Jonna Elofsson Bjesse: En obekväm fågels sanning

KRÖNIKA. I flödet ser jag ett foto som Sir David Attenborough delat av en fågel insvept i en plastpåse. Som vanligt, för det händer lite för ofta, så hugger det till i magen. Kanske just för att det händer lite för ofta. Jag scrollar vidare. Men något med den här bilden gör att jag måste se den igen. Det var någonting… någon tanke som flög förbi där en stund. Jag vill fånga upp den. Så jag letar upp bilden igen för att försöka framkalla vad det nu var min hjärna försökte säga mig.
Fågeln står på en sten i vad som förefaller vara strandmiljö, eller i alla fall havsnära miljö. Det ligger skräp runt omkring stenen, och mer skymtar i den suddiga bakgrunden. På stenen mitt i stranden av skräp lutar sig fågeln mot vinden, omkramad av plastpåsen. Det är en stork, tror jag. Det här med fåglar är jag inte så bra på. Min pappa däremot är fågelintresserad, och har väl försökt få med mig några gånger. Och jag har faktiskt försökt frammana ett intresse för fåglar. Men mina hjärtefrågor ligger närmare miljö och natur mer generellt. Samtidigt så vet jag att det oftast är just fågelkunniga som länge drivit många av de miljöfrågor som resten av oss kämpar för nu.
Genom sin ingående kunskap av specifika fågelarters beteenden, livsmiljöer och förutsättningar så finns det få experter som kan mäta sig med ornitologernas spetskompetens inom miljö. Och faktiskt är det oftast just hos fåglar man kan se konsekvenserna av miljöproblem både tidigt och tydligt. De är lämpliga som så kallade “indikatorarter” för hur miljön mår, eftersom de är så känsliga för miljöstörningar. Därför har ornitologrörelsen historiskt sett också varit en av Sveriges största och viktigaste intressegrupper för miljön.
Jag kommer på flera exempel där ornitologernas kunskap och driv varit direkt avgörande för att svenska natur- och miljövårdsprojekt lyckats. Som havsörnen. Hela arten var på väg rätt mot utrotning under 70-talet på grund av miljögifter. Vi kan tacka fågelkunniga för deras outtröttliga engagemang och expertkunskap om havsörnarnas fertilitet, föda och habitat för att Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn blev ett av de mest framgångsrika räddningsprojekten i Sverige. Sveriges Ornitologiska Förening har just nu en hel del restaureringsprojekt för flera hotade fågelarter. Allt ifrån lom, till skrantärna, och jaktfalk.
Jag riktar återigen uppmärksamheten mot bilden av fågeln där den står i vinden med plastpåsen som ett andra skinn. Påsen kramar fågelns siluett och även fast det är ett stillfoto kan man se hur den blåser i vinden. Det är ett väldigt levande foto. Den långa orangea näbben sticker ut genom påsen, likaså de rangliga benen. Jag tror att det som gör mig extra tagen av just den här bilden är storkens (vi säger att det är en stork, så att jag får tro att jag åtminstone kan något om fåglar) ögon. Den har en svart markering runt ögonen, nästan som en maskerad-mask. Jag kan inte se någon ögonvita där mitt i masken. Det verkar som om fågelns ögon är slutna. Så vad är det då med ögonen som gör mig så pass extra illa till mods?
Min pappa, fågelskådaren, sa en gång till mig att man ska akta sig för att sätta mänskliga egenskaper på djur. Katten var inte “dum” när han hoppade fram och bet mitt ben. Vargen är inte ond för att den inte kan skilja på boskap som vi människor tagit in i dess revir och vilda byten. Örnen som slår en halt renkalv är inte en mördare. Och lika lite som katten var dum så är inte heller storken på bilden uppgiven. Besviken. Men det är vad jag ser, inser jag. Hade det varit en människa på bilden, med slutna ögon, så vore det den känslan bilden förmedlade. Kanske är det därför den blir så skrämmande. Den frammanar ett obehag, för att jag inte kan hjälpa att jag sätter en mänsklig egenskap på fågeln (förlåt pappa). När jag tittar på fågeln i plastpåsen så ser jag reflekterat mitt eget dåliga samvete. Den där plastpåsen hade lätt kunnat vara den jag köpte persilja i på ICA förra veckan, använde i några minuter för att bära hem persiljan i, och sedan slängde. Eller den där påsen runt takeaway sushin. Den har samma blåa ton som påsen på bilden. Plasten har samma färg som himlen.
Men plast och himmel hör inte ihop. På himlen dominerar flygplanen, och plast reser inte med flygplan. Nej, den färdas via havet. En enda bit plast kan färdas över världshav. Till och med i arktis hamnar den. Rekordnivåer uppmättes nyligen i den arktiska isen. Ingen har väl missat Sir David Attenboroughs Blue Planet 2, tänker jag. I den finns en hjärtskärande scen när forskaren Lucy Quinn visar upp kadavret av en ung albatross. Med tårfyllda ögon förklarar hon att det är en tandpetare i plast som punkterat fågelns magsäck. Att något så litet har lett till fågelns död.
Precis som albatrossungen för Lucy så gör bilden på storken mig ledsen. Men mest frustrerad. Varför? Vad var det med just den här bilden som fick mig att stanna upp? Jag har ju sett tusen sådana bilder som bara har gett upphov till ett snabbt hugg i hjärtat – och sen har jag alltid scrollat vidare. Orsaken tror jag finns att hitta i en rapport jag nyligen läste om att plastproduktionen förväntas öka med 40 procent det kommande årtiondet, och endast futtiga 9 procent återvinns idag. Medan vi pratar om andra saker så ökar produktionen och konsumtionen av plast lavinartat. Och som fågelintresserade världen över bittert får erfara, så fylls sjöfåglarnas magar upp mer och mer av plast från haven. Så jag förstår att det globala hotet i form av plastföroreningar är ett extra hårt slag för den rörelse som jobbat outtröttligt för fåglarna.
Det är inte heller bara fågelkunniga som blir frustrerade över plasten, och det finns hopp i att fler trots allt börjar få upp ögonen för det nya hotet. Både årets Earth Day som var i april, och Världsmiljödagen som var i juni, hade plast på agendan. Temat var “End Plastic Pollution”. Budskapet är tydligt, plasten är ett seriöst hot inte bara mot sjöfåglarna utan även mot oss. Fågelintresserade har vetat det länge. De ser att plasten direkt dödar. Förutom fågeldöd och nedskräpning står plasten för en stor del av våra utsläpp när den bränns. Och vi kommer att behöva starka internationella åtaganden för att tackla det här problemet.
Men vi som privatpersoner kan ju också göra mycket, tänker jag. Runt 60 procent av den plast som tillverkas går till förpackningar och annat som konsumeras av just hushåll. Så vi har större makt än vad vi tror. Det handlar inte bara om koldioxidutsläpp. Det handlar inte bara om hur vi reser, hur mycket och vilken typ av el vi använder, vad vi äter och om vi återvinner eller inte. Det som ligger till grund för miljöproblemen är vår överkonsumtion i västvärlden, och där är plasten ett tydligt symptom. Oavsett om vi alla kör elbilar, äter vegetabiliskt och slutar flyga så kommer plasten finnas kvar långt efter att atmosfärens koldioxidhalt stabiliserats. Men plasten är något vi faktiskt kan göra något åt här och nu.
Det är så mycket att tänka på kring miljön, som ju handlar om mer än klimat. Men bilden av storken får mig att inse att plasten kan vara en bra första tanke. Ibland känns det för mäktigt, för stort och för svårt att veta var man ska börja. Men jag tänker att vi kanske borde börja med plasten. För om vi inte gör det tänker jag att framtidens sjöfåglar kanske kommer vara gjorda av plast. Och den tanken står jag inte ut med.

Detta är en krönika. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.