller omedvetet rör sig kapitlen mot det större målet – att vi måste ta hand om vår planet.
Första akten fokuserar på det personliga, på dotterns Gretas uppväxt och föräldrarnas kamp för att hålla ihop vardagen. I Andra akten övergår scenerna till att likna miniatyr-essäer, där det personliga och det miljöpolitiska flyter samman i den yngre dottern Beatas tonårsliv och uppmaningen att agera för klimatet
I bokens fragmentariska kapitelindelning, där varje scen kan vara så kort som en halv sida eller så lång som fyra-fem, får läsaren en glimt av familjens vardag och tankar. I de främsta styckena ger strukturen en känsla av samhällskommenterande poesi. Korta innehållsrika meningar läggs ut på sidan som ett lapptäcke, och slutar i en kärnfull slutsas om klimatets oroande tillstånd.
Detta gäller dock inte alltid. I strukturens djupaste dalar förvillas läsaren ibland i ofullbordade tankegångar. Min önskan att förstå familjens tankar och miljöinsikter uppfylls inte helt, eftersom scenen byts ut mot en ny innan tanken fullbordats. Tanken fladdrar förbi nnan den helt hunnit ta form
Om man stannar vid uppmaningen, upptäcker man något bortom den optimism som ibland rör sig i miljörörelsen. Man ser bortom inbillningen att allt löser sig med lite teknik och lite glada greenwashade företagskampanjer. Istället finns där ett större budskap om att – trots att staten och samhället sviker och allt blivit upp till den otillräcklige individen – ska vi inte ge upp. Det är istället ett kall för att organisera sig.
Scener ur hjärtat är inte ett rop på hjälp, utan en uppmaning att vi klarar inte det här själva som individer. Utan ett socialt skyddsnät klarar sig inte våra barn, och utan ett ekologiskt skyddsnät klarar sig inte vår planet. Ernman och Thunberg har visat oss några scener ur deras drama, det är dags för oss nu att följa deras exempel. Vi måste enas och samlas – det är bara så vi kan rädda klimatet.