Utredare: ”Svensk klimatpolitik halkar efter EU – och det kan bli dyrt ”

EU:s klimatpolitik har hunnit ikapp den svenska – eller har rent av kört om den. Nu måste Sverige skärpa sin politik för att öka kollagringen i skog och mark, och minska utsläppen från trafiken. Det vill säga gå i motsatt riktning mot vad den svenska regeringen idag strävar efter.

Miljökonsulten Magnus Nilsson lade i veckan fram rapporten ”Temperaturhöjning i klimatpolitiken” som studerar hur EU:s nu väsentligt skärpta klimatpolitik påverkar Sverige och svensk politik. Uppdraget kommer från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi som är ett fristående utredningsorgan under finansdepartementet.

Nilsson beskriver i sin rapport om den stora scenförändring som skett mellan svensk politik och EU:s politik på klimatområdet. I Sverige utformades via riksdagsbeslut en nationell politik 2017, då klimatlagen antogs och vissa sektorsmål preciserades.

Sverige var i framkant för ett antal år sedan

Det är inte fel att beskriva läget som att Sverige då var i framkant med sin klimatpolitik. I såväl Europa som globalt. Men med EU:s klimatpaket ”Fit for 55” som nu antagits i sina huvuddrag och ska börja tillämpas är läget annorlunda.

Magnus Nilsson konstaterar att dagens svenska klimatmål inte längre är mer radikala än vad EU:s skärpta politik innebär. Utan snarare alltså det motsatta. Eftersom EU:s samordnade lagstiftning går före svensk dito, måste Sverige börja fundera på hur EU:s krav ska uppfyllas. Han påtalar också risken att Sverige drabbas av höga straffavgifter om inte de bindande lagarna följs.

EU:s klimatpaket har huvudsakligen tre delar. Det är komplex och omfattande materia. Delmålet, och skälet för dess namn, är att unionens samlade koldioxidutsläpp år 2030 ska minska med 55 procent jämfört med 1990. År 2050 ska unionens utsläpp ligga på noll, eller netto noll, vilket anger att fossila utsläpp måste kompenseras av koldioxidinfångning eller annat som neutraliserar dem.

Det handlar om krav på ökad kollagring vilket regleras inom det så kallade LULUCF-protokollet (Land Use, Land Use Change and Forestry), samt ansvarsfördelningsmekanismen ESR, och slutligen utsläppshandeln, ETS (European Trade System).

Utsläppshandeln skruvas upp allt mer

ETS-systemet har varit igång i mer än tio år och är mest känt. Från att ha fungerat dåligt har det gradvis blivit ett allt vassare vapen mot klimatutsläppen och nu inträder ytterligare skärpning. Alla industrier, tjänsteföretag (europeisk luftfart kommer nu med i systemet) och energiproducenter som lyder under det tvingas till förändringar.

Processen kommer att innebära prövningar, men också möjligheter, betonar utredaren:

Skärpningen ökar samtidigt motiven för näringslivet att satsa mer på forskning och utveckling av lösningar som sänker och helst eliminerar utsläppen. Möjligheterna till stöd från EU kommer att vara omfattande. Som nämnts, kommer enbart Innovationsfonden under de närmaste åren att dela ut mer än 50 miljarder euro, skriver Magnus Nilsson bland annat.

Han utdelar flera råd till svenska beslutsfattare. Politiken måste bli mer konkret när det gäller kollagring i framförallt skogsmark, där svenska mål saknas idag. Sverige har fått ett ökat beting i klimatpaketet att öka nettoinbindningen av kol i skogsmark från dagens cirka 43 till 47 miljoner ton per år.

Dessutom gäller det att få fram verksamma beslut som minskar utsläppen inom transportsektorn och jordbruket, som står för en stor andel av svenska utsläpp.

Mångfald i skogarna ökar kollagringen automatiskt!

Intressant nog kommer Magnus Nilsson med ett förslag om hur kollagringen ska öka, som träffar hjärtat i den heta och polariserade debatten om svenskt skogsbruk. Att sträva mot de mångfaldsmål som redan uttalats för skogarna (och som inte är i närheten av att nås) skulle automatiskt höja kollagringen. Så här uttrycker Nilsson saken:

Om förändringar av skogs- och naturvårdspolitiken genomförs som innebär att det av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålet ”Levande skogar” nås kommer de naturliga kollagren att öka utan till- kommande kostnader inom klimatområdet.

Detta är inte det enda rådet som ESO-rapporten utdelar till regering och riksdag, som går i motsatt riktning mot åtgärder som regeringens Kristersson strävar mot, eller redan har fattat beslut om.

SMB har i en rad artiklar beskrivit hur regeringen med näbbar och klor alltså försökt kämpa mot EU-kraven på ökad kollagring för att inte äventyra den svenska skogsindustrins glupande hunger efter biomassa. Och hur man i sin budget infört en rad försämringar för miljö och klimat, samt slopat införandet av ett mindre bilgynnande reseavdrag – vilket även kommenterades i SMB:s ledarartikel.

Och inte minst också hur reduktionsplikten, en successivt höjd inblandning av förnybara bränslen i bensin och diesel, slagits i spillror i ett tidigt beslut av regeringen.

Magnus Nilssons huvudbudskap är att Sverige helt enkelt inte har någon möjlighet att slippa undan EU:s bindande bestämmelser att minska utsläppen till noggrant angivna nivåer från och med nu och fram till 2030.