Clara Henry: ”Vi får rappa på lite om vi ska kunna förändra”
Mångsysslaren Clara Henry var resande reporter för Musikhjälpen i år. Under tio dagar befann hon sig i Filippinerna där hon träffade människor som för två år sedan drabbades av tyfonen Yolanda.
Vi har kunnat följa Claras reportage under veckan och det har varit tydligt hur berörd hon blivit av de berättelser som hon delat med sig av till oss här hemma. Det var en lite trött men upprymd och engagerad Clara jag fick träffa för en intervju i lördags.
Inledningsvis frågade jag hur mycket Clara kände till om situationen i Filippinerna inför resan. Clara berättar att hon tog det medvetna valet att inte ta reda på för mycket om situationen i förväg.
Jag ville vara lite fräsch i skallen på något sätt. Jag ville inte vara den där superexperten utan jag ville kunna ställa frågorna som alla andra undrar. Man ska inte behöva veta vad en tyfon är eller varför den uppstår. Man ska ställa de där kanske lite korkade frågorna.
Clara har träffat människor som förlorat sina hem och människor i sin närhet. Hon fick i samtalen ta del av deras upplevelser kring vad som drabbat dem, och hur de försökt att ta sina liv samman igen. Hon säger att minnena av resan är positiva, men att känslorna såklart varit både bra och dåliga. Hon berättar om ett par av sina starkaste intryck.
Det jobbigaste minnet är kanske när jag träffade ett par som berättade om att de förlorat 11 medlemmar av sin familj, varav tre av dem var deras barn. Det kommer jag aldrig glömma. […] Sedan har jag ett minne när vi var i en by för att intervjua en som heter Jessie. Så var det en liten tjej som sprang fram och klamrade sig fast vid min hand och sen följde hon med mig runt och ville inte släppa.
Clara beskriver mötena som surrealistiska och att människornas berättelser sjunker in på riktigt först vid klippningen hemma på hotellrummet. Vidare beskriver hon känslorna under resan som lite kluvna.
Vi har å ena sidan haft väldigt roligt och man har känt en sådan värme från alla man har träffat. Och sen å andra sidan när man sitter och ska klippa allting och hör vad som sägs […] Man sitter där som reporter först och är så koncentrerad på att det här ska bli ett reportage. Vi ska kommentera det som händer och det man ser. Även om man lyssnar som mest intensivt där så är det ändå svårt att vara där och känna liksom. Man tillåter sig inte riktigt att göra det […] Man fattar inte förrän efteråt. Man sitter där och försöker verka medkännande och medlidande, men det går inte att fatta. Det är bara de som har förlorat tre barn och åtta andra släktingar och hela sitt hem och allt de äger som någonsin kommer fatta.
Jag frågar Clara hur hon tror att den här upplevelsen kan ha kommit att påverka henne framöver.
Jag tror att den har påverkat mig ganska starkt. Jag har alltid varit väldigt miljömedveten. Levt ett liv som varit väldigt miljömedvetet. Gjort en massa grejer som man vet är bra för miljön. Jag har slutat käka kött, jag köper nästan bara ekologiskt och återvinner. Men det här är ju första gången jag faktiskt fått se med egna ögon vad det är vi gör med miljön. Och även om det inte gör så stor skillnad att jag slänger ett mjölkpaket i soporna eller äter en gris så gör vårt kollektiva beteende det.
Hon berättar vidare hur människorna hon träffade kunde vittna om en jättestor skillnad i miljön bara senaste åren, någonting som verkligen var ögonöppnande.
Det är så slående. Man fattar ju konsekvenserna nu på ett helt annat sätt. Vi behöver ju aldrig se dem.
Mitt under intervjun distraheras vi av hur programledarna räknar in en flashmob. En uppmaning att ringa in samtidigt för att se hur mycket pengar det kan dra in. När ljudet från buren stillat lite kan vi gå vidare och jag frågar hur hon tycker att svenska folkets mottagande varit under veckan och vilka som är hennes personliga höjdpunkter.
Det har varit helt fantastiskt. Jag har fått så många fina ord att jag varit helt tårögd emellanåt. Men känner samtidigt att det inte är jag som är hjälten i det här, det är de som överlever och som inte har något val. Men det känns som att man har fått berätta deras historier och att de har kommit fram. […] Jag tyckte det var så skönt att komma hit. Skönt att vara hemma. Det känns som att det var jättelängesen man åkte dit, det har varit så intensivt och man har varit så inne i det. Och så plötsligt är man hemma igen.
Vi går vidare och pratar lite om klimatförändringars roll i flyktingfrågan.
Den är jättestor. Det ser man ju nu, det är klimatkatastrofer som orsakar konflikter som orsakar att folk måste fly. Om det inte är klimatkatastroferna som är den första anledningen till att folk måste fly. Och det kommer säkert fortsätta vara så. Det går ju utför om man ska tala klarspråk. Men det är inte för sent än, det måste man också fatta. Men det ser ganska illa ut så vi får rappa på lite om vi ska kunna förändra.
Sist men inte minst- Claras personliga miljötips:
Sluta käka kött. Jag är vegetarian, men jag har ju full förståelse för folk som inte vill sluta äta kött och för folk som lever på att ha slaktdjur. Jag tycker inte det är någonting fel men överväg åtminstone vegetarisk måndag. […] Det har inte att göra med att man ska ta en måltid och ta bort köttet utan det finns så mycket god vegetarisk mat utan kött i. Och att skapa en kost utan kött lite då och då så är det ett stort steg på vägen att faktiskt göra skillnad. För köttindustrin över hela världen är en jättestor bov. Och allt det här klassiska, källsortera och åk tåg i stället för flyg.
Innan vi slutligen sa hej då pratade vi om att alla som har möjlighet borde åka till platser där folk lever i utsatthet på ett eller annat sätt. Det är en käftsmäll som kan behövas för att vakna upp och inse att vi ofta inte har ett dugg att klaga över, och att vi måste hjälpa till.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till